Nils reseblogg

..har under hela mitt liv varit något som jag aldrig trodde att jag skulle kunna lära mig att behärska.

Jag talar inte om kvällar som i San Salvadore när man är tvingad till att stanna på rummet och döda tid för att säkerhetsvakten tycker att maskingevärselden på gatan utanför är en olämplig turistattraktion. Jag menar när man bara är, och njuter av det.


Ze German, jag och Mick-Mitch övar..

Ända sedan fröken Karin i första klass tvingade mig och mina "extra aktiva" ben att hoppa oss trötta i korridoren, utom synhåll för klassen men under nogrann bevakning från henne, tills vi var trötta nog att lyssna på ABC i en tio minuter eller så innan myrorna gjorde sig påminda igen, har jag haft svårt att ta det lugnt.

Jobb eller en späckad 2-do lista är det hemma och här på andra sidan jorden är det alldeles för mycket att se, folk man vill tjöta med, mat man vill smaka på, vågor att paddla i, böcker att läsa och dansgolv att misslyckas med salsamoves på.
Det är helt enkelt svårt att välja den i rätt dos själ-stärkande aktiviteten ingenting när det finns så mycket andra lättare saker att göra.

Idag lyckades dock Jag och Mick-Mitch med ingenting. Det var underbart. Vi spenderade två timmar på en trottoarkant med varsin islatte i handen, ibland småpratandes om blommor, bin och hur José tänkte då han döpte den Mexikanska varianten på fanta citron till "Squirt" och ibland helt tysta. Vi kunde ha promenerat, vi kunde ha övat på bakåtvolter på planmark, vi kunde ha badat, vi kunde ha spelat $5dollars-paintball, vi kunde ha ätit gallopinto(det gjorde vi givetvis senare) men vi valde ingenting.

Trots att min mor om någon borde komma ihåg när jag blev till, undrar om jag är två år och att jag hatar att erkänna det.. Långsamt.. lååååååångsamt håller jag nog, kanske, möjligtvis, förhoppningsvis inte, men kanske ändå på att mogna en aning. FAIL!

Tur att jag ska mötas upp med Martin om en vecka så att allt kan bli på underbar skrikskrattande två-års nivå igen.