Nils reseblogg

Igår steg jag som vanligt upp i ottan och gled iväg i vrålåket till Aygo(liten miljöbilstoyota som inte är direkt gjord för att någon ska överleva om man krockar i den) som vi har som besiktningsbil på jobbet. Min arbetsuppgift dagen till ära var att åka runt och besöka folk som ringt, kolla på deras träd, säga vad som kan/ska göras och sedan berätta för dem vad det kommer kosta. De dagar jag besiktigar träd brukar bli långa och eftersom vi har så stort område blir det ofta mer än 50mil körning. Men det brukar faktiskt vara ganska fint att åka iväg i soluppgången med en go låt på stereon och sedan köra hem i solnedgången.

Jag hade tänkt mig att göra det samma denna dagen och så långt som att åka iväg i soluppgången gick det bra, men det var inte långt ifrån att det inte blev någon hemresa.

Jag väntade på att solen precis skulle titta upp över de svenska skogarna och lysa upp himlen sådär underbart som den bara kan göra när det är riktigt klart och kallt ute. Precis i rätt ögonblick satte jag på "Beutiful day" och tänkte tillbaka på när jag stod på vulkanen Gunung Bromo på ön Java i Indonesien och lyssnade densamme. (Alla läsare spotifya den genast!) Jag log lite för mig själv och tänkte på gamla minnen och blivande gamla minnen. Precis innan Bono ska klämma i refrengen, när han sjunger -And return for grace. Uppfattar jag framlycktorna på en bil, I MITT KÖRFÄLT.

-Vafan?!?!?! Kör någon åt fel håll hinner jag tänka.. Men inser i precis samma ögonblick som Bono Skricker ut -ITS A BEUTIFUL DAAYAYAY! att bilen har fått sladd och nu slungas in i räcket. Först på ena sidan och sen på andra för att till sist köra in och fastna i det första igen. Jag trycker på bromsen, men INGENTING HÄNDER! Det är blixthalka och för varje 1000dels sekund glider jag närmare och närmare den avsladdade bilen. Jag befinner mig på breställl i 110km/h mitt på en underkyld bro. Och ser på riktigt min egen död i form av att jag slungas in i bilen framför, voltar, och flyger över broräcket hundra meter ner och landar mitt i någon bondefamiljs frukost. Med bil och allt.

Jag försöker ratta allt vad jag kan för att bilen ska hålla sig med framljusen frammåt, bakljusen bakåt och taket mot himlen. Allt medan Bono sjöng TO LET IT GET AWAY! i fallsett. Tack gode Buddha! För att jag i så många timmar bröt mot alla bil-lagar det finns i min gammla Ford-Ferrari och var ute och sladdade i varenda kurva då det var snö ute. Och tack min helige racing gud -Mackipack- för att du lärde mig så kallade förställ och hur man rätar upp dem igen. Halk-körningen my ass, detta var ren och skär buskörnings, förtjänst (och kanske en liten bit tur) att jag lyckade hålla bilen ifrån räcken, andra bilar och avgrunden i form av ett bonnefrullebord.

Jag missade den stillastående bilen med max en meter och lyckades tillslut få stopp på bilen ytterligare femtio meter bort. Ringde 112 och gav dem kordinaterna som jag hade på GPSen. Sen gick jag ut för att hjälpa en annan kvinna som också stannat att ta hand om den hysteriska tjejen som fått sladd.

Vi står där på bron och kvinnan håller om flickan som kanske är 19år eller nått sånt medan hon gråter floder. Då kollar jag upp mot backen och ser att det kommer ytterligare en bil.. På sladd.. Okontrolerat.. mot exakt den punkt där vi står..

-WWWWWAAAH! SPRIIIIIING! Skriker jag till kvinnorna och plöttsligt befinner vi oss i en James Bond-film och "dodgar" bilar från alla håll. Till skildnad från lacken och kofångaren på bilen klarar vi oss. Men då vi på säkert avstånd står och väntar på bärgare ser vi bil på bil på bil komma, tappa kontrollen och oftast klara sig men ibland inte. Senare när jag pratade med pappa berättade han hade läst att inte mindre en elva bilar körde av precis där mellan 07:00 och 09:00.