Nils reseblogg

För er som inte har sett mästerverket "Hugga lite vé" rekomenderar jag er att genast ändra på det och för er som faktiskt har gjort det välkomnar ni säkert lika mycket som jag "Hugga lite vé 2: Revenge of Beethoven".

Den tragiska historien om halshuggningen av Beethovens bästa vän; Fru Kanin, tar här i uppföljaren en oväntad vändning då Beethoven som numera är både kokainist och utrustad med flera maskingevär ger igen för gammal ost.
Medverkande är: Beethoven, Jag själv, Petrus "Petrus" Galli, och örat på Fru Kanin som sticker upp ur hennes grav. Varsegod från oss här i filmteamet!

Jag måste säga att bloggen, även om jag ibland saknar att skriva här, har varit allt annat än "top off mind" den senaste tiden. Jag insåg det nu när min gode vän Petrus Galli slängde ihop en ny film från hans och Festmans besök här nere i Kalmar och jag inte ens har lagt upp den. Klart den ska förevigas ytterligare genom att spridas här på min lilla vägg mellan livet och er.

I rollerna som sig själva; Som "vän" nummer 1; Petrus-Petrus "Gallimatias" Galli, Som "vän" nummer 2; Linus "pappa slog undan handen" Festman, och tillsist jag själv i rollen som Nisse. 

 

Natten övergår till gryning och en ny dag är på väg att ta sin början i Lilla skogen. Med dagens första solstrålar vaknar inte bara den lilla kaninen till och skuttar ur sitt kaninhål för att smaska i sig en fyrklöverfrukost, även småfåglarna har fått liv och medan dagen tränger undan nattens dis sjunger de sin vackra sång och flyger snabbare än vinden. Runt, runt mellan kronorna jagar de varandra. Över gläntor de flugit hundra eller tusen gånger innan. Och precis som vanligt tar dagens första flygtur slut vid det lilla röda torpet fyllt av havre som står på en stång för att hålla katten och ekorren borta precis brevid det exakta likadana men många gånger större huset där Gubben bor.

 

Fåglarnas sång väcker gubben och samtidigt som han öppnar ögonen sprider sig ett leende över hans ansikte. Han sätter sig på sängkanten och kliar sig i håret medan han ser ut på de små liven som äter sig mätta på havre alldeles utanför hans fönster. Han muttrar förnöjt för sig själv och reser sig för att äta lite frukost han också.

 

Inte många minuter senare fylls hela det lilla torpet av hemtrevlig kaffedoft och det lugna ljudet av symaskinen när gubben lagar ett hål i sina gamla gröna långkalsonger.

 

En stund senare har fåglarna ätit sig mätta och gett sig av ut bland trädkronorna igen och gubben håller som bäst på med att klämma ned sina stora fötter i de gamla stövlarna han alltid använder när han går ner till sjön.

 

Med metspöet på axeln och en burk maskar, som han grävt upp i potatislandet dagen innan, går gubben stigen genom skogen förbi kaninens hål och ner mot sjön. Kanske blir det en riktigt fin abborre eller två till middag i Gubbens kök idag.

 

Han ställer sig på den stora stenen som sticker ut lite längre än de andra i vattnet och låter en mask bli simmande med kroken i sig och flötet över sig.

 

Solen är nu långt över horisonten och gör att sjön ser ut som glänsande guld där ytan krusar sig och fiskar uppenbarligen rör till vattnet under ytan. Fåglarna har återvänt till den gamle gubben för att följa hans fiskelycka och fulländar stunden med sin ljuvliga sång.

 

Tio minuter går och inte en enda fisk nappar vilket egentligen inte rör gubben i ryggen där han står på sin sten vid den lugna sjön och grubblar över allt och ingenting.

 

Trettio minuter går, fyrtiofem, en och en halv timma, två. Gubben börjar bli lite trött i benen men kommer fram till att han fortfarande inte kommit underfund med svaren på sina grubblerier.

