Plötsligt satt jag där med ena foten i ett kamomill-luktande fotbad och den andra foten, tillsammans med min nervösa tillit, i händerna på en fotvårdspecialist som utrustad med en eldriven vinkelslip i miniatyrformat slipade bort den sista lilla manlighet jag hade kvar efter min fotbollsignoransfadäs (ja, jag myntade precis ordet fotbollsignoransfadäs) på studentpuben i onsdags.
Hur hände det här?.. tänkte jag, samtidigt som moster Ewas kommentar på ett tidigare inlägg denna veckan ”hurra för dina kvinnliga sidor” och tankarna ”fan, detta är rätt gött” och ”Jag borde kanske inte blogga om det här..” snurrade i skallen. Känns som de flesta saker jag skrivit om här på senaste tiden är mer än aningen feminina/bögiga. Men ,men.. kan ju inte vara mer än ärlig, och som tur är läser troligtvis ingen som inte vet vilken sexuell läggning jag tillhör. Hetero allstå!, man kan inte vara för tydlig med det i ett inlägg om professionell tånagelklippning.
Så hur kom det sig då att jag betalade 300kr för att få fötterna ompysslade? Sanningen är den att jag inte visste att jag skulle få dem ompysslade då jag steg in hos fotvårdsspecialisten. Sedan jag gjorde mitt bästa för att gå in ett par dojjor med en mycket dumt placerad sömn rakt över lilltån har jag haft en liten förhårdnad där som titt som tätt gör skitont. Litet visste jag om att det hette liktorn och gick att skära bort hos ovanstående fackman (i detta fall fackkvinna). Mor min såg dock att jag grimaserade när jag slank i ett par andra skor nu när jag var hemma under jul och upplyste mig om att den gick att skära bort med en skalpell.
Så jag bokade helt enkelt en tid för att få lite skalpellande utfört, att det ingick fotbad, nagelklippning och allmän fotgrooming var det ingen som upplyste mig om. Detta är allstå mitt försvar för en sådan omaskulin måndagsmorgon. Nu ska jag gå ut i skogen, slå mig på bröstet och bröla, kissa ståendes och tänka på stora bröst för att väga upp.
Det började lite oskyldigt med att Magnus skulle laga mat och lade ifrån sig makten över en soldat som just höll på med att springa runt och skjuta ner andra soldater, varav en kontrollerad av Christian. Jag som råkade ha händerna lediga plockade upp kontrollen och vips umgicks jag precis så som många Svenska och framför allt koreanska unga män umgås. Med ett maskingevär riktat mot en bra vän.
Slutsatsen efter någon timmas krigande framför playstationet är precis samma som slutsatsen efter krigsleken på laserdoom i Göteborg i höstas. Blir det krig gör alla smartast i att ta rygg på en tioåring istället för mig.
Men jag hade i vilket fall tagit första steget mot att kunna skaffa mig kompisar av det manliga könet snabbare än på två månader, som det tog då jag flyttade till Kalmar och hamnade på filmkvällar med brudsen i klassen istället för med grabbarna som spelade.. Ja, vad det nu var de spelade. Nu vet jag vad COD är (Call of Duty) vad ett HS är (headshot) och jag vet till och med vilken knapp på playstationkontrollen man slänger granater med (trekant).
Jag måste dock ha blivit lite väl styv i kanten för bara ett par dagar senare fann jag mig själv på studentpubben framför en projektorbild där fotbollsmatchen El Classico rullade. Jag har alltid gillat fotboll, men jag har alltid varit totalt ointresserad av att titta på den samma. Till och med ett kulturprogram om den öländska konstens historia och uppkomst på kanal 2, är roligare. Och då hade ändå tiden kunnat prioriteras bättre genom att stirra på en grå smutsfläck på en annars mycket ren vit vägg.
Så ännu en gång satt jag som en total analfabet på vanligt grabbhäng försökte svara utan bitterhet i rösten att jag inte kunde bry migmindre då argumentationen ”bollats” (passar nästan för bra i sammanhanget) fram och tillbaka över bordet och slutligen stannade upp med frågan hos hos mig. Vilket lag är bäst? Tillslut tröttnade jag och körde den gamla vanliga strategin – motsatt lag till det du håller på..
