Surf i all ära, vägen till mitt hjärta går genom magen.

Nu en dag senare förstår jag varför folk får intrycket av att surfare är chill. Efter ett pass på morgonen och ett på eftermiddagen finns det inte mycket energi kvar. Det är he¤#"#tiskt jobbigt. Det går ganska bra och eftersom vi är så få så har jag nästan hela tiden en instruktör med som skriker åt mig vad jag ska göra. Första dagen kom jag upp säkert nio gånger av elva på förmiddagen och säkert 1 av tre på eftermiddagen. Mina stackars armar pallade inte att paddla ut fler gånger.


I båten påväg ut till brytet. Jag, Alex, Terri (en irländare som anlände idag) och Nicklas.

Idag lyckades jag till och med svänga. Tog två vågor helt perfekt och körde hela vägen ner, tills vågen tog slut! De dö! De är det inte många som gör efter att bara ha stått på brädan ett par tre gånger. Jag var riktigt stolt i ungefär 20 minuter medan jag med mina nyvunna krafter paddlade ut igen.

Sen ramlade jag på första vågen och blev spolad hela vägen in som straff för min högfärdighet. Blev typ 45minuter paddla efter den lyckade vågen och efter det fanns det inte mycket energi kvar.


Svintrött men glad efter ett par lyckade vågor.

Än så länge älskar jag det här på surfcampet. Alla här är rinktigt sköna människor och det är jättekul att surfa. Jag är inte torsk på det än men ligger säkert i riskzonen. Det finns en sak som klår allt dock.

Maten!

Jag som bara har ätit restaurangmat i fem månader får matorgasmer varje gång den indonesiska bambatanten ställer fram en ny rätt. Så sjukt gott! Det är värt att vara här bara för maten.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0