Lördagen före julfirandet är ingen bra dag att korsa gränsen..

Även om det må ha vart som siste man, och med nöd och näppe, lyckades jag tillslut efter mer än två veckor lämna San Juan Del Sur-området. Målet var att ta mig hela vägen från San Juan del Sur till Santa Theresa och min gamle vän och vapendragare Martin lagom i tid för en reunionfest. Riktigt så långt kom jag inte.

En vis man hade spenderat dagen innan stadsbyte på stranden, ätit en god middag och gått och lagt sig i tid för att vakna utvilad med ett leende på läpparna, pigg och alert inför de påfrestningar som en dag på resande fot innebär.
Då jag för för första gången av många de följande förtioåtta timmarna rosslade fram ett "-döda mig nu.." tre timmar efter att sista Toñan med San Juan-gänget slunkigt ner, och fem minuter innan jag skulle hoppa in i en taxi till gränsen, så insåg jag att jag var långt ifrån mitt mål i livet. Att bli en vis man.

Efter många timmars köande och få centimeters förflyttande var söndagshumöret ett faktum då en man i kön berättade:

-The saturday before christmas is the worst day of the year to cross this border..
Hade jag sedan länge redan lärt denna läxan och var ett steg närmare att bli en vis man.
-TREHUNDRASEXTIOFEM DAGAR PÅ ETT ÅR OCH VILKEN DAG VÄLJER JAG?!?!?! Hade jag med största sannolikhet skrikigt i örat som svar till mannen om bara huvudvärket hade tillåtit. Istället blev det ännu ett rosslande "-döda mig nu..".


Kön åt ena hållet..


Kön åt andra hållet..

Vi kom till gränsen 09.30 och ställde oss i kön för passtämpel 09.40. 10.40 hade vi insett att detta skulle ta tid. 12.40 hade vi redan ätit två gånger, turats om att gå promenader, slagit vad med både de före i kön och de efter om när vi skulle komma fram och ett sidebet på om vi skulle överleva eller inte. 16.30 vann Marco från Holland vadet men förlorade sidebettet eftersom jag sedan timmar tillbaka var totalt död inombords.
Efter åtta timmar från och med att vi anlänt till gränsen hade det redan börjat skymma och då vi steg på bussen som på fem timmar skulle ta oss till Puntarenas som var ungefär halva vägen av den planerade resan insåg jag att Martin nog skulle få hålla ut ännu en dag.


Efter fem timmar i kön..

Fortsättning följer..


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0