Nils reseblogg

Continue..

För det första lät det kvällen innan som en strålande idé att gå ut och dricka jättemånga öl som uppvärmning inför livspremiären på snöskor och kalltklimat-vandrande. Det visade sig morgonen efter ha varit motsatsen och redan där tappade vi halva styrkan. Att väderapporten sa "isglass grader celsius" och knytnävshård vind fick ännu en trupp att retirera. Kvar blev Brock, Simon the dansk och jag.


Parkera bilen, snöra på dojjor/hudar och packa väskan..

Vi tog Brocks bil till en glänta nedanför berget och jag som var den enda snowbordaren kvar i elitstyrkan spände för första gången på mig mina nya röda magiska snöskor medan de två laggåkarna limmade på sina hudar. Vi hade fått några tips om en led av en local på baren kvällen innan och började traska. Snöskorna fungerade fint och jag funderade på om det egentligen inte alls var torka där Jesus "gick på" vatten utan istället en släng av snöstorm och han egentligen traskade med snöskor.
Lite teknik måste jag faktiskt säga att det krävs men med eller utan är det i vilket fall ungefär nio gånger lättare än att pölsa i djupsnö i bara boots.
De trettio minuter vi hade hört talas om tog snabbt slut och ingen lift fanns inom varken syn eller hörhåll. En timma. En och en halv. Sen tog spåret slut. Fail! Antingen hade de som trampat spåret innan känt att nu, nu räcker det.. vänt om och tagit samma väg tillbaka eller så hade de blivit upplockade av enorma rovfåglar. Vi fick helt enkelt göra vårt eget spår. Vi flåsade på så gott vi kunde med Brock i täten medan skogen blev tätare och tätare.


Jag borde tagit med mig en machete från Guatemala..

Visst hade vi riktigt trevligt och skogen var jättevacker, men det hade känts bättre om jag visste att detta skulle resultera i pudersvängar och inte bara i en lift som jag egentligen kunde ta mig till via systemet hur lätt som helst. Ytterligare trettio minuter senare erkände vi för oss själva att vi var vilse.
-Either we go back, or we try this way.. or that way.. or. wait! The Iphone! Tacka Bill Gates för att vi värdelösa hajkare lever i en modern värld. Google earth och vips!
-oooh we are a little bit of track, sa Brock medan han pekade på den blå ploppen ungefär jätte långt ifrån skidbackarna på den lilla skärmen.



Så det tog helt enkelt ytterligare trettio minuter innan vi gömda bakom ett par granar svidade om till normal åka lift utstyrsel och hoppade in i en backe.
Den första liftturen gick smärtfrit förutom svettens plötsliga förvandling till hypotermi i isglasskylan. Vid lift nummer två tog det dock stopp.
För första gången sedan vi kom hit för en månads sedan hade de ironiskt nog satt en kille att kolla alla liftkort även vid denna liften.


Inna di woods..

Vi hade alltså hajkat tre timmar genom skogen till en lift som både jag och Simon the dansk egentligen bara kunde ha åkt till via backen på fem röda, för att väl där inse att vi gjort det totalt i onödan. Dessutom tog kylan ett kraftigt grepp om våra utarbetade kroppar så fort vi stack huvudet utanför skogsbrynet.
Vi hade helt enkelt inget annat val än att värma oss en stund i värmestugan och vända hem igen. Så kan det gå och bättre lycka nästa gång..


Själva hajkplanen blev en FAIL! men trevligt hade vi!

Att fylla tjugofyra var trots själva åldrandet en mycket gemytlig upplevelse. Min första present kom från Vädergudarna som kanske tyckte att 49centimeter puder kanske var lite för mycket nu när jag inte fyllde jämnt, men att bluebird (Kanadensiskt slang för blå himmel och sol) då var mer passande.

Jag och Simon the dansk åkte till backen och körde några uppvärmningssvängar innan vi, eftersom jag bestämde då det var min dag, gick ut till lost boys valley utanför systemet och hoppade lite på det lilla hoppet vi byggde häromveckan.
Då jag flög genom luften med solen i ögonen och vit glänsande snö hela vägen till horisonten i alla riktningar, kände jag att detta nog ändå måste det optimala sättet att fira födelsedag på.
Samtidigt som jag tänkte detta hade jag hunnit snurra fyrtiofem grader fel landade nu på bredställ med tre kullerbyttor och en grankramning som följd. Gör om gör rätt, typiskt mig att drömma mig bort just då jag har ungefär 0.2 sekunder då jag om någon gång borde fokuserat. Gången efter gick bättre..