 

Över fyra timmar har nu gått och fåglarna har sedan länge tappat intresset. Den lilla Kaninen hoppade ner i kaninhålet igen efter fyrklöverfrukosten och märkte därför inte att solen gick i moln och det istället började regna lätt samtidigt som en kall bris började leka över sjön.

 

Det gjorde däremot gubben där han står, fortfarande blixt stilla som en kopia på sitt flötes rörelser och sakta blir blötare och blötare, kallare och kallare. De nylagade långkalsongerna verkar inte ha någon påverkan över huvudtaget på hans kapacitet att hålla värmen.

 

Plötsligt börjar en åder i gubbens panna skjuta ut från resten av pannan med ett pulserande bultande. Hans tidigare så leende anletsdrag han nu övergått till ett argt tandgnissel och hans hudfärg blir för varje sekund som går rödare och rödare.

 

Plötsligt skriker han rakt ut till alla och ingen:

-JÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄVLA RÖÖÖÖÖÖV!!!!

Han tar fiskespöet och kroken och masken som fortfarande sitter kvar och knäcker det över sitt ena ben. Fortfarande vrålar han svordomar vars like aldrig tidigare hörs vi den lilla sjön. Han biter av tråden och kastar överdelen av spöet med krok, mask och allt med en kraft bara ett långt liv av hårt kroppstarbete kan uppbåda, i en vid båge över den lilla viken i sjön och pricksäkert ner i den lilla Kaninens kaninhål där det oskyldiga lilla djuret spetsas rakt i hjärtat och dör direkt.

 

Gubben sträcker sig efter den andra delen av spöet men tappar fotfästet och slinter rakt ner i vattnet vilket gör honom ännu vildsintare och om möjligt ännu rödare i ansiktet.

 

Han norpar åt sig den avbrutna underdelen av spöet och hugger ut sina egna ögon med den innan han plötsligt stannar upp och tystnar.

 

Gubben står med vatten upp till midjan i en liten sjö mitt ute i skogen. Där hans ögon satt för bara några minuter sedan är nu bara två hålor, fyllda med sörja, var och blod som droppar ner och låter plopp, plopp, plopp mot sjöns vattenyta. Han håller fortfarande det halva spöet i ena handen medan den andra bara hänger utmed hans sida. Han lyssnar. Men efter vad?

 

Plötsligt och snabbare än han tidigare kunde blinka, kastar han den kvarvarande spöändan rakt fram in i skogen. Den sylvassa projektilen flyger som skjuten ur en älgstudsare rakt igenom tre små fåglar för att sedan spetsa ett träd.

 

Leendet återvänder tillsammans med solens strålar till gubbens ansikte när han sakta går ut på djupare vatten tills han inte finns mer.

 

Sjön ligger ännu en gång spegelblank när skymningen tar över dagen och välkomnar natten. 

Det är inte varje dag man får chansen att börja på en så kallad ny kula. Sen är det nog ännu mer sällan chansen kommer i form av en misslyckad uppdatering av en mobiltelefon.

 

Jag har länge trott att jag inte var så fäst vid min telefon eller att den var så fäst vid mig och mitt liv. Jag har till exempel klarat mig helt ypperligt hela hösten med en telefon som var så o-hightech att den inte ens kunde ta emot MMS.

Men då jag i förrgår aningen suddig i ögonen och med frukostgröten i knäet råkade trycka "yes" på förfrågan om jag ville uppdatera min telefon och därmed raderade mina i runda slängar 300-400 bilder, sms från två år tillbaka samt alla kontakter i telefonboken blev jag ändå helt kall inombords. Kommer jag överleva det här?!! Och alla bilder? Och det där sköna sms'et jag fick från en tjej 2011 där hon halv tre på natten beskrev okristerliga saker hon ville göra med min kropp. Det sms'et har tillsammans med all mina telefonummer försvunnit i programuppdateringens masugn för att aldrig någonsin kunna återuppstå igen. -HEEEEEEEEELVETTE!

