Nils reseblogg

Vulkanbestigardagen kunde ha startat som planerat halv tre på morgonen. Men eftersom vi, ovetande om att vi hade bytt tidson gick upp en timma för tidigt så startade dagen redan halv två.



Pa mindre an 30 timmar han vi ta oss ifran Singapore till Surabaya med flyg, ifran surabaya till en mindre stad jag inte kommer ihag namnet pa med buss, ifran den mindre staden jag inte kommer ihag namnet pa med en Bemo(indonesiens tuk-tuks) till en annu mindre by som jag inte heller kommer ihag namnet pa. Darifran akte vi med jeep upp pa en vulkan och ner igen och sedan tillbaka till den namlosa storre staden for att darifran ta oss med buss, till ett stalle dar det fanns en farja och over ett hav med farjan och sen en buss.. en bemo.. stad.. English anyone?.. en taxi.. by?.. bat?



Hangde du inte md pa ovanstaende? Inte jag heller.. Eftersom vi forflyttade oss sa effektivt och for en gang skull lyckades tajma in sa att varenda byte mellan flyg/buss/bat/taxi/bemo aldrig hade langre vantetid an 10minuter var jag vid ungefar 15h av upplevelser och vulkanbestigningar sa slut at jag bara slussades runt av Lindsay som pa nagot mirakelost satt kan leva pa 2 riskorn och en kvarts timma somn per dygn.




Vid ett tillfalle runt 20 timmar in i extrem-upplevelse-rese-vulkansbestigar-dagen da vi befann oss pa en busstation i en annan stad, som inte ens dom som bor dar kan komma ihag namnet pa, gick jag i min hungerssomnbristsdimma tva steg bakom det blonda haret som var det enda jag kunde fokusera pa for att halla mig pa ratt kurs. Da hor jag nagon ropa mitt namn ifran andra sidan bussterminalen och inser att det ar Lindsay. Tjejen framfor mig visar sig vara en svenska som vid det har laget maste ha trott att jag forfoljde henne for att rana henne eller nagot.

Det basta med extrem-upplevelse-rese-vulkansbestigar-dagen var anda Vulkanerna.

VI borjade som jag skrev tidigare med att ga upp en timma for tidigt. For att hinna med morgon gympan givetvis. Sen hoppade vi in i en jeep och skumpade i kraftig uppforsbacke i ca 2 timmar. Det var ju som sagt mitt i natten och man sag inte mycket langre an 2-3meter ut i morkret. Senare insag vi dock att vi med en trasig framlyckta och bara halvljus hade akt pa vagar halften sa breda som jeepen brevid avgrundsstup. Det var i alla fall vart det. Inte ens min vardelosa kamera kan gora dessa bilder ovardiga.

Jag kan ju inte säga att jag har speciellt mycket hemlängtan. Men när två svenska tjejer på hostelet vi bodde på frågade om jag var sugen på att hänga med till IKEA och käka semlor ryckte det allt till lite i tarmen.

-Semlor.. aaaaah..Jag kollar ut i luften och får genast minnen ifrån min tid som brödpackare på Kungälvsbagarn...
-Dom har potatis och köttbullar med Lingon och brunsås också!
-Aaaaaaaah.. Trodde inte en mage kunde bli nostalgisk.. Köttbullar.. Aaaaaah..

Jag och Lindsay som nu hade mött upp igen hade bestämt oss för att köra ännu en dag med sightseeing, men jag behövde bara kolla på henne för att hon skulle förstå en svensk-gosses-mages-behov av Semlor och köttbullar.

Så var det bestämt. Mission Semla.

Det blev faktiskt inte mycket till mission. Det var helt enkelt för lätt att hitta till IKEA. Och då sket vi ändå i att ta bussen dom rekomenderade för de 800metrarna mellan tunnelbanan och entren. (Fortfarande; ingen går i Singapore,(Nu när jag tänker ännu närmare på det är det nästan ett rim. "Ingen går, i Singapår" tihi))


Först traskade vi bara runt inne i på Ikea och letade upp alla våra möbler. Jag hittade min säng och den var underbar. Nästan overkligt att man har en så stor säng väntandes därhemma. Även fast halva min lägenhet var Ikeainredd så var det lukten som gjorde att det påminde så mycket om hemma. Det luktade Ikea i bäckebol!


Efter rundturen som fick påskyndas lite på grund av Lindsays totala oförstående av våran möbel/Sverige facination, gick vi för att hitta det vi egentligen var där för. SEMLOR och KÖTTBULLAR!

