Man borde vara tacksam för mindre oftare..

Idag när jag som vanligt tog spårvagnen hem från jobbet slog jag mig ner i sätet mitt emot en man i trettiofemårsåldern. Eftersom min kära mor har lärt mig att..

-Har du de varma kläderna på dig inne blir det kallt när du går ut!!!.. ..Städa!.. ..NU!..

..slängde jag av mig handskarna, knäppte upp jackan och tog av mig mössan. Det tog sammanlagt runt elva sekunder. I vanliga fall så är detta kanske inte något man tar tiden på eller ens tänker på.

Men då jag kollade upp insåg jag att alla kanske inte ser ett uppknäppning av en jacka som något simpelt.

Mannen mitt emot mig såg på mig som om vad jag just gjort vad trolleri. Sen lyfte han sakta en skakande handsk-klädd hand från sitt knä. Han förde den sakta, jäääääättesakta, emot den andra handsk-klädda handen. Hela tiden var han 125% mer fokuserad än en hjärnkirurg med en skalpell i hjärnan på den sista "överlevande" forskaren från ett tidigare under dagen nerbrunnet labb där man precis innan branden funnit botemedlet på aids.

Handen nådde tillslut den andra handen och klämde försiktigt om handskens pekfinger samtidigt som en svettpärla formades på hans blanka panna. Påminde mig lite om inne i valvet- scenen i oceans eleven. Han tog i och handsken började glida av. Han släppte inte focus för en sekund men såg lite lycklig ut över hur bra Mission: "Av Med Hanskarna" än så länge hade fortskridigt. Men han firade för tidigt,  handsken fastnade lite i tummen och killen så ut som om han skulle börja gråta. Men han gav allt och med en sista adrenalinkick fick han av den svarta tyghandsken och lade den sakta, jäääääättesakta, bredvid sig och ladda om för att nu ge sig på den andra.

Vi hade nu åkt fyra hållplatser och jag kom på mig själv med att ha suttit med öppen mun och bra nära på stirrat på den stackars mannens ansträngning, desperation och lycka. Jag tittade ut genom fönstret istället och bestämde mig för att jag nog hade det rätt lätt ändå. En liten axelskada från snowboardåkande var ju inte mycket om man jämförde vilken ansträngning livet måste vara för mannen mitt emot mig.

Några stationer till och sen skulle jag av. Jag stängde jackan, slängde på mig mössan och vantarna och såg sedan upp för att ta tag i stången och resan mig och gå av. Precis i samma stund som jag började klä på mig igen måste handsk-mannen lyckats få av sig sin andra handske och lyckligt och stolt tittat upp på killen mitt emot honom.

Det blev precis som om jag gjorde narr av honom. Här har han ansträngt sig till en nivå som om jag skulle genomföra detsamma hade vart en bestigning av Kebnekaise. Och jag bara spottar han i ansiktet genom att ta hellikopter till toppen. Tyvärr insåg jag inte detta försen jag såg upp från mitt elvasekunders påklädande.

Fail! Jag har än en gång hånat en handikappad. Tur att jag på morgonen i morse skänkte 50kr till läkare utan gränser för att väga upp karman lite i alla fall.

Det borde ni med göra föresten! Står hur man smsar i Metro!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0