Men sen kom tanken om att börja på en ny kula till mig. Kanske är det inte bara så att min telefon är carte blanche, utan med den hela mitt liv. Jag kan göra precis vad jag vill härifrån, välja vilken väg som helst, och allt bakom mig är glömt. Det där sms'et glömmer jag visserligen aldrig, men resten..

Jag kan till exempel sätta mig och skriva en liten novell om tre små fåglar, en kanin och en gubbe. I nästa inlägg kommer den.

 

Just nu har jag nio telefonnummer i min adressbok och två bilder i mitt telefonfotoalbum. Det ena är en bild på min blåa mössa hängandes deppigt på en stolpe i ett snöigt Kalmar i närheten av var jag måste ha tappat den. Den andra bilden är på en kvinnlig bakdel copypastad från facebook och kom tillsammans med texten "HITTA ETT ENDA FEL PÅ DEN HÄR DU!!!" Har naturligtvis inte en aning ifrån vem den kan ha kommit då jag som sagt inte har några nummer. Men rätt hade personen i alla fall då jag inte fann en enda skvank på stjärten.

 

God natt!

Jag lockade folk att lyssna på vårt radioprogram genom sloganen "..vi kommer falla platt, lyssna till det live." Vi lyckades verkligen falla platt men ljudet av snappades tyvärr inte upp i någon mikrofon då vi inte ens kom in i byggnaden där studion ligger.

I mycket god tid, fyra timmar innan sändning, plockade jag upp Rinaldo, en av mina två vapendragare i radiovärlden, för att vi ännu en gång skulle försöka ge oss på ett datorprogram som en av dagens elvaåringar hade överlistat innan han ens kommit igenom en halv av icas billigare version av red bull. 
Vi hade redan lagt en hel dag utan att lyckas med mer än att radera vår egen användarloggin och tillslut fått ihop hela två ljudfiler till ett Pastiche-jingel-intro.

Det blev dock inte något andra försök för samtidigt som vi insåg att vi inte blivit tilldelade något passerkort för att släppa in oss själva i byggnaden efter klockan sex, blev vi varse om att det i vilket fall inte hade lett till någon radiosändning.

SÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ! Nu har det äntligen blivit av. Jag och mina två klasskamrater Rinaldo och Wolveriene har idag debut på vårt, vårens och världens första avsnitt av Pastische! på radio Shore.
Mellan 21:00 och 22:00 kommer vi att sända torsdagar jämna veckor hela våren.

 

Följ med oss!

"I rastlös anda har Nils Johansson, Robin Rinaldo och Andreas "Wolverine" Delphin bestämt sig för att en gång varannan torsdag hela våren 2013 utsätta radio shores lyssnare för sina och andras (stulna) tankar och ideér. De ser sig som underdogs bland alla journaliststudenter på radio shore, men kommer med en uppercut från Statsvetarelinjen en gång (varannan vecka) visa vart skåpet ska stå och att det inte bara är journalister som är mediekåta och älskar att höra sina egna röster där ingen som helst kan ställa krav tillbaka på källkritik, uppförande, osv. JÄMNA VECKOR 21:00 till 22:00 följ med."

Mörkret sänkte sig runt den lilla stugan utanför den lilla byn som ligger utanför den lilla staden i utkanten av det lilla landet i världens näst minsta värdsdel medan jag ägnade hela söndagen åt att tycka synd om mig själv för att jag inte lever på en plats där jag kan gå och hoppa i havet fyra gånger om dagen utan att dö av förfrysning eller för att jag hoppat rakt ner och knäckt skallen ett stenhårt isblock.

Till min hjälp i illamåendet hade jag bilder från bättre tider och en kvävande tystnad.

 

Sen började jag elda. Det finns ingen större fördel med att bo i ett torp på landet än den att man när som helst kan ägna lite tid åt något så "back to the basics" som att göra upp eld. Speciellt när det hänger istappar inne i skorstenen och själva tändtiden tar ett par timmar längre än det troligtvis hade gjort för en grottman.
I tre timmar tänkte jag inte på någonting annat än eld och att jag måste göra en 2-do-lista.