Inget klår givetvis mammas köttbullar, men dessa bamba(skolmatsal för dem som inte är infrån gbgområdet)-köttbullar var efter 4 månader utan svensk mat underbara. Potatisen var lite för lös, köttbullarna var lite för små, man fick lite för lite lingonsylt. Men det var ändå helt underbart. Det är bara en helt annan känsla i magen när man har ätit svensk mat till skildnad ifrån asiatisk. Tung på nått sätt. En härlig känsla.



Sen hade vi ju pricken över i:t, Semlan!
Även här har jag ätit bra mycket goare Semlor men aldrig har jag njutit så mycket. Visste knappt om jag gillade Semlor eller inte innan. Det gör jag...

Det man gör i Singapore, eller i alla fall vad jag gjorde, är att kolla på saker. Jag traskade runt med ögon stora som tefat och försökte bara smälta allt jag såg. Vid första ögonkastet så kan man faktiskt tro att hela Singapore består av stora shoppingmalls. Det är verkligen inte sant. 15 till 20% består faktiskt av små shoppingmalls.


Det finns 100-tals shoppingmalls i Singapore, det i mitten är ett inglasat kvarter. Sen har vi det minsta McDonalds jag sett.

Okej då, det finns faktisk lite till. En ö med konstgjorda stränder som känns plastigare än hjulen på en biltemaskateboard (för de som inte vet hur biltemaskateboardhjul känns; jätteplastiga!) För det första är vattnet skitigt för det andra ligger det enorma oljetankers och puffar ut avgaser 600m ifrån stranden. Rekommenderar jag inte.

Det finns också Little India, hektiskt men med underbar mat.

Chinatown, också hektiskt och också med underbar mat.

Arabkvarteren, inte lika hektiskt men luktar underbart av vattenpipor hela kvällen. För er som gillar vattenpipor rekomenderar jag dem här för dom smakar dubbelt så mycket som hemma. Det negativa är dock att man känner sig dubbelt så mycket som en blötmadrass i lungorna också.

Ifrån.. Till..

Jag gillar verkligen att blogga. Har alltid gillat att skriva. Men det tar tid. Mycket tid. Min ursprunglige reskamrat Martin som fick in mig i bloggvärlden har bestämt sig för att ta en paus och jag förstår honom verkligen. Han har lagt ner hundratals (troligtvis tusentals) med timmar och en hel massa pengar på internetcafen för att hålla sin blogg vid liv och nu vill han lägga tiden på annat.

Jag har inte hållt på lika länge och har inga tankar på att ta en paus, men ibland blir jag väldigt bitter på det. Idag tillexempel; Jag kommer in på det enda internetcaffet i närheten, med fingrarna kliande i väntan på att få gå lös över tangentbordet eftersom jag har upplevt så mycket. Singapores otroliga skyline ifrån en båtcruise, fick mitt namn uppropat och missade nästan flyget på Singapores flygplats, tog mig med flyg, buss, Bemo (Indonesiens tuk-tuks) och offroadjeep  till en liten by på östra Java och besteg en aktiv vulkan på 2700m höjd, mm, mm..

..Men istället för att få berätta detaljerna om alla dessa underbara händelser som händer runt omkring mig just nu sitter jag och jobbar med att få in bilder i datorn i en timma och femton minuter. Det tar bara musten ur mig att dessa värdelösa datorer ALLTID SKA KRÅNGLA! Jag gav upp efter dessa 75 minuter och vägrar skriva ingående om dessa upplevelser innan jag kan infoga bilder i inlägget. Det blir liksom inte lika levande utan bilder och jag vill inte skriva om en upplevelse innan jag kan visa bilder till den. Därför får ni vänta lite till! Sorry!

Jag vet att Martin kommer börja blogga igen. Han är beroende och kommer aldrig sluta helt. Snart kommer suget tillbaka och så öven hans inlägg. Ser verkligen fram emot att vi ska mötas snart och jag ska göra mitt bästa för förkorta tiden tills hans comeback.

Nu ska jag ta mig till Kuta och möta upp en annan kär vän. Mowgli!

Ha de gött så länge!

Det enda jag verkligen var tvungen att göra här i Singapore var att ordna ett visum till Indonesien. Jag har nämligen tänkt stanna där längre än de trettio dagar som man får "on arrival", så för att slippa göra en visarun ville jag ha visum fixat i förväg.

Efter att ha skjutit upp det i tre dagar bestämde jag mig äntligen för att ta mig samman och se till att få det gjort.

