Hur man stjäl en våtdräkt med hjälp av en katt..

-And remember to not hang your wetsuit in the window.. Ropade brädförsäljaren till mig och Jonatan medan vi var på väg ut ur affären med min nya bräda.
-Why not? Frågade jag och tänkte på min våtträkt som just i detta nu hängde ut genom fönstret där hemma.
-You know the cat-trick? Maroccan people very smart you know. Sa han och log åt våran okunskap kring detta tydligen allmänt kända "cat-trick". -Cat have claw.. han visade med handen hur en katt-tass med klor ser ut.
-Maroccan people throw cat on wetsuit, and when cat land it use claw to try to stay on wall. Drags the wetsuit down. Sometimes even from high building.

Han log åt det genialiska i detta och vi har nu slutat hänga våra våtdräkter i fönstren.

Min första splirrans nya bräda..

Min första bräda som tack vare tidigare konstnär till ägare var illa tvungen att döpas till "Niggaz WIth Attitude" då detta stod skrivet över hela nosen om än förkortat till NWA, köpte jag i Nicaragua för $100USD. Den sprack första dagen, fylldes med vatten och var allmänt kass.
 
Min andra bräda, Mr Sideways, köpte jag även den begagnad fast i aningen bättre skick för runt $220AUD om jga inte missminner mig. Den sålde jag till min gode, och godtrogne, vän Jack i Sydney där den troligtvis inte kommer att nudda vatten igen försen jag åker dit och lånar den nästa gång.
 
Min alldeles egna och splirrans nya bräda. Det var längesedan jag var så rädd om någonting.
 
Min tredje bräda som allstå blir min första splirrans nya, inhandlade jag idag. För 4500dirham eller 3500SEK fick jag ZERO-brädan, fotpad, leash och en boardstrumpa. Zero är 6,4 fot lång, lite över 20 bred och tjock som satan. (Dessutom är den babyblå och rosa vilket ändå måste ses som en fin bonus och passande mig.) Det största problemet i mitt liv är alltså nu att passen som precis klistrats på måste sitta i ett dygn innan den får vara i vatten.
 
 
Ovanpå det ska jag nu se en föreläsning på 109minuter om kvalitativa och kvantitativa forskningsmetoder. Detta kommer bli en lååååååång dag.
 
 
 
 
 

Jämställdhet och sen surf.

Dagar flyter på fort och nu har nästan en vecka gått sedan jag lämnade ett regnigt novembersverige för ett aningen soligare Marocko. Marocko känns i det mesta som en rak motsats till Sverige. Varmt, bra vågsurfing, religiöst (just som jag skriver detta skriks det ut en bön från minareten 100m från campet) och så ojämställt det bara kan bli. 
 
Det är lite som att veta ingridienserna i fiskbullar att studera statsvetenskap på en surfresa. Man vill egentligen bara luta sig tillbaka och njuta av smaken av fisk och dill (givetvis ihopmosat med potatis desto mer det intar formen av barnmat desto bättre) eller i detta fallet sol och några av de bästa och längsta vågorna jag sett, men samtidigt påmins man hela tiden från den lilla men starka rösten som av hungern eller semesterkänslan, är tryckta långt back nedåt till vänster i hjärnans källarförråd, att de här bullarna är gjorda av fiskrens och fiskögon eller i detta landet får kvinnor bara gå i skolan i sex år medan killarna i minst nio. Detta eftersom föräldrar oftast inte vill att dottern ska lämna byn, som en surfshopsinnehavare, som han ansåg det, logiskt uttryckte det med ett axelryck.
 
Det kanske får bli en C-uppsats om jämställdhet i norra afrika. Eller kanske inte, mitt svaga psyke kanske inte klarar av de resultat som en sådan undersökning med största trolighet skulle framställa.
 
Det är skit helt enkelt. Själv har jag det dock svinbra då jag är en vit man från ett bra land och på det spåret kommer jag nu egostiskt att forsätta.
 