Efter att ha insett att jag egentligen hade kommit relativt lindrigt undan med bara lite extra rallykörning à la biljakt, eller rättare sagt bussjakt, då det faktiskt var fredagen den 13e jag bestämt mig för att resa på njöt jag till fullo då jag tillslut steg av bussen i Stockholm.
Jag fick direkt den sköna känslan som faktiskt är likadan, om än olika intensiv, vart jag än i världen förutom hemma i Kungälv, råkar gå av en buss, en båt, ett flyg, ett tåg, osv. Detta är inte hemma, jag känner inte till stället något vidare och hade jag velat så hade jag kunnat klä av mig alla kläder naken gjort fyra kullerbyttor, klätt på mig igen, lämnat stället och ingen jag känner sedan tidigare hade fått reda på det. En nakengympa jag troligtvis aldrig kommer att genomföra, men hade jag velat så..
Just denna gång talade även tiden emot mina tänkta nakenkullerbyttor. De hade varit tvungna att genomföras med en så hög fart att risken för skallskador hade varit betydligt högre än normalt om alla fyra skulle hinnas med innan min Stockholmsguide Hannah skulle möta mig fem minuter senare för att slussa runt mig i storstaden. Så, jag skippade helt enkelt kullerbyttorna även denna gång och beskådade istället alla tusentals människor som mer än någonting annat skiljer Sveriges största stad ifrån nejden kring mitt torp utanför Ljungbyholm mer än marginellt. Hannah som jag lärde känna i Costa Rica i vintras var den som svarade jakande när jag skickade ut lite förfrågningar i förra veckan om någon ville ha besök i helgen. Hon lovade mig en skön helg, vilket jag först tvivlade på när hon berättade att bandet vi skulle se på kvällen spelade citat ”mustig psykadelisk progg-rock”. Jag tvivlade dock i onödan. Mustig psykadelisk proggrock är helt enkelt stockholmska för helt vanlig rock. Bra sådan till och med. Efter att ha retat Hannah för denna typiskt Stockholmska förvridning av något så enkelt och för att allt i Stockholm slutar på –is, Medis, Mallis, Lekis, osv,(vilket hon inte hade en aning om var typiskt Stockholmskt) såg det ett tag ut som om jag aldrig skulle kunna säkert besöka Stockholm igen, men det ordnade upp sig och vi fick precis som utlovat en riktigt trevlig helg med musik, öl, kortspel och allmänt häng.
En bra start på mitt löfte att så ofta det finns tid, pengar och möjlighet lämna Kalmar helgtid.
-FAAAAAAAAAAAAAAAAAIL! Jag vände i dörren på pressbyrån och sprang tillbaka emot Frida som precis höll på att köra ut från parkeringen.
Hon hade just släppt av mig vid Kalmars station eftersom jag hade bestämt mig för att utnyttja all ledig tid som studentlivet gett mig och ta bussen till hufvudstaden för lite weekendhäng. Anledningen till att jag utropade FAIL! i pressbyråns dörr var inte för att jag så fort jag stuckit näsan innanför dörren sett Aftonbladets löpsedel med texten –Prinsessan Madeleine talar ut om inflammerad hårsäck efter felaktig ansiktsbehandling –. Även detta gjorde mig givetvis mycket upprörd, men just då brydde jag mig mer om att min plånbok låg hemma på bordet i Ljungbyholm (15 minuter med bil bort) istället för i min ficka som hade planerat att gå på bussen tillsammans med resten av mina jeans och jag själv om inte mindre än 7minuter.