Operation; Ordna Visum.

Klockan 1100 den 17 Februari började operation Ordna Visum.
Jag började med att göra lite efterforskningar på internet. Kollade upp adressen till ambassaden och hittade den på min karta. Såg efter vilka tider den var öppen och vilka tider det var lunch. Hittade vilken station på tunnelbanan det var jag ville till och vart jag var tvungen att byta tåg på vägen dit.

Sen packade jag ett överlevnadskitt med saker som kunde behövas för att operationen skulle flyta på så smärfritt som möjligt.

1. Pass -Obligatoriskt vid visaansökningar.
2. Två passfotografier -Ett för att klistra i visat och ett i reserv.
3. $50 USD - Det är nästan alltid USD som används som betalning vid Visa-ansökningar.
4. Karta/tunnelbanekarta - För att hitta dit.
5. Tunnelbanekort - För att betala tunnelbanan.
6. Vattenflaska - Singapore är VARMT!
7. Lindsay - För att tyda kartan, översätta oförstårlig engelska, ta bilder på mig i mitt uppdrag.



Klockan 1204 tog vi det sydvästgående tåget ifrån Little India till Dhoby Ghant, där bytte vi till det nordvästgående tåget emot Jurong East och klev av vid stationen Orchard. Därifrån hade jag planerat att vi skulle gå till Ambassaden, ca 3km.


Saken är bara den att ingen i Singapore går. ALLA åker tunnelbana, buss eller taxi. Så alla vi frågade hade ingen anning hur man tog sig till den gatan vi ville till. Ta en taxi sa de utan att förstå att vi var duktiga backpackers som verkligen inte ens övervägde en sådan exlusiv transport.



Tillslut hittade vi i alla fall gatan som ledde till den gatan som ambassaden låg på. Glada ihågen började vi traska och sa till varandra att detta var ju inga problem. Vi är riktigt duktiga på att hitta i Singapore och kartor är en sådan gudomlig uppfinning.


Sen tog gatan slut.

-VAFAN!.. Den här gatan ska ju inte ta slut här ju!.. Jag började vända och vrida på kartan för att försöka orientera mig.
Efter att ha studerat kartan i fem minuter insåg vi att vi hade gått på rätt gata, men åt fel håll, ca 2km. Det var bara att vända och börja traska tillbaka emot ambassaden som nu var 5km bort. (Vart fan hittar man en taxi när man behöver en.) Vi gick och gick. Värmen i Singapore är helt sjuk och även om det var lite mulet och inte någon stekande sol gör luftfuktigheten att jag bara sprutar svett på alla i närheten. Jag hade definitivt packat för lite vätska.



Tillslut så kom vi fram till gatan som Ambassaden låg på. Wie! Vi blev båda gladare ihågen och traskade fram till nr 7 som var Ambassadens adress. Där möttes vi av en stor gallergrind. SOM VAR STÄNG!

-Nooooooo! JAG KOLLADE JU UPP TIDEN VAD ÄR.. det.. här..



Jag hade sprungit fram till den stängda grinden i min förtvivlan och han precis i tid, innan jag skulle begå hirakari, på grund av mitt misslyckande, läsa skylten att entren var runt hörnet! Wie igen!

Jag plockade ner mitt svärd igen och tog med mig Lindsay runt hörnet. Vi var båda fulla av förväntan. Vi gick fram till ingången som var full med folk. Och möttes av skylten DRESS CODE!


Operation FAILED!

Så det var bara att börja traska tillbaka hem till little India igen..

Fuck it! Jag får helt enkelt försöka göra en visarun eller muta en gränsvakt. Det löser sig nog.

Idag hade jag ett mission.. Det är ett stort inlägg. Men jag hinner inte klart pga nattsaffari. Kanske senare idag! Måste springa. Puss

Eftersom jag nu är i Singapore och allt är sviiindyrt försöker jag spendera tiden med så billiga saker som möjligt. Därför var jag imorse ute och tog mig en hurtig springrunda mitt i Singapore. Folk här är som i alla storstäder specialister på att inte låtsas om konstiga saker som händer runt omkring dem, fattigdom, superfina bilar, en man med skägg i pannan, mm.

Men när en vit kille med mohawk vill ta sig en joggingrunda kollade alla med ögon större än tefat. Ingen aning varför.

Men det var inte det speciella med denna springrunda. För när jag efter 40 minuters flåsande stannade och köpte vatten på 7-eleven, kom en kille med turban fram till mig.