 

På att göra listan:

*Skaffa en fåtölj så att jag kan sitta i framför elden och läsa en god bok med en kopp te, eller eventuellt ett glas whiskey. Det miljön måste bara vara lika bra för intellektet som armhävningar är dåligt för handlederna. Dessutom hade det, speciellt whiskeyn som jag troligtvis bara kommer lukta på då mina manlighetspoäng trots hobbyn ”göra upp eld” inte ens i närheten är många nog att gilla en sådan fruktansvärt äcklig dryck, fått mig att känna mig lite som Hemingway. Jag vet INGENTING om Hemingway, men ändå känns känslan av att göra någonting som får mig att känna mig som honom eftersträvnadsvärt.

SMOCK! Ensamheten slog precis sin knytnäve rakt i ansiktet på mig och det imaginära näsblodet skvätter precis just i detta nu ner över min T-shirt. Troligtvis kommer den lika imaginära fläcken att bli en perfekt skalenlig karta av Australien eller möjligtvis ta formen av bokstäverna -HAHA! Varför nu mitt näsblod skulle tycka att min olycka är värd ett Nelson-i-Simpsons-skratt.. 

Medan jag alldeles nyss lyckades bränna alla mina blodpuddingsbitar på båda sidorna stod jag och funderade över hur länge sedan det var jag bodde helt själv. Åtta månader, varav nästan fem av dem var i ett delat rum med Mr. Bieber, och en annan stor del hemma hos mor och far. Lägg på inklämd trettio centimeter från en nyförälskat par i en campervagn och man borde tycka att det skulle kännas gött att komma tillbaka till lugna gamla torpet och ängslängder åt all håll med "private space". Icke!

Det känns som om mina brända blodpuddigsbitar inmundigade i ett torp utanför Ljungbyholm stirrandes in i luften någonstans mitt i mellan min nästipp och "så ska det låta" med ljudet avstängt och en podcast som soundtrack är den exakta motpolen till en fin stekt kängurustek i god vänners lag vid The Regents bbq-område efterföljt av en tennismatch eller ett dopp i poolen.

Ibland måste till och med jag få vara lite bitter. Förlåt. Här kommer sista tiden i Aus i bilder:

 

Trots att jag inte riktigt har landat här hemma i Sverige än och bestämt mig för att skjuta undan bloggen lite de första veckorna för att inte må allt för dåligt över tre plusgrader och regn, var jag tvungen att ta mig en titt när m in mor ringde upp och sa att jag blivit no inerad för någonting i någonresbloggstävling. Än så länge har jag i och för sig bara fått två röster. Varav en är min egen. Men varför inte. Gå in och rösta! Vill i alla fall ha minst fem innan omröstningen avslutas.. idag!

http://www.supersavertravel.se/tavling/blog-awards-2012/reseblogg

Sen lovar jag att komma tillbaka och fylla i luckorna här på bloggen snart!

Tanke Nr1: Kille med Iron Maiden T-shirt på en pub i Brisbane.

Han tystnar och kollar på mig som om jag vore hjärndöd och jag börjar om..

 

Han bedömmer mig som bara aningen under normalbegåvad och fortsätter med en tanke om den svenska snön som han tydligen har erfarenhet av:

 

Har man inte sett snö mer än på TV innan man fyller trettio antar jag att man tror att det är något helt annat. Molnliknande eller nått liknande sockervadd. Han skulle ha vart med på Nordmannaskolans snöbollskrigsruta. Då hade han vetat vad isbollar kan göra med ett ansikte som lämnats oupmärksamt för en sekund eller två. (Påminner mig förresten om då jag i klass fyra(?) råkade kasta en snöboll i min dåvarande lärares enda fungerande öga, förlåt Sven-Pär, jag skämdes trots att jag inte visade det jättetydligt där jag stod och skrek -JAG TRÄFFADE SVENPA I FEJJAN, BOOOOOJAH!)

 

 

Tanke Nr2:Ginas bror under en middag på Gina och Bens takterass i Melbourne.