Med Anton, Henri, Albin, Kollin och Jens som sambos har det inte direkt blivit fokus på pluggandet.Vårt gemensama intresse för att surfa delar vi lika  mycket som vårt icke-intresse för att plugga då chanser till en bra waist-high högervåg mer eller mindre är konstant under dagens ljusa timmar. Faktiskt även då inte ens dagsljuset längre finns kvar.
 
Kollin, lite av Albin, Jens, Henri och taxichauffören.
 
 Så här kan det gå när man råkar stanna i vattnet lite för länge. Poff, det börjar bli mörkt. Poff igen, alla turister är borta. Poff poff poff, mörkt, inga taxibilar, många långa ögon efter oss nu ensama surferdudes fina brädor. VI fick helt enkelt börja traska de sex kilometer det var från surfspottet till byn. Efter lite försök med liftande stannade efter kanske en kilometer tillslut en taxi som lyckades klämma in sex killar, en chaufför och sex brädor för sista biten hem.
Att det inte skulle få plats med sex surfbrädor i en mercedes sedan är bara skitsnack säger Abbass" like a boss" medan Henri lyckat testar den gamle ko-fångar-posén.
 
 
 
 

Första surfet, första vågorna och första träningsvärken

Klichén är fanimig sann, det löser sig. Från att stå utan pengar på en flygplats på kvällen vaknade jag upp i en schysst lägenhet för en helt okej slant med fem sköna dudes (övar mina surfslang så ofta jag bara kan) från något typ skidutbildning i Orsa. Dessutom välkomnar den här utsikten från vår balkong tio meter från stranden;
 
 
Utsikten från balkongen.
 
 
Några av dem hade surfat innan och några inte så vi var alla på en blandad nivå när vi begav oss ut med brädor så fort vi kunde efter frukost. Jag planerar att köpa mig en bräda men vill klämma runt ett par dagar och förhoppningsvis och med det utstråla någon form av skills (ännu ett nytt bidrag till mitt nya ”chilla” vokabulär) som gör att de ger mig en bra deal i någon av surfshoppsen här i byn. Fram till dess blir det hyra dag för dag. Första kvarten i vattnet plockade jag två vågor och skrek ut av lycka så att fiskarna en bit bort på stranden troligtvis trodde att jag drunknade, vilket jag lugnt vinkade till dem att så inte var fallet. En kvart senare ångrade jag mig så mina spagettiarmar knappt kunde vinka över huvud taget. Tre timmar i vattnet första sessionen var kanske att ta i och nu har jag ont över allt. Ont men glad.
 
Jonatan, jag och min polska frisyr efter morgonsurf vid Anchor Point.
 
 

Borttappad på Marockos flygplats

”Skit.”
Var tanken som for igenom mitt huvud när jag stod på Agadirs flygplats i östra Marocko 20:14, eller två timmar senare än vad det stod på min biljett och därför också minst en timma senare än den taxi jag var inbokad i hade lämnat. Dessutom valde alla de tre bankomaterna på flygplatsen att spotta tillbaka mitt bankomatkort medan det stort stod –INTE EN CHANS!- över hela skärmen. Jag misstänker i alla fall att det var så det stod då det gällande språket här är arabiska.

Hade det inte varit för att jag bokat ett väl sent tåg från Kalmar till Kastrup, och samma tåg varit ännu senare vid ankomst och att jag därför inte hunnit äta sedan frukosten klockan åtta, hade min aningen utsatta situation där på flygplatsen säkert besvärat mig. Nu kände jag mig istället mest desperat efter mat.
Det blev helt enkelt en jakt ner i väskan efter det svenska godis jag lovat att ta med mig till Jonatan som arbetar här nere. På väg ner bland böcker, laddare och till sist godis passerade min arm min (extremt käcka och mycket praktiska) passväska.
Sedan min första resa för nu.. sex år sedan.. (Fan jag börjar bli gammal.. ) har det legat lite US-dollar där i. Dessa kom jag plötsligt ihåg och det blev min räddning. Eftersom Euro eller Dirham är valutan här blev dessutom taxichauffören lite konfunderad och räknade helt fel när vi skulle komma överens om ett pris till Taghazout som är den by, fyrtiofem minuter norr om Agadir, som jag planerat att spendera min vinter i. 20dollares