-Tired?
-Yes!.. Genomsvettig och flåsande som jag var kan man ju inte direkt säga att hans gåva att spå människor var ett mirakel just då, men bättre blev det.

-If you want I can tell you about your future.. Han talade långsamt och kollade på mig med ögon mörkare än den svarta-diamanten i Jönssonliganfilmen.

Jag har ju hört när min före detta resekamrat Mowgli berättade om sin spåman i Bangkok så jag blev naturligtvis nyfiken. Han tog med mig till en parkbänk en liten bit bort och vi satte oss.
Det första han gjorde var att ge mig en ihoprullad papperslapp i handen som jag inte fick läsa. Sen kollade han mig rakt in i ögonen och började prata. Fort.. Skitfort..
Jag förstod kanske hälftenav vad han sa, men det var ändå sjukt hur bra allt han sa stämde ihop med mitt liv.  Riktigt personliga saker som jag inte har pratat med någon om satte han ord på och jag blev riktigt överumplad över hur denne turbanklädda man kunde veta vad jag tänkte, ville och var rädd för.

Jag tänker inte skriva vad han sa. Det är alldeles för personliga saker och fram tills i morse trodde jag att det bara var jag som visste om dem.

Efter kanske tio minuter, då bara han hade pratat frågade han mig vilket av fem olika djur jag gillade. Kommer inte ihåg vilka men jag valde i alla fall hund. Han bad mig öppna lappen jag hade i handen och på den stod det DOG.
Efter detta frågade han om jag ville ge honom en present, som tack för allt han berättat. Jag som precis slutat svettas efter min springrunda och inte hade några pengar med mig sa att..

-Sorry man, I dont have any money.
-I dont want money.. Give me a gift and I will give one to you.. Han hade nu börjat prata lungt igen.
-okey man, wait here..

Jag sprang bort till mitt hostel och började rota i min väska efter någonting jag kunde ge honom. Tillslut hittade jag en av mina fjädrar (En fjäder är en slags hackysack ifrån Vietnam) och eftersom jag inte hade någonting annat så fick den duga. Jag sprang tillbaka ner för trappan och över gatan där han satt och väntade. Jag räckte över den till honom och han kollade på mig.. ..som om jag var dum i huvudet..
Fan.. Tänkte jag för mig själv.. Klart jag borde ha insett att spåmän inte gillar fotboll och än mindre fotbollsfjädrar.. Kommer han förhäxa mig nu..
Men sen sken han upp.

-If this is your present to me.. and you really like to give it to me.. I am thankful and it means alot to me.. Hold out your hand.
Jag höll fram min hand och han placerade försiktigt en liten sak i den.
-This is very good for you.. Sen reste han sig upp och försvann.

Jag tittade ner på min hand. Det som låg där såg ut som en blandning mellan en nöt eller en sten. Den har en rödbrun färg och det är ett nåltunt hål tvärs igenom så att man skulle kunna hänga den på ett snöre.

Jag antar att det är någon slags lyckoamulett. Den ligger i alla fall i säkert förvar i min väska nu och sparas ska den!

Efter att ha tagit oss ifrån paradiset på Kecil tog vi oss tillbaka till Kota Bharu. Där sa vi adjö till Board-George som skulle till nästa surfspot. Sen skildes även Lindsay ifrån the fantastic-four. Hon ska nämligen ut i djungeln ett par dagar och jag ville direkt ner till Singapore för att träffa en gammal chef. Hon kommer snart ner och möter upp dock.
Både jag och Stek-Sten hade bussar som inte skulle lämna försen på kvällen så vi chillade runt och såg till att uppdatera facebook och diverse bloggar.
Men senare på eftermiddagen skiljdes vi också. Han steker vidare emot theodlingarna i bergen och jag tog bussen ner till Singapore.

Så står det till. Tack för mig.;-)

Jag vet inte hur jag kunde glömma om att skriva om våran snorkeltur på Perhentian Kecil. Lätt bästa hittills.

Eftersom jag och Lindsay har bestämt oss för att festa mindre och uppleva mer, bokar vi turer och resor nästan varje dag. Likaså på Kecil. Snorkeltur med fyra olika destinationer.

Instruktören Läpp tog i runda slängar 80kr för en heldagstur med fyra olika snorkeldestinationer. Det var helt otroligt. Koh Tao kan gå och dränka sig i poolen på Corals Poolparty på Koh Phangan, för det här var 10ggr bättre än båda två. Korallerna var inte bruna och döda som i Thailand utan röda, gröna, blå, lila och alla möjliga färger du kan tänka dig. Efter den första destinationen var jag mer än nöjd och hade säkert sett över 30 olika arter och 1000-tals fiskar. Inte större än en halvmeter men ändå. Jag hade ingen aning vad som väntade..

