Nils reseblogg

Min födelsedag del2.

Efter några välbehövliga timmar sömn var det dags att fira födelsedag igen. Men denna gången var det min tur att välja hur. Jag valde givetvis äventyr och tog med mig Lindsay och hyrde en moped.

Vi körde åt det hållet som såg ut som mest äventyr och svängde av på första bästa lilla stig ut i djungeln. Nu i efterhand önskar jag att jag hade vart en lite sämre backpacker och hyrt en riktigt offroadmotorcykel. Det blir nämligen samma sak varje gång jag hyr en moped. OFFROAD!


Hade som tur var i alla fall lyckats hitta en med offroadhjul, annars hade det aldrig gått. Dom största vägarna här är sämre än dom sämsta i Svea Rike och dom sämsta vägarna ska vi inte ens tala om. Vi tog oss i alla fall igenom vatten och uppför berg rakt ut i djungeln för att hitta ett vattenfall som vi hade sett på en karta. På vägen mötte vi ett par på en stor Africa twinmc och dom pekade ut  åt oss vilket håll vattenfallet låg.

-But you will never make it on that little moped. The road is very bad.. VERY BAD!
-We will see about that..

Vi kämpade och slet och på två ställen fick jag nära på bära scootern uppför den yberbranta fåriga vägen. Men tillslut lyckades vi.



WIN!

Efter den lyckade vattenfallsexpeditionen tog vi oss efter ett par timmar ut på den så kallade stora vägen igen. Vi körde bara omkring och njöt av utsikten och av det som fanns att se på.

Helt plöttsligt mitt ute i ingenstanns ser vi en skylt där det står zipline. Vang Vieng minnena kom tillbaka på 0.1sek och jag bromsade in. Klart det ska åkas linbana på födelsedagen.

Vi betalade och Lindsay åkte först. Hon skrek hela vägen och jag måste säga att det såg ut som om det gick riktigt fort. Den sluttade ganska kraftigt i början, men gick även lite uppåt i slutet. Men eftersom Lindsay inte bromsade tillräckligt mycket flög hon rakt in i trädet som linbanan var spänd i. Det small till ordentligt men när hon kom tillbaka till toppen påstod hon att det inte gjorde ont alls. Visst, jag tror dig..



Medan fransmannen som ägde linbanan spände fast mig så kallpratade vi lite och han berättade att han i många år hade arbetat som räddningsklättrare i franska alperna, och efter det som klättringsinstruktör i Laos. Han var riktigt cool! Räddningsklättrare är ett hardcorejobb tänkte jag och såg honom framför mig som Sylvester Stallone i Cliffhanger.
Jag berättade att jag sysslade med trädklätring hemma och då frågade han om jag vill anta deras utmaning.

-Go down the zipline and when your down there tell my friend that you want to climb up again.
-Okay.. hehe.. Its worth a try.. Tänkte att det kan väl inte vara så svårt..
-If you make it I´ll give you a free beer.. Han inspekterade mig med ögonen för att bedömma om jag skulle klara det..



Såå, sagt och gjort. Efter att ha kraschat rakt in i trädet i andra ändan av linbanan började jag klättra tillbaka upp. Linbanan var 110m lång och de första 20 metrarna kunde jag glida. Sen gick det uppför. Uppför.. UPPFÖR!
Jag trodde jag skulle dö när det var dom sista 20 och brantaste metrarna var kvar. Men jag klarade det! Med kramp i vänsterarmen fick jag tillslut äntligen tag i trädet där linan var fastspänd och fötterna ner på platån.

-Congratulations man! Fransmannen skakade förtjust min mycket ömma krampande arm. -I didn´t wanna tell you before but youre the third to ever make this climb! And people try everyday!
-Thanks man.. Jag låg på marken och pustade medan smärtan förvann och lyckan kom tillbaka..
-Champion!!! Skrek han till sin fru som kom springade för att få ett kort på mig och fransmannen.
-Its for our wall, we have the other two that made it there also..

Så nu sitter en bild på mig, svettig och röd i ansiktet, på en vägg någonstanns i Koh Phangangs djungel.