No Problems!
Väl framme i Lubuan Bajo gick vi ut för att hitta en båt som skulle kunna ta oss till de världskända jätteödlorna. Vi ville helst hitta ett fartyg som gick hela vägen tillbaka till Lombok efter draköarna, men det visade sig svårare än de tjugotvå skeppen i viken hundra meter ut antydde.
Fiskebåtar
Efter att ha gått upp och ner för den enda men långa gatan i Lubuan Bajo tolv gånger hade vi rejält med skoskav och fortfarande ingen båt. Vi svettades som grisar och kände oss misslyckade efter en hel dags traskande utan framgång. I brist på båtar tog vi oss till det enda internetkafét som hade öppet bara för att inse att det bara fanns TVÅ datorer och fem pers i kö. Blev bara bättre och bättre om man säger så.
Lubuan Bajos huvudgata..Eller a.. Den enda gatan dom har..
Men, i kön till datorerna träffade vi en engelsk tjej som berättade att hon precis anlänt med en båt ifrån Lombok och hon trodde att den skulle gå tillbaka dagen efter. Hon pekade ut en kille som jobbade på båten som satt på andra sidan gatan och spelade schack.
Underbart! Tänkte vi och gick över för att tala med killen.
-No problems! Alla indonesier inom turistbranchens favorituttryck. We are leaving tomorrow, come with me to the office and we´ll fix you a ticket. It´s half price on the way back to Lombok because there are hardly any tourist going that way. 700 000 is the price.
Fan va gött.. Tänkte jag och Joel medan vi log åt turen som verkade ha vänt. Men hans kontor hade stängt.
-No problem (igen) just come to the harbor around 08:00 tomorrow morning.. No Problem!
Så, glada i hågen gick vi hem och fortsatte diskussionen om det politiska läget i Sverige som vi påbörjade samma dag som vi möttes upp.
Världens sötaste lilla tös som höll mig och Joel sällskap under middagen. Sa inte ett ord men slutade aldrig stirra på hur konstiga de här två bleka människorna såg ut.
Klockan åtta dagen efter gick vi ner för att mönstra på båten. Men då vi passerade turistkontoret hade de öppnat och no-problems-killen ropade in oss.
-Meet the boss.. Sa han och såg mindre glad ut. Inte ens ett ”No Problem” och vi visste att No problems-timmarna var över.
Det visade sig att deras boss var ett riktigt rötägg. Först mer än dubblade han priset och sen när jag sa till honom att om han inte sänkte det skulle vi ta någon annan började han hotfullt och riktigt otrevligt tjöta om att jag trodde att jag var hans Kung och att allt utom horor ingick i priset. Såklart efterföljt av ett riktigt asgarv med alla hans undersåtar skrattande falskt i bakgrunden.
Vi tog helt enkelt vårat pick och pack, tackade för oss, och betalade den något dyrare grannturistbyrån bara för att jävlas. De var i alla fall trevliga. Kändes underbart att räkna upp pengarna när aset till boss stod utanför och ångrade att han inte hade tagit den där charmkursen på komvux ändå. Ibland är hedern viktigare än de där sista 100 000 ruhpierna(70kr).
Resultatet blev att vi tog en två dagar och en natts båttur med snorkling och komododrakstrekking både på Rinca och Komodo.(De enda två öarna i världen som har Komododrakar.) Sen bokade vi flyg tillbaka till Bali också. Flashpackers som vi är..