Nästa plats vi stannade vid hette Sharkpoint.
-Haha sharkpoint, is this really safe?.. Skojade jag..
-Yes,Yes.. skrattade Läpp tilbaka.. Never had any exident ..But if they start swimming faster its best to not follow them..
-Hahaha funny guy..

Vi hoppade i och började simma runt.

-UUUUUUAAAAHHH! Lindsay skrek igenom sin snorkel! -SHARK!
Läpp bara skrattade när hon simmade emot båten i full panik.
-No worries, it only eats brownhaired girls.. Han skrattade ännu mer..

Det visade sig att hajarna var helt ofarliga och inte mycket större än en meter. Men dom såg riktigt tuffa ut. Precis som dom i Hitta Nemo fast i miniformat. Ibland var dom inte mer än kanske 3-4m ifrån oss och det var en riktigt cool känsla.

Men det var fortfarande inte det bästa. Mitt i viken mellan två öar började Läpp köra sakta. Eftersom det säkert var 10m fri sikt i vattnet och jag såg att det bara var sandbotten undrade jag varför han inte drog på. Jag frågade men han svarade bara att vi skulle ta på oss snorkelgrejerna och vara redå.

-THERE! Jump in!

Vi gjorde som vi blev tillsagda och där var den. En enorm sköldpadda. Vilket otroligt coolt djur. Jag vet inte varför men jag blev mer exalterad än jag var när jag simmade med den 8a meter långa valhajen på Koh Tao.
Sköldpaddan var bara så maffig. Avslappad och helt oberörd av fem skumma snorkelutrustade människor låg den bara där på botten och chillade. Nosade runt lite i sanden och bara njöt av livet. Den måste ha vart säkert 130cm över skalet och huvudet var minst lika stort som Lindsays och större än min vän Petters.
Vi simmmade runt och inspekterade den i kanske 10minuter tills den tröttnade och flög iväg. Vet inte hur det fungerar men det ser verkligen ut som om den bara flaxar lite med framvingarna, precis som en fågel och vips var han borta.

Precis som allt på den här ön blir det perfekta bara bättre och bättre. På kvällen till grillmiddagen serverade de Gröna Carlsberg. Ännu en fulländad dag i Malaysia.

I borjan av min backpackerkarriar lyckades jag bli lurad av en minigris i Bangkok, kopa ett par tofflor for 2000Bath (18 par flipflops kostar inte sa mycket), ga pa zoo i beckmorker, och det varsta av allt, forfolja den asiatiska regnperioden/vintern igenom tre lander...

For tre dagar sedan lamnade jag och min resekamrat Lindsay, Kota Bahru for att ta oss till en o i ostra Malaysia. Jag som, fast jag har blivit battre, nast intill aldrig oppnar en lonley planet, visste i runda slangar inte ett piss om on, inte ens namnet faktiskt.

Nu vet jag battre. Perhentian Kecil ar den vakraste o jag nagonsin vart pa.

Det ar verkligen en paradiso. Men saken ar den att under December och Januari, da monsunstormarna harjar som varst ar den helvettet och helt obebodd.

Vi lyckades pa raflyt tajma in och komma fyra dagar efter sesongsstarten. Jag skulle gissa pa att vi var bland de forsta 20 turisterna pa on detta aret. Varav de flesta av dessa bodde pa vastsidan. Efter en tiominuterstrek, efter Ton Sai bergsklattringen med full mundering var detta ingenting, igenom djungeln kom vi fram till ostsidan och Long Beach.

  

En helt orord strand. Inte ett enda forspar i sanden. Det var bara en enda restaurang och tva olika boenden oppna, givetvis till halva priset pagrund av sesongsstart. Det blir helt enkelt inte battre an sahar tankte jag och slog mig ner i sanden och njot.

Men det kunde det. Pa vag over till on traffade vi tva andra skandinaver som vi slog folje med.
 
Stek-Sten. Skitskon karriarsinriktad kille ifran sthlms innerstad som pastar att han inte ar stekare, men mycket talar emot.
Board-George. En lika skon men lite aldre man ifran Finland som har bosatt sig i Portugal och numera bara vagsurfar sig igenom livet. Talar Italienska, Spanska, Portuguisiska, Finska och Engelska. Och reser med en surfbrada!!!

