Rinjani del 1! Moppetider och Vulkaner.
När man äntligen fyllde femton och kunde ta sig överallt själv för första gången i livet, var en lyckans stund. Det bästa av allt var att min moppe gick liiiiite fortare än Joels. WIN! Nu är jag tillbaka där igen. Istället för att vara beroende av en massa Bemos, bussar och annan skit har jag, Nilsabot och Lindsay, Lindsatron skaffat oss en nightridermoped. Den pratar och allt. Oftast retar den min ömma klagande bandyröv. Men jag gillar dem båda så jag försöker hålla sams.
Bara för att slippa köra hela vägen tillbaka till Kuta började vi vårt nya Bemofria liv, med att ta en Bemo till Senggigi. Fail! Därifrån är det mycket närmare till Bali så vi va lite smarta i alla fall. Bara för att göra oss ännu sugnare på att ha vårt eget transportfordon var Bemon givetvis 1timma och 29 minuter försenad.
Vår plan var helt enkelt att ta oss ifrån Senggigi på västra Lombok till Senaru i Norr och där ifrån ville vi göra en tre nätter och fyra dagars trekk upp på indonesiens näst största vulkan Rinjani. Rinjani är en helig vulkan och folk ifrån hela indonesien gör pilgrimsfärder dit för att bli helade eller tillfriskna ifrån olika sjukdommar. Vettifan hur smart det är egentligen. Klättra 3700m upp över havet med halsfluss, i den kallaste temperatur en indonesier någonsin har upplevt, bara för att få den helad verkar ifrån min synvinkel inte vara den bästa ideen men.. Vad vet jag om heliga vulkaner..
Saken med pilkgrimsresorna och alla andra resor hit också för den delen är att de uteslutande görs i torrperioden. Slutet av maj till och med oktober. Resten av året är parken stängd.
Det började bra. Fint väder och underbar utsikt över havet nästan hela tiden.
Eftersom vi ibland tyckte att mopeden gick för fort i den 90gradiga uppförsbacken var vi tvugna och stanna för att köpa en vattenmelon för 3kr av den här familjen. Vilken tur att vi fann dem.
Så efter att ha kört de som på kartan ser ut som 40km på ungefär fem timmar fick vi alltså reda på att skiten va stängd! BIG FAIL! Helvettes fan.. Tänkte jag där jag stod i en by där de inte sett en enda vit människa på de senaste fem månaderna, och gnuggade min ömma bandyröv.. Moped i all ära, min bakdel hade nog föredragit en stor Paris-Dakar motorcyckel på de gropiga branta vägarna kring Rinjani.
Vi trodde först att det var dimma. Icke. Vi hade bara klättrat så pass högt att vi var mitt i ett moln. Luftfuktigheten var så hög att man blev dyngsur fast det inte regnade.
Tillslut hittade vi i alla fall en kille som snackade engelska som tipsade oss om hans kompis i en annan by; Sembalung Laweng.
-Go to his place, Rinjani trekking club, from there can you at least go and see some small hotwatersprings on another mountain or an waterfall or two. Just don't take any other guy there. Killen synade mig uppifrån och ner. They will take you to the park anyway and if you get cought by the Rangers you will loose your VISA and get thrown out of the country. You will have big problems if you ever want to come back! Don't go in the park!
-Rinjani trekking club? That sounds cool.. Hotsprings and waterfalls are at least something now that we cant climb to the top.. Sa jag till Lindsatron medan jag helt glömde vad han sa om park-rangerserna..
Så tillbaka på nightrider.. Nu var vi tvugna att köra hela vägen ner till havet igen innan vi kunde ta oss lite österut och börja mopedbergsklättra igen. Ibland var det så brant att det var svårt att hålla mopeden uppe pga att vi körde så långsamt. Fick liksom sicksacka fram och tillbaka på den lilla vägen för att överhuvud taget ta oss upp.. Why oh why har dom inte stora motorcyklar i det här landet?
Moppepaus med 16 kossor som sällskap.
Jag försöker mig på en liten "Michael Jackson moove" för att visa hur brant det var.
Ytterligare fyra timmar senare nådde vi Sembalung Laweng. Vi letade efter den stora glänsande byggnaden där det skulle stå "The Rinjani Trekking club" på framsidan. Tillslut hittade vi den. Stor och stor, skylt och skylt. En hydda med några människor i.