Jag fick tag på Frida som direkt insåg allvaret och löste problemet på ett kick. (Jag antar att hon verkligen inte ville ha mig i Kalmar i helgen. ) -Jag tror bussen stannar i Mönsterås, hoppa in och kör, du kan vägen bättre än mig... NU NILS! Mina misstankar om att hon kopierat min nyckel och nu planerade att i helgen antingen länsa mitt torp på allt av värde (öh.. vad det nu skulle kunna vara) eller planerade en brakfest där för alla våra Kalmarvänner då jag ändå var borta förstärktes medan jag efter hennes uppmaning gjorde en sport av att passera så många fartkameror som möjligt i dubbelt tillåtna hastigheten i jakten efter den kvarglömda plånboken. -Ja hej, jag heter Frida.. Hon hade nu Swebus kundtjänst på tråden och fick reda på att bussen inte alls stannade i Mönsterås. -Nästa stopp är inte fören i Oskarshamn meddelade hon. Kör för fan kööör!
Så efter att ha bokat buss för att spara pengar körde jag allstå två mil åt fel håll och sen ytterligare sju för att hinna ifatt bussen i Oskarshamn (i vanliga fall en timmas bilväg men nu 45min) och sedan låta Frida köra hem bilen. Allt detta i 130. Svinbilligt och framför allt bra för miljön.
Väl på bussen känns det skönt att vi lyckades tillslut, det ska bli mitt tredje nyårslöfte; 3. Så länge jag har pengar och tid ska jag lämna Kalmar så mycket som möjligt på helgerna och besöka mina vänner runt om i Sverige.
Så nu vet ni det. Jag lovar att skicka ett meddelande ett par timmar innan jag kommer.
AV någon anledning vägrar "byta rad" funktionen fungera så all text hamnar i ett tjok. Fattar inte varför och det blir jobbigare att läsa men jag måste sova nu så jag ger upp.
Förutom att hela min kropp ömmar som om den blivit attackerad av sälklubbare(om sådanna finns och om det smärtar sälarna likt grov träningsvärk) och att minst två killar på gymmet tror att jag flörtade med dem i omklädningsrummet idag så går nyårslöftet att komma i ordentlig form riktigt bra.
Jag ska försöka gymma minst två gånger i veckan, spela innebandy med skolan två, löpträna och köra vad jag kommer ihåg från bandyförsäsongerna i min ungdom, två. Ta ner lite träd ovanpå det och sist men inte minst göra min kära mor glad och skippa allt godis, alla kakor och all läsk. Kanske till och med äta en och annan grönsak då och då.
Ja.. det är precis som det låter. Lite för bra för att vara sant. Realist som jag är tror jag aldrig att det kommer att hålla, så det är mer ett månadslöfte än ett nyårslöfte och än så länge har jag tränat varje dag och har i belöning fått SJUK träningsvärk. Och inte ätit onyttigt.
Det finns dock en hel del oskrivna regler i ett gym som en gymrockie som jag själv inte riktigt snappat upp försen nu. När min gamle vän Nels sprayade sig själv i ansiktet med desinfektionsmedlet man brukar göra rent cyklarna med skrattade jag gott. Han trodde sprutorna var där för att svalka. Skrattade gjorde även gubben som satt mitt emot mig idag när jag höll på att byta om och råkade digga till musiken och vissla med högt och tydligt exakt i samma sekund som två penisar passerade precis bredvid mitt huvud eftersom jag precis höll på att packa ner min handduk i väskan. Detta följdes av två par ögon som mer än gav mig onda ögat. Jag som insett hur detta måste ha sett ut gapade som en fisk ett par gånger, när jag inte riktigt kunde komma på nått bra att säga till mitt försvar. Att det inte alls var rätt signaler att skicka ut då man precis visslat i närheten av luftburna penisar, insåg jag precis lika fort som gubben mitt emot mig som nu gottade sig i min pinsamma situation.
Tror jag blir tvungen att hångla upp en tjej vid hantlarna nästa gång för att de ens ska släppa in mig i duschen igen. Återkommer med update..
Efter att ha gått upp bokstavligt talat 4h innan solen och jobbat som om min gamla kropp fortfarande skulle vara tjugotre kommer jag nu ihåg exakt hur trött jag brukar vara på sommarhalvåret.
Vi sågade inte ett snitt på hela dagen, istället körde vi gyttjewresling med ett par tiotal kubik stockar, ris och grenar. Givetvis i regn, hallå vi var ju i Gbg.