Sa nar vi hade checkat in i vara Bungalows och tagit oss ner pa stranden for att bara smalta lyckan over att ha en hel kritvitstrand for oss sjalva och ett turkosfargat hav som bara vi kan kissa i, kommer George som tydligen sett mina langa blickar pa hans brada, over och fragar om jag vill testa!

Jag som trodde att livet inte kunde bli battre har plottsligt en helt ny slags brada under fotterna och lyckan ar fullandad. Vill inte overdriva och skriva att den stannade under fotterna sarskilt lange, men upp kom jag, och glad var jag!

Board-George berattade att nagon kand surfare en gang hade sagt i en tidning att surfningen hade forstort hans liv. Efter att ha borjat surfa var det ingenting som gav honom fullstandig lycka igen. Ingenting forutom surfning i alla fall. Jag ar inte riktigt dar annu, men jag kan inte direkt saga att mina forsta timmar pa en surfbrada fick mig att langta mindre ner till indonesien. EN MANAD SURF! HERE I COME!

Så nu har jag för andra gången äntligen lyckats att lämna Thailand för att se något nytt.

Efter ett mycket sorgligt avsked av Leia, tog jag och Lindsay båten ifrån Koh Phangan till Surathani och därefter tåget till den Malaysiska gränsen. Till skildad ifrån Vietnam, Laos och framför allt Kambodja var det riktigt lätt och helt gratis att ta sig in i Malaysia. 90 dagars gratis visum on arrival är någonting dom borde tipsa Kambodjanerna om.

Kambodjanska gränsen;
Den svenska gossen (DSV) - Hello! Is this where you stamp my passport?
Den argsinta grönklädda f.d polpotkrigaren med ETT mustigt ögonbryn och en M16 (DAGPPKMEMÖM16) - hrmpf!
(DSV) Pekar på sitt pass - Stamp? Passport? Where?
(DAGPPKMEMÖM16) Rör fortfarande inte händerna ifrån sin M16 - Hrmpf! Usdollar.. Hrmpf!
(DSV) - ååh!
DSV inser att han är i ett av världens mest korumperade länder medan han krånglar fram en endollarssedel.
(DAGPPKMEMÖM16) - Oh, You meen the arrival-desk? It´s right over there! Have fun!... aaaand welcome to Kambodja!!!

Kambodjanska gränsens arrival-desk;
(DSV) - Hi.. This is here´s my passport.. Lägger upp passet och visumet på disken..
Den argsinta grönklädda f.d polpotkrigaren med ETT mustigt ögonbryn och en M16´s kompis (DAGPPKMEMÖM16K)
 -hrmpf!
och så vidare..

Men nog om det.. Nu är jag i alla fall i en stad på östra sidan av Malaysia som heter Kota Bharu eller något liknande. Vi ville egentligen inte ens stanna här men eftersom tåget var försenat missade vi sista bussen till kusten där vi skulle ta en båt till en paradisö Lindsay har hört talas om.
En sak är iaf speciell här. Det är min första natt i en sovsal. Riktigt bra backpackerpoäng!
WIN!

Min födelsedag del2.

Efter några välbehövliga timmar sömn var det dags att fira födelsedag igen. Men denna gången var det min tur att välja hur. Jag valde givetvis äventyr och tog med mig Lindsay och hyrde en moped.

Vi körde åt det hållet som såg ut som mest äventyr och svängde av på första bästa lilla stig ut i djungeln. Nu i efterhand önskar jag att jag hade vart en lite sämre backpacker och hyrt en riktigt offroadmotorcykel. Det blir nämligen samma sak varje gång jag hyr en moped. OFFROAD!


Hade som tur var i alla fall lyckats hitta en med offroadhjul, annars hade det aldrig gått. Dom största vägarna här är sämre än dom sämsta i Svea Rike och dom sämsta vägarna ska vi inte ens tala om. Vi tog oss i alla fall igenom vatten och uppför berg rakt ut i djungeln för att hitta ett vattenfall som vi hade sett på en karta. På vägen mötte vi ett par på en stor Africa twinmc och dom pekade ut  åt oss vilket håll vattenfallet låg.

-But you will never make it on that little moped. The road is very bad.. VERY BAD!
-We will see about that..

Vi kämpade och slet och på två ställen fick jag nära på bära scootern uppför den yberbranta fåriga vägen. Men tillslut lyckades vi.



WIN!

Efter den lyckade vattenfallsexpeditionen tog vi oss efter ett par timmar ut på den så kallade stora vägen igen. Vi körde bara omkring och njöt av utsikten och av det som fanns att se på.