HÄR.. HAr vi den stora välkända "The Rinjani Trekking Club" . Fattar inte hur vi kunde missa det först..
Pappan i familjen välkomnade oss i dörren med;
-Why are you here?.. Min ömma bandyröv som hade stått ut med 8 timmar mopedbergsklättring ville genast slå ner honom på plats och sätta sig på honom, men jag hindrade den..
Bara för att slippa köra hela vägen tillbaka till Kuta började vi vårt nya Bemofria liv, med att ta en Bemo till Senggigi. Fail! Därifrån är det mycket närmare till Bali så vi va lite smarta i alla fall. Bara för att göra oss ännu sugnare på att ha vårt eget transportfordon var Bemon givetvis 1timma och 29 minuter försenad.
Vår plan var helt enkelt att ta oss ifrån Senggigi på västra Lombok till Senaru i Norr och där ifrån ville vi göra en tre nätter och fyra dagars trekk upp på indonesiens näst största vulkan Rinjani. Rinjani är en helig vulkan och folk ifrån hela indonesien gör pilgrimsfärder dit för att bli helade eller tillfriskna ifrån olika sjukdommar. Vettifan hur smart det är egentligen. Klättra 3700m upp över havet med halsfluss, i den kallaste temperatur en indonesier någonsin har upplevt, bara för att få den helad verkar ifrån min synvinkel inte vara den bästa ideen men.. Vad vet jag om heliga vulkaner..
Saken med pilkgrimsresorna och alla andra resor hit också för den delen är att de uteslutande görs i torrperioden. Slutet av maj till och med oktober. Resten av året är parken stängd.
Det började bra. Fint väder och underbar utsikt över havet nästan hela tiden.
Eftersom vi ibland tyckte att mopeden gick för fort i den 90gradiga uppförsbacken var vi tvugna och stanna för att köpa en vattenmelon för 3kr av den här familjen. Vilken tur att vi fann dem.
Så efter att ha kört de som på kartan ser ut som 40km på ungefär fem timmar fick vi alltså reda på att skiten va stängd! BIG FAIL! Helvettes fan.. Tänkte jag där jag stod i en by där de inte sett en enda vit människa på de senaste fem månaderna, och gnuggade min ömma bandyröv.. Moped i all ära, min bakdel hade nog föredragit en stor Paris-Dakar motorcyckel på de gropiga branta vägarna kring Rinjani.
Vi trodde först att det var dimma. Icke. Vi hade bara klättrat så pass högt att vi var mitt i ett moln. Luftfuktigheten var så hög att man blev dyngsur fast det inte regnade.
-Go to his place, Rinjani trekking club, from there can you at least go and see some small hotwatersprings on another mountain or an waterfall or two. Just don't take any other guy there. Killen synade mig uppifrån och ner. They will take you to the park anyway and if you get cought by the Rangers you will loose your VISA and get thrown out of the country. You will have big problems if you ever want to come back! Don't go in the park!
-Rinjani trekking club? That sounds cool.. Hotsprings and waterfalls are at least something now that we cant climb to the top.. Sa jag till Lindsatron medan jag helt glömde vad han sa om park-rangerserna..
Så tillbaka på nightrider.. Nu var vi tvugna att köra hela vägen ner till havet igen innan vi kunde ta oss lite österut och börja mopedbergsklättra igen. Ibland var det så brant att det var svårt att hålla mopeden uppe pga att vi körde så långsamt. Fick liksom sicksacka fram och tillbaka på den lilla vägen för att överhuvud taget ta oss upp.. Why oh why har dom inte stora motorcyklar i det här landet?
Moppepaus med 16 kossor som sällskap.
Jag försöker mig på en liten "Michael Jackson moove" för att visa hur brant det var.
Ytterligare fyra timmar senare nådde vi Sembalung Laweng. Vi letade efter den stora glänsande byggnaden där det skulle stå "The Rinjani Trekking club" på framsidan. Tillslut hittade vi den. Stor och stor, skylt och skylt. En hydda med några människor i.
HÄR.. HAr vi den stora välkända "The Rinjani Trekking Club" . Fattar inte hur vi kunde missa det först..
Pappan i familjen välkomnade oss i dörren med;
-Why are you here?.. Min ömma bandyröv som hade stått ut med 8 timmar mopedbergsklättring ville genast slå ner honom på plats och sätta sig på honom, men jag hindrade den..
Kommentarer
Trackback