Aningen kortare slutats, men likväl en uppmärksam och för en Australiensare förvånande sådan.

 

Först förstod jag inte riktigt vad han menade, men när det gick upp för mig insåg jag att jag ännu mer skulle vilja bo i ett land där detta inte var ett krav. (Förutom under snowboardsäsongen då.)

 

Jag försökte förklara att det funnits stunder då jag inte bara haft på mig byxor utan både långkalsonger och överdragsbyxor men han skakade bara på huvudet som om det var för mycket att greppa och jag gav upp. Byxor! Fy fan! Hur överlever vi egentligen?

 

BRÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖL!

Zlatans alarmklocka låter ungefär lika högt och skräckinjagande som jag föreställer mig att ett ”Fånge-på-flykt”-larm i Stalins Gulag gjorde, så jag reser mig skräckslagen upp och slår precis som vanligt de senaste veckorna, i huvudet i innertaket 40 centimeter ovanför mig i Campervagnen Glenns sovloft.

Alarmklockan fungerar fortfarande tänker jag och skakar drömmen om hur jag kastar den i havet för att se den bli söndersliten av en enorm vithaj ur huvudet. Min svettiga kropp och mitt aningen klibbiga ansikte tävlar i ofräsch-het och jag klättrar ner ur loftet medan jag kliar i mitt salta hår. Jag mer eller mindre ramlar ut ur det trånga utrymmet som är Glenns dörr då båda våra sängar är uppbäddade och stapplar bort mot surfklubbens offentliga toalett för att ”lobba en båge”. I dörren ser jag att ingen har städat den sedan kvällen innan då några ungdomar, som måste haft riktigt dåligt sikte på strålen, hade fest i närheten.

Min trötta hjärna ser tillbaka mot Glenn där mina flipflopps står prydligt parkerade och sen in på det fuktiga golvet inne i pissoaren. Faan..
Jag går tillbaka över parkeringen med vassa stenar för att slinka i mina fotsuleskydd..

Detta var alltså förra veckan.

Idag vaknade jag av solen i ansiktet i ett perfekt tempererat rum. Jag rullade två varv i dubbelsängen bara för att jag kunde och tappade troligtvis ut några av de typ tio dunkuddar sängen var försedd med. Det spelade dock ingen roll då golvet var ungefär så långt ifrån det pissindränkta toagolvet från förra veckans uppvaknande det kunde vara och när jag reser mig upp känner jag den mjuka heltäckningsmattan mot mina bara fötter.

Istället för att gå över en grusad parkering går jag längs en hall med fina tavlor till min egen privata toalett med dusch och badkar, slår på spotlightbelysningen och unnar till och med mig själv att metrosexuellt sitta ner för att ”morgonlobba”. Med en så ren toalett efter flera veckors surfklubbs pissoarer hade det varit ett brott att göra någonting annat.



Mina värdar denna vecka i Melbourne är Gina som jag träffade i Central America och hennes pojkvän Ben. De bor fiiiiint som snus i ett sex månader gammalt hus som de designat och mer eller mindre byggt själva ungefär 100m från stranden som man ser ut över från balkongen som de har byggt uppe på taket. Eftersom Gina aldrig har mottagning på sin mobil i detta hus hade jag föreställt mig ett ruckel ute på landet, eller i skogen och blev rätt chockad när jag insåg att min goda vän nog hade det rätt gott ställt ändå. I alla fall innan de la alla pengar på att bygga ett drömhus en gata ifrån stranden.

 

I Nicaragua, på the Iguana Bar i San Juan del Sol om jag inte minns helt fel, träffade jag och Mick-Mitch två svenska tjejer vid namn Malin och Erika. Vi delade bland annat nöjet av en sju timmar lång kö in till Costa Rica två dagar innan jul. Föga anade jag då det uppenbara i att banden som knyts av en sådan upplevelse som att stå och svettas med en massa julfirarsugna och allmänt arga Costa Ricaner givetvis gör att man känner varandra på livstid.