Jag har sagt det förr och jag säger det igen, ingenting kan få en så studiemotiverad som att släpa grenar i regn och lera. Hur trevligt jag än tyckte det var att få umgås med mina kollegor igen så gick även jag in i väggen lite efter att ha kört punktering på bilen, mitt i leråkern givetvis, som fram till dess hade tagit de allra tyngsta lassen. Det gick så långt så jag nästan längtade efter att få komma hem och arbeta med hemtentan som går ut på att göra utredningar om äldrevården i Tidaholms kommun.
Dagen tog dock slut och de följande dagarna var bra mycket trevligare. När jag mitt emellan jul och nyår satt högt uppe i en björk tillsammans med min chef och njöt av nästan tio grader och sol mådde jag, för att citera Leif GW Persson; som en pärla av guld.
Imorgon är sista arbetsdagen för mig eftersom jag ska vara "ledig" för att kunna göra klart ovan nämnda hemtentamen i slutet av veckan. Något säger mig att det inte kommer vara sånt här väder, kan det vara SMHI´s klass 1 varning för storm och vindar upp til 27m/s. Jag tror studiemotivationen kommer vara hög på torsdag.
Först funderade jag på att starta en ny blogg eftersom jag vet att det inte är lika kul att skriva om saker som händer här hemma som det är att skriva om saker som händer på andra sidan jorden. Men sen tänkte jag.. Skit samma. Jag vill skriva för att hålla igång språket, för att jag tycker det är avslappnande och för att det är roligt när väl något kul kommer ut. Ni får helt enkelt skrolla bak i tiden om ni vill läsa om äventyr utomlands.
Det är nu 365 dagar sedan jag firade min gode vän Martins födelsedag i Costa Rica tillsammans med en go gäng (nej inte ett gött gäng) och ettusenniohundranittionio ballonger smugglade från Nicaragua.
Sjukt nog fyller han tydligen år på samma dag i år igen men i Mexiko istället och måste just i detta nu sakna de ettusenniohundranittionio ballongerna och kanske till och med mig. Grattis kära vän! Det blir som sagt ballongtema på vår reunionfest om några månader eller år, när våra vägar råkar mötas igen.
Har ni inte sett vårt ballongfestklipp, gör det. Har ni gjort det, se det igen. Ren och skär lycka.
Smack! Vi åker en månad fram i tiden och plötsligt hade Central Amerikas stränder och surf bytits ut emot:
..ett land där om man väljer att leka brädsport i bara badbyxorkan måste räkna med permanent pansarpung som bieffekt. Kanada. Hur mycket min inre drift (som jag döpt till "Lotta på bråkmakaregatan") än tjötade på att jag inte skulle vara ett får i skocken utan, att precis som vanligt göra tvärt emot, bestämde jag mig dock att klä på mig aningen mer kläder än jag haft vid mitt brädsportsutövande tidigare under resan.
WIN!
Två månader senare hade jag efter ett noggrant utfört expriment konstaterat för mig själv och för omvärlden en gång för alla att det INTE är en bra idé att i full puder-lycka-speed hoppa rakt in i en gran. Granar är hårda och just denna var tydligen av den mening att jag skadat dennes nordiska fränder tillräckligt inom mitt yrke att jag förtjänade en liten knäpp på nosen som payback. Knäppen bestod av kraftig smärta, svullnad, ännu mer smärta och ledband så slappa att de väger upp all pansarpung jag haft i livet sammanlagt (med en dragning till att hoppa i svenskt vatten på helt fel årstider har jag haft mer än min beskärda del av den varan). Sviter som höll i sig i inte mindre än fem månader. FAIL!
Såhär lycklig var jag då jag istället för att shredda hot pow fick sätta mig på flyget hem en månad för tidigt.
Jag ska inte ljuga, det var mina näst mest deprimerande dagar i livet, de första dagarna på svensk mark igen. Skadad, mer än pank och med ett evigt facebookuppdaterande från därborta i Kanadian-landet om hur the hot pow bokstavligen talat föll och föll och föll från skyn.. Som jag hatade picea abies då. (Granar allstå, för er icke dendrofiler.) Men med en go gäng och nya ideér kan man komma över det allt.