Helt plöttsligt mitt ute i ingenstanns ser vi en skylt där det står zipline. Vang Vieng minnena kom tillbaka på 0.1sek och jag bromsade in. Klart det ska åkas linbana på födelsedagen.

Vi betalade och Lindsay åkte först. Hon skrek hela vägen och jag måste säga att det såg ut som om det gick riktigt fort. Den sluttade ganska kraftigt i början, men gick även lite uppåt i slutet. Men eftersom Lindsay inte bromsade tillräckligt mycket flög hon rakt in i trädet som linbanan var spänd i. Det small till ordentligt men när hon kom tillbaka till toppen påstod hon att det inte gjorde ont alls. Visst, jag tror dig..



Medan fransmannen som ägde linbanan spände fast mig så kallpratade vi lite och han berättade att han i många år hade arbetat som räddningsklättrare i franska alperna, och efter det som klättringsinstruktör i Laos. Han var riktigt cool! Räddningsklättrare är ett hardcorejobb tänkte jag och såg honom framför mig som Sylvester Stallone i Cliffhanger.
Jag berättade att jag sysslade med trädklätring hemma och då frågade han om jag vill anta deras utmaning.

-Go down the zipline and when your down there tell my friend that you want to climb up again.
-Okay.. hehe.. Its worth a try.. Tänkte att det kan väl inte vara så svårt..
-If you make it I´ll give you a free beer.. Han inspekterade mig med ögonen för att bedömma om jag skulle klara det..



Såå, sagt och gjort. Efter att ha kraschat rakt in i trädet i andra ändan av linbanan började jag klättra tillbaka upp. Linbanan var 110m lång och de första 20 metrarna kunde jag glida. Sen gick det uppför. Uppför.. UPPFÖR!
Jag trodde jag skulle dö när det var dom sista 20 och brantaste metrarna var kvar. Men jag klarade det! Med kramp i vänsterarmen fick jag tillslut äntligen tag i trädet där linan var fastspänd och fötterna ner på platån.

-Congratulations man! Fransmannen skakade förtjust min mycket ömma krampande arm. -I didn´t wanna tell you before but youre the third to ever make this climb! And people try everyday!
-Thanks man.. Jag låg på marken och pustade medan smärtan förvann och lyckan kom tillbaka..
-Champion!!! Skrek han till sin fru som kom springade för att få ett kort på mig och fransmannen.
-Its for our wall, we have the other two that made it there also..

Så nu sitter en bild på mig, svettig och röd i ansiktet, på en vägg någonstanns i Koh Phangangs djungel.

Min tjugoandra födelsedag blev en låååång dag. Givetvis var vi tvugna att fira från och med 00:01 till och med 24:00. Så därför, för att vara redå fick jag min första present klockan 23:30 den 4e.


Jag vet inte riktigt vad dom tänker om mig, men på något sätt så tyckte dom att det passade. Jag måste erkänna att jag var lite tråkig och vägrade att gå ut i trosorna, men resten behöll jag på hela natten.

Eftersom det var kvällen mellan den 4e och 5e var det Half Moon Party här på Phangang. (Om de inte är Full Moon är det Half Moon och om det inte är Half Moon är det Black Moon, Shiva Moon, Moonday, Moona Lisa eller något liknande.)
Vi tog en taxi ut i skgen där Half Moon Partyt är beläget. Jag är ju till skildnad från min kära vän Martin inte världens störta techno och trance fan, men jag måste ändå erkänna att den pumpande musiken och alla människor som dansar är lite förtrollande varje gång man kommer till en trance fest.

Jag som var klädd i lila älv-vingar och diadem förväntade mig givetvis en hel del; du e bög skämt, som man kanske kan tycka hör till om en kille snor sin 6åriga lillasysters älv-vingar och tar på sig dem när han går på fest. Men.. Alla var skittrevliga och ville att jag skulle välsigna dem med mitt trollspö. Jag var inte mer än lite lullig (är rätt trött på att festa egentligen), men kände mig ändå ganska naiv när jag insåg varför det var så många människor som kom och pratade med mig. Det var inte för att jag såg rolig eller bögig ut. Det var inte för att dom hade hört att det var min födelsedag eller för att dom ville bli välsignade av mitt trollspö.

Alla trancemänniskor tog såklart genast förgivet att jag var kvällens dealer.

