Nils reseblogg

Igår satt jag på stranden och njöt av livet. Spanade till höger där den röd-grön-gul målade rastafaribaren spelade reggae och langade ut kalla drycker till ett par backpackers, en och annan rasta och några veckoturister.
Såg till vänster där en rastaman på runt tvåhundrafemtioett år höll på att rensa fisk som han fångat från sin kajak.
Kollade längs “storgatan” där folk tog öns slogan -goo sloo.. på fullt allvar där de gled fram emellan stånd med halsband och bänkar med kokosnötter. Jag tittar ut över det turkosa havet igen och ser färjan som tar folk till och från ön i horisonten.

-Vilken dag.. suckar jag för mig själv och smuttar lite till på fruitjuicen.

När färjan är ett par tre hundra meter från land hör jag någonting ifrån den och ser dit igen. Den är överfull. Och det skrålas, sjungs, skriks och väsnas nått fruktansvärt från folket ombord.

-Wtf? Tänker jag tyst och ser att den gamle fiskrensande mannen tänker precis likadant.

Desto närmare båten kommer land, desto mer skrålas det och fler av Caye Caulkers två hjärtslag i minuten-människor ser upp från sina göromål.

Båten lägger till på bryggan och i samma stund som den första fendern får sig en squeez väller det av en vitsvart sörja av människor. Ungefär som i en skräckfilm då det bara kommer mer och mer spindlar, som en enda stor smutsig äcklig organism av ondska. Piren är smittad och innan någon ens hinner uttala orden karantän har sörjan nått ön.
Den bestod dock inte av spindlar. Den bestod av rakade snorpackade artonåriga brittiska(därav vit..) militärer med tatueringar som löd “KILLAH” eller “PITTBULL”(och svart).
Alla de unga männen hade vart på djungle training camp i fyra veckor och hade oturligt nog lyckats få 24h permission innan de skulle hem och strida lite mer eller vad nu militärer gör. Stackars Caye Caulker och dess goo sloo filosofi blev jämnat med marken och jag och den gamle fiskarna suckade i mun på varandra.

I den sekunden förstod jag precis hur Mayafolket måste ha känt där de stod på någon klippa och såg ner på sin en gång så vackra strand, nu överfull av svettiga spanska erövrare med total brist på förstående för något som liknar kultur, traditioner, artighet, uppförande eller till och med liv.

Man kan säga att det är enbart tack vare Chris och Kalle, två londonkillar (riktiga sköningar som NorrJocke uttrycker det) som vi hängt med på ön som jag har kvar någon respekt för det där folket. Det första Chris sa när jag kom tillbaka till hostelet var - Im sorry in advance for my countrymen, they are terrible.

Istället för en andra underbar danskväll på “I and I pub” och “seaside” förvandlades dag två på Caye Calker till en kväll då vi sex killar på hostelet näst intill fick slänga bort dräggfulla överkåta flintskallar från våra vänner som för dagen var mycket olyckligt lottade att de hade fötts med kisslangen inbyggd. Rastafarierna bara skakade på huvudet och jag undrade hur snabba de “lätt” dimmiga securityvakterna skulle vara på att lösa upp en bråk mellan sextiosju brittiska drägg två svenskar och två normala britter. Inte snabba nog tänkte jag och fick medhåll från de andra. De som kom för att kolla in ladies night på Seaside fick sig nog en chock då den sista tjejen lämnade baren exakt samtidigt som militärernas sista motivering att inte supa sig själva under bordet.

Vi i familjen Yuma’s hostel avslutade kvällen på hostelet som var supervaccinerat med högt staket emot brittisk militärsörja.


Goo Sloo!