Nils reseblogg

Redan i tvåan var jag kär i Ramona. På något sätt kändes det om om medan vi andra fortfarande inte ens visste om vi gillade färgen gul mer än färgen blå (Solen Vs. Himlen och havet. Svårt val, men ack så viktigt när man ska fylla i någons "Mina Kompisar"-bok) hade hon på något mystiskt sätt redan funnit sig själv innan hon fyllt åtta.


Även om jag kanske hellre ser mig själv på en balkong i Göte-La-Borg, så får det lyckliga paret på landsbygden en att undra om 20minuter med bil till affären är så farligt. 

En dag hade jag samlat nog mod, ett glas självförtroende bestod på den tiden av påskmust men fungerade minst lika bra, och sockerkickad men aningen mindre nervös sprang jag över till tjejbacillhörnan vid gungställningen och frågade "chans". Och OM jag blev lycklig när hon svarade ja, till och med lyckligare än då Mia svarade Ja dagen innan. Det berodde kanske dels på att kravet denna gången inte var att jag skulle ha chans på Caroline också för att det skulle bli nått, men ändå.


Om du bara sträckt lite på dig Ramona så hade den bilden vart perfekt!


Vi fick Limbus att sitta still men det var värre med de andra två hundarna..

Om jag inte minns fel så var det av Ramona jag fick min första puss och ett par månader senare då vi tröttnat på det, min första upp-och-ner puss. (Är precis vad det låter som men sannslöst spännande och exotiskt i trean.) Många date-doftande kärleksbrev fullklottrade med 4-evers senare fann vi dock att chansen tog slut. 

Med tanke på våra val senare i livet var det kanske lika bra det, men ack va världen kändes ond för den lilla, Pyttelilla, jag kom nog inte över metern försen i nian, gossen i 4a. 



Vi gick i samma klass och umgicks i samma gäng nian ut men efter det blev det mer och mer sällan. Jag gick till sjöss och hon gick till skogs medan alla andra hamnade någonstanns mitt emellan. Skäms att säga det men en gång var vi och hälsade på henne i Småland dit hon fått för sig att flytta under gymnasiet och sedan dess inte en enda gång.



Precis som i tvåan är hon ungefär vintergalaxlångt före en annan och har redan samlat på sig två hundar, en Rickard och ett hus någonstanns bland Smålands åkrar och granar. Senaste tillskottet är en liten knodd som tyvärr ligger i riskzoonen för att växa upp och få pappas dialekt, men som inte kunde valt två bättre föräldrar så jag antar att det väger upp.

Jag och Limpus fick igår tillslut tummen ur och körde de 2,5 timmarna som verkat evighetslånga fram tills nu men som vi genast insåg inte är en sekund för en första kärlek och sann gammal vän. Det ska inte dröja lika länge tills nästa gång!

Och tillsist ingen Nils-photosession utan minst en psykadeliskt sönderphotoshoppad bild..