Nils reseblogg

En gång i tiden för länge, länge sedan spelade jag och min gode sambo Johakkim bandy. På den tiden hade vi muskler. Precis som min far ibland brukar uttrycka de det för att muntra upp mig;

-Hur känns det att du hade större vadmuskler när du var elva än du har nu?

Efter dagens mycket vackra men anträngade tur kan jag svara.

-Det känns förjävligt..

Jag och Johakkim åkte nämligen hem till våra föräldrar idag och rotade igenom vindar och källarförråd efter våra gamla grillor och Ica Maxi sponsrade hjälmar, för att sedan ta oss ut till Glöskär och ett spegelblankt hav.
Det var faktiskt riktigt vackert och det känns nästan surrealistiskt att åka skridskor på vattnet där jag i vanliga fall brukar bada. Saken var bara den att skridskor är precis som pjäxor, brännässlor och ärtsoppa är uppfunnet av Satan. Efter femton minuter är smärtan överväldigande och jag är nästan helt övertygad om att den klår smärtan som uppstår då en kvinna föder barn. Jag menar, de sitter verkligen SKITHÅRT! Mina fötter svor ramsor som fick Martin Luther att vända sig graven och lovade mig dyrt och heligt att straffa mig med enorma mängder fotsvett, speciellt på framtida dater, om jag inte genast släppte lös dem igen. Eftersom jag verkligen gillar att åka skridskor så kämpade jag emot så länge jag kunde ändå, men när även vaderna gav sig in i diskussionen fick jag tillslut ge mig.

Men en bit han vi åka i alla fall.