Simon the Dansk hajkar upp efter ett hopp.

Efter ett par timmar springandes upp och ner för en brant sluttning med lös-snö var vaderna precis som vanligt två köttklumpar bestående av mer mjölksyra än muskelfibrer. Men för en gång skull gav jag mig själv lite dispens i den allt för långa plågsamma strävan att väcka gamla benmuskler till liv igen och begav mig hem för lite eftermiddagsavslappning. Medan vissa tycker att den bästa uppföljningen på snölekar och shreddande är en kall öl på afterskiin, är jag av en helt annan åsikt. En macka, ett stort glas mjölk och en god bok som alla givetvis intas i badkaret. Två timmar total avslappning och del ett och två av den ultimata födelsedagen var avklarade.


Semmelbak!


och kött..

Del tre bestod av kött och Semlor. Kött eftersom jag i början av Fernievistelsen trodde att vi skulle vara mer sympatiska mot vår kära vegetariansambo Malin och äta proteinfritt. Det visade sig att vi inte var det, men har jag lovat mig själv stek på bemärkelsedagen så blir det stek.
Semlor blev det dels för att vi alla hade fått för oss att det var fettisdag i görningen och att vi absolut inte kunde missa den och för det andra var det lättare att baka än tårta. Att vi på grund av den moderna människans digerdöd, internetkrångel, var utan internet och därmed recept spelade ingen roll. Vi freestylade ihop både semlesmet och mandelsmassa under förstebagare Malins befäl.
Emer Irlänska och Simon the Dansk stod stumma av förundran medan de gyllenebruna bullarna förvandlades till traditionella svenska Semlor.

Till maten fick jag föresten tre födelsedagsprenter till. Av Malin och Sigrid - en hel massa godis kreativt instucket med tandpetare i en Apelsin. Av Aussie Jo-Jo - en flaska kanelsprit kallad "Goldschläger"(Den signerade Emer Irlänska's kväll.) Samt till sist av Simon the Dansk - En anmälan till MrFernie tävligen som går av stapeln i mitten av Mars. Hmm, jaa.. Kan ju bli ett bra blogginlägg om inte annat! FAIL! för mig, WIN! för er.

Bluebirdsnåwbårdande, själstärkande bad, semleförtäring i goda vänners lag grundade en mycket lyckad födelsedag och Goldschlägern skrev under, Där lämnade dock skribenten in och resten är cencurerat.

Tack alla för en mycket trevlig födelsedag.

Imorgon är det dags igen, att fylla år alltså. Tjugofyra år och nu börjar det här med att fylla år verkligen att kännas. Tjugofyra år måste jag ändå säga fortfarande är rätt gammalt trots att jag själv nu nått dit. Inte som det var när jag gick i trean och tyckte folket i sexan var näst intill hur gamla som helst för att bara några kungspel på skolgården senare stå där själv och inse att det var i nian som de riktigt stora killarna gick. Ett par fjortisfyllor, tand mot tandförsök till hångel och ungefär 40cm senare gick man ut nian och insåg att det var då man fyllde arton och fick köra bil som man var stor.. Osv osv..

Fram tills nu då. Tjugofyra lät vuxet förr och det gör det fortfarande. Hade jag vart Amerikan hade jag fått köpa vapen i sex år, och om jag hade haft lust för det, porr i tre.

Men en sak som kanske är bra och kanske är dåligt är att jag helt ärligt kan säga att för första gången så känner jag mig lite äldre än senast jag firades med tårta. Lite äldre, lite mer erfarenheter och ännu ett steg mot det stora målet att bli vis. Bara en sån sak som att jag verkligen vill börja plugga. Hade jag sagt det till mig själv för två år sedan hade jag skrattat och pekat och eventuellt doppat min nya jackas ärm i en slaskpöl som straff för sådanna dumheter till ideér.
Men nya mogna tjugofyraåriga jag är inte sån.

Nu ska vi baka semlor att bjuda alla som vill ha på imorgon som födelsedagskalas.

(Vi är ännu en gång utan internet i lägenheten, därför är jag lite kortfattad här på gangbangbagel)