-Hi Man! Nice wings.. lutar sig närmare.. So do you know where I can get some pills.. Blink Blink..
-Sorry Man! Mitt inne i ett av mina riiiiktigt stiliga dancemoves.. I have no Idea! Han kollar förvånat på mig men jag dansar bara vidare.

Först tänkte jag inte på det, men när tredje killen på 15 minuter kommer fram till mig och ber om piller börjar jag inse att VAFAN! Jag är ingen langare. Varför tror alla det? Jag kollar mig omkring och inser att det inte bara är jag som ser lite anorlunda ut. Alla människor har olika neonfärger på sig och hälften av dem jag dansar med ser mycket skumma ut. Samtidigt inser jag också att om detta ryckte sprider sig till polisen.. Hmm.. Jag har ingen lust att lära mig om dom behöver bevis eller inte för att dömma en stackars älva till dödstraff för langning här i Thailand.

Det dags att dricka upp och åka tillbaka till bungalown helt enkelt.

Så va man 22år. Shit det gick fort. I vanliga fall brukar jag alltid känna mig lite deppig när jag fyller år, men just nu hänger jag med två tjejer som är 27 och 30år så jag känner mig jätteung. Det var jag noga med att berätta för dem i morse. Vet inte varför men det kändes inte som om dom uppskattade det.

Fick två födelsedags presenter;
En tavla med Jimi Hendrix på av Lindsay..
.. och ett litet lila älvpaket med vingar, trollspö, diadem och kompleterat med ett par trosor.

Jag var givetvis tvungen att bära den mycket vackra utstyrsel hela kvällen... Mer om detta senare=)

För övrig har jag spenderat födelsedagen i en 110m lång linbana..


Tack till alla som har grattat!.. och se till att ha mina presenter redå när jag kommer hem!

Så tillbaka på Koh Tao efter 3 månader. Ingen regsäsong längre och vips har det dykt upp 300% mer människor. Hur kunde dom veta att det var regssäsong i oktober och inte i februari när jag och Martin inte visste det.

Denna gången bodde vi på den mer populära Sadee Beach men jag var givetvis över och hälsade på där jag bodde förra gången. Gissa vem jag springer på det första jag gör. Chuck Norris! Gary vår dykinstruktör ifrån Texas. Känd från Nils och Martin i Asien del 2. 110% Texas och 120% man. Som vanligt gick han omkring i långa ljusblå McGyverjeans och ingen t-shirt.

-Hey Gary! Remember me from the class in october?
-Hello! Redan där är den amerikanska accenten bredare än brättet på en cowboyhatt. -Of Course man, Yall were in that group with five Swedes, four guys and one girl. Samtidgt som han pratar intar han den obligatoriska bredbenta posen med knogarna mot höfterna, som måste ha vart den hårdaste i hela Texas för 20 år sedan.

Han börjar genast tjata om dykning lika exalterat som alltid. På Koh Tao är dykning heligare än Allah är i Mecka, och det upptar 94% av alla samtal.

-Fish, fish, fish, Fish, fish, Fish!, fish, fish, Fish, fish.. Är allt jag hör medan han gestikulerar och visar med armarna hur stora fiskar han har sett på sistonne..
-So, I was..
-Fish, fish, fish, Fish, FISH! Gary är mitt inne i en barracudahistoria isom inträffade för tre veckor sedan..
-So, I was thinking...
-AND RIGHT THERE! ENORMOUS FISH! RIGHT THERE MAN! Han nickar och kollar på mig för att få all den "WOW"reaktion som historien är värd.
-WOW! Jag höjer på ögonbrynen och spelar med! -That sounds awsome! So, I was thinking about comming along to a nightdi..
-NIGHTDIVE IS THE BEEEST! One time.. Fish, fish, fish, Fish, fish, nightdive, Fish, fish, fish, Fish, fish..

30 minuter senare efter åtskilliga nightdiveberättelser lyckas jag i alla fall mota in honom på kontoret och boka in mig i morgondagens nightdivegrupp.
När vi står där kommer även James, min andre lärare på kursen in och säger hej. Jag berättar om att dykfilmen Martin och jag gjorde när vi var där senast, är uppe i 37 000 views på aftonbladet. Han hade hört om den ifrån en hel massa svenskar som hade vart där!!  WIN! Det var tydligen även folk som hade valt Buddha View dykresort bara för att jag och Martin hade skrivit att vi gillade det. Det kändes stort, och ännu större var det att jag som tack för reklamen fick rabatt på nattdyket. Kände mig lite känd en stund, men var fortfarande tvungen att betala en hel del så det gick över fort.