En go gäng.
Och ideén som väkts var ideén om förnyelse. Det var dags för ett nytt kapitel i sagan om mig. Så jag sökte in på universitet. Knappade i allt av intresse och skickade iväg ansökan.
Ännu ett hopp på några månader och jag fick i samma veva som antagningsbeskedet om att jag tydligen skulle ägna hösten åt att plugga statsvetenskap i Kalmar av alla ställen tillbaka någorlunda styrka i knäet. Båda dessa nyheter firades med en kiteresa till Egypten. Att må som en pärla av guld gör sig i nästan i alla fall bäst i sol.
Och sen kom kom hösten.
Om det är någonting jag älskar så är det att tänka mig tiden som i block helt fristående från varandra. För om man tar bort alla övergångar och bara ser till där man var just då och då och var man är nu så syns skillnaderna så mycket tydligare. Sjöfartsgymnasie och praktik som matros på en isbrytare ena året, bagare i sälen nästa, en karriär som trädklättrare, uppe på en vulkan i indonesien, uppe på ett tak och hacka is i göteborg, vid en sjö i Guatemala, på en ö i Nicaragua och så kan man fortsätta tills man landar i ett torp i ljugbyholm 1,3mil utanför Kalmar. Måste nog säga att det är det mest förvånande ställe jag någonsin funnit mig själv.
Vad hände där? Hur hamnade jag här?
Jag skulle kunna ta ännu ett par skutt under hösten men det får bli en annan gång för nu ska det sovas. Tack för ett gött år!
Efter att ha gett kroglivet i Kalmar och den svenska senhösten ungefär tolv chanser för mycket har jag och min gode vän Christian bestämt oss för att barrikera oss i torpet hela helgen. Elda brasa (bara det är en aktivitet mer värd än Kalmars fjortisklubb Palace fem gånger om), plugga, äta en massa onyttigt och äntligen ta tag i våra ansökningar till utbytestudentprogram till nästa höst.
Visserligen behöver vi bara öppna dörren för att kliva rakt in i en värld som utan att någon skulle annat något annat, skulle kunna påstås vara djupaste Ryssland. En värld där biege kan kallas färglatt och allt annat är i gråskala.
Jag tänkte mig dock att försöka ta mig till ett land där det antingen är varmt, gött och förhoppningsvis surf. Eller en värld där det är kallt, vitt och med en snowboardpark.
I vilket fall måste det kluras ut hur en sådan ansöka går till, ett mission som den svenska byråkratin gjort svårare än det är att hålla bitterheten borta i slutet av november.
Efter att ha försökt och misslyckats med att luska ut något matnyttigt ur informationen på internet besökte vi två olika expeditioner som båda rekomenderade varandra för svaren på våra frågor, samt skickat tre mail som även de rekomenderade till varandra eller till någon annan har jag nu skickat iväg ännu ett mail och ger upp för denna veckan. FAIL! och varför ska det alltid vara så förbaskat svårt att utse någon som är intresserad att styra i sådana här saker. Då kan han/hon lära sig skiten och förmedla den till oss studenter. Istället har vi tre olika kontor som inte kan eller vet ett smack.
Jag är absolut inte bitter, för nu ska det snart eldas igen. Ska bara åka och köpa 3 kubikmeter ved först.
Min gode värd här i Ljungbyholm har inte tummen mitt i handen. Om en liknelse med två tummar per hand skulle ge en bild av en superhändig människa så passar det bättre. Som till exempel som när han stod här utanför och sågade, vilket givetvis lockade till sig uppmärksamheten från en som satt inne och pluggade då han mycket hellre hade stått i solen och just sågat..
-Vad skapas idag då? -Tjena Nils, Joserru gör ett tak till sonens lägenhet. Han mumlar nått om 1,5mm hit och 2,5mm dit.
-Shit, det verkar vara ett ganska nogrannt jobb.
-Ja, annars blir det ju så Martin Timell..
Själv har jag alltid sett Martin Timell som någon det skulle kunna vara en bild på om man skulle få för sig att slå upp händig på wikipedia. Men efter min första tid i Ljungbyhom så skulle jag stämma wiki om de inte bytte ut den mot Tony.
Sterinljusen fick vikariera innan Tony gick lös på teglet i skorstenen.
Som när jag frågade om vi inte skulle kunna ta en titt på min braskamin. Den har tydligen inte använts på många år berättade Tony, han att han misstänkte att det var stopp i den. Spelar ingen roll sa jag i det ljumna augusti -jag behöver ingen kamin. Men så kom frosten och med den den torptillhörande iskylan som ett decimetertjockt täcke över golvet.
Jag frågade alltså om vi skulle kunna ta en titt på den så att jag skulle kunna börja elda lite. Sagt och gjort. Efter att med hjälp av ficklampor och ett järnspett som han fäst en lång vajer i lyckades vi sluta oss till att det var ett ganska tjockt stopp av murbruk och fågelbo någonstannns i skorstenen i axelhöjd nere i källaren.
-Så då gör vi så attt vi borrar ur här och tar bort ett par tegelstenar och fixar det.. Sa Tony.
Jag som förutom trädfällning har en praktisk erfarenhet som sträcker sig till en svarvad ljusstake i treans träslöjd trodde inte att man bara kunde borra upp skorstenar hur som helst skrattade åt Tonys skämt, inte kan man bara borra upp tegelstenar mitt i en skorsten sådär? eller? Det kunde man tydligen för jag fick sluta skratta fort då Tony satte borr storlek större mot skorstenen och började borra. Jag tänkte mig ett jättejenga och såg framför mig hur vi begravdes under ett par ton skorstenstegel.
Trettio minuter senare var stoppet i skorstenen borta och efter sotarns besök idag är den godkänd att eldas i. Mysstämningen kommer vara maximal här i vinter med braskamin, måste nu bara skaffa en isbjörnsfäll att ligga och gotta mig framför kaminen på.
Efter att precis lagom coolt lagt mig på ett G på första tentan förstörde jag allt med att kamma hem 17/20 på andra och därmed hamna på ett VG. Jag kommer visserligen troligtvis aldrig få till det med någon av det andra könet igen och måste snarast skaffa de vanliga glasflaskegenskaperna nördar har; falskbottenglasögon och flaskhalsaxlar. Men det var det värt. FAN VA GÖTT! för att säga det rakt ut.
Motiveringen som kom med insikten om att högre betyg var det enda som gav förtur till uttlandstudier nästa höst kunde inte ha varit mer riktad till mig och fungerade prima fina.
Nu gäller det bara att kamma hem ett liknande betyg på nästa tenta och så känns det nästan som jag mer eller mindre redan är någonstanns på andra sidan jorden.
Film: Beautiful love. Ännu en film av Petter Svienberg
Petter Svienbierg gör det igen. I sin nya film "Beautiful love" skildrar han människan och dess funderingar över det inre i samspel med sina egna funderingar över en värld i kris. Symboliken är näst intill uppenbar men fortfarande knivskarp då hjärnan symboliserar det vackra och estetiska medan fordonet, farten och den svarta asfalten som Sveinbierg själv hade uttryck det, grov och rak på sak som han är, "mosar sönder den" är en tydligt uppmålad bild av uppluckringen som i detta nu vårt moderna samhälles moral får utstå.
Jag hade precis börjat få upp självförtroendet över att det kanske fanns en chans att tentan skulle gå vägen och kände att det givetvis skulle firas med en kopp kaffe i goda vänners lag. Dålig ide. De goda vännerna bestod av Adam a.k.a. "Lexikon" och Christian a.k.a. "tvivlaren. De lyckades med att i kombination spy upp ny info jag inte hade någon koll på alls och få mig tvivla på allt jag redan trodde att jag visste.
Efter tjugo minuter gav jag upp och lät de två diskutera med varandra medan jag utnyttjade magkänslan och skrev ett litet poem: (Vill tillägga att jag inte är självmordsbenägen, det var bara känslan just då som bäst kunde beskrivas såhär. Jag är egentligen glad)