Vi har aldrig setts i Sverige men då det genom skrytboken visade sig att vi båda var i Sydney samtidigt styrde vi naturligtvis upp en hederlig svensk fika.
Fikan blev en promenad som blev en lång promenad och när vi mötte upp med Silje och Zlatan som hade varit runt hela Sydney på jakt efter snus i varenda svensk eller norsk byggnad inom en vid cirkel från operahuset med täckmanteln att de var på sightseeing var klockan redan närmare fem.

Dags att dra hemåt Mitch’es för att laga lite mat tills han kommer hem från jobbet, han vi komma överens om innan han ringde upp och mer eller mindre skrek medan han uppenbarligen sprang hem från jobbet:

-WANNA GO ON A PARTY CRUISE!!!!
-Whaa..
-A FRIEND JUST CALLED ME UP, WE GET IT FOR FREE, BUT IT LEAVES IN 40 MINUITS..
-eh.. I’ll ask the othe..
-WHAT ARE YOU WEARING??!
-eh what?
-YOU ARE WEARING SHORTS RIGHT?! I PICKED UP A PAIR OF PANTS FOR YA!! SEE YOU IN DARLING HARBOUR IN 20 MIN!!! BYE! Click.

Jag såg nog ut som ett frågetecken då andra frågade vem det var som ringde och skrek så.
-Eh.. Vi ska tydligen.. E ni sugna på en party cruise?
Jag förklarade vad Mitch hade sagt och svarade ingen aning på alla frågor som följde.

Inte långt senare stod jag utan byxor mitt i Darling Harbour (centrala Sydney mer eller mindre), och försökte hoppa i det par jeans som Mitch hade tagit med sig medan vi alla smuttade på varsin öl för att i alla fall ha lite av en förfest innan båten lade till. Zlatan, Silje och Erika hade alla redan på sig party cruise respektabla kläder och medan jag tråcklade på mig byxor ställde de frågorna de tidigare hade ställt till mig till Mitch. Han svarade precis som jag fast på english då,- ingen aning.. Vilket bara ökade den barnsligt stora lyckan vi alla kände över att vara så spontana(, vilda och craaazy..).

 

Det visade sig vara en stor katamaranbåt med DJ, barer och ett defenitivt dansbart mellandeck där vi mer eller mindre hängde all de fyra timmar som vi blev runtkörda i Syndey Harbours enorma kanaler och vikar. Bra kväll helt enkelt och definitivt en WIN! på den..

Tre veckor i Glenn gick på ett kick, och än snabbare gick fyra dagar i Sydney. Vi anlände lördag eftermiddag lagom till att vädret slog om från sol och värme till regn och blåst. Han se Bondi Beach i sin fulla prakt så som den visas på TV i ungefär 23sekunder innan molnen kom och spolade bort alla solbadare medan vi körde backen ner till strand-esplanaden.

 

 

Efter att ha svarat på Silje och Zlatans otroligt lätta "veckans-fråga": Vad heter ALLA i Göteborg? Vilken jag givetvis nailade utan problem, vann jag häromdagen en Gopro-pad till min surfbräda. Sen fick jag låna Siljes Gopro för att få lite bildbevis på mina fina och svårt förvärvade vågsurfskills.

Med kameran i högsta hugg paddlade jag ut bland vågorna på Boomerang beach och trodde knappt på det själv när jag fick en av mitt livs bästa vågor nästan direkt. Med bildbevis och allt! Men nej..

 

Jag hade givetvis lyckats ta en bild när jag låg ner på magen i vattnet och sen stängt av kameran när det verkligen gällde. Tyvärr var det mer eller mindre den enda bra våg jag hann få innan kameran bestämde sig för att den inte fungerar utan batteri. Lyckades få ur den en sista andra andning och fick de här bilderna innan jag och kameran gav upp helt:

 

 

Det känns som om jag kommer återvända till de här bilderna och minnas solen, vågorna, brädan och livet här nere när jag kommit hem till den cirka fyrtio grader kallare verkligheten om några veckor..