Nils reseblogg

-How's it going? Having a good day?.. Precis som alla andra i hela Kanada är killen bakom kassan på lost boys Café ybertrevlig.
-Well, except falling down a cliff, getting an avalanche over me and losing my board It's.. great! Sa svarade jag och log, how about yourself?


På Lost boys Café firade jag livet med en muffin efter näradöden åket..

Det var fortfarande under tjugo minus men en strålande sol och flera underbara puderåk kvar inom rimligt hajkavstånd då vi klev av liften på toppen för första gången på tre dagar. Vi bestämde oss för att ta den lättaste hajkrutten. Fem minuters gång, lite skråande och sen är det bara att välja den mest orörda rutten ner mellan träden i underbar skogspuder.

Såhär tre dagar efter dump är det givetvis svårare att hitta orörda svängar, men tack vare antarktiskylan fanns det en hel del fina rutter kvar. Jag har åkt den vägen ett tiotal gånger men i och med att man åker längs med en kam och väljer ny rutt varje gång är varje åk en ny överaskning.

I Nils huvud: "Ah puder, här ser skogen halvtät ut, blir bra. Sväng - andas - njut - sväng - andas - njut. Shit här börjar det bli brant. Helt orört varför har ingen åkt här? väldigt brant här. WÖW!"

Jag stog ovanför ett stup som från min vinkel såg ut att vara 29meter och fullt av tät granskog under och över, att det senare från en annan vinkel i verkligheten var 2-3m är orelevant. Jag hade kilat in brädan mellan snö och en gran som jag höll fast i med nöd och näppe.

I Nils huvud: "Vad f*an gör jag nu?"

Efter flera minuters betänketid insåg jag att, trots att mina händer hade 0,0 fäste på "backen"(=väggen) bakom mig, så var den enda vägen ner till liften att klättra upp. Jag lyckades darrande få av båda bindningarna och slängde brädan som ett räcke i snön.
Sen förflyttade jag mig i sidled längd stupets brant genom tekniken; stampa en fast avsatts, räkna ner från fem och sen slänga mig magplask med brädan i handen vidare till den lilla säkerhet nästa gran gav mig.
Det gick bra tre gånger. Den fjärde granen var lite för långt bort och jag nådde inte hela vägen fram. Jag gled ner mot kanten, tappade brädan och kämpade för mitt liv efter varenda gren eller buske inärheten.
Swoosch! så flög jag ut över kanten.

I Nils huvud: "Nu dör jag. Tjugotre år och okysst" "Fail"

En sekund senare landade jag mjukt i sittande position i pudersnön under klippan. Jag överlevde, lyckan spred sig genom hela kroppen bara för att en millisekund senare försvinna lika fort igen. Min mycket kontrolerade bergsreversering hade inte bara fått mig att tappa brädan som nu for som en barnahuvuds-målsökande projektil nerför backen i 400km/h, den hade även fått ett par kubik snö i rullning som nu kom farandes i ryggen på mig och tryckte ner hella min överkropp mellan benen.
Om det är någonting man tar på allvar i Fernie så är det laviner. Det enda man hör, ser och pratar om är hur livsfarliga laviner är. Så för andra gången inom tre sekunder var jag säker på att livet var över.

Det var lyckligtvis, för er som gillar mig i livet och olyckligtvis för er som inte gör det, bara drivsnö och jag kunde aningen skakig ställa mig upp bara ytterligare ett par sekunder senare. Brädan var dock puts väck och då jag såg en snöskoter med fjällrädningsemblem komma åkandes uppför backen var jag säker på att han skulle meddela mig att en unge i barnbacken hade funnit den försvunna brädan i bakhuvudet. Han gjorde dock bara tummen upp i farten för att se om jag var okej där jag traskade utan bräda mitt i backen och jag svarade tummen upp tillbaka. Ytterligare två hundra meter ner hittade jag henne ännu en gång inkilad mellan ett par granar fast på aningen flackare mark.

Spännande dag helt enkelt. Imorgon ska jag skaffa mig en fångrem.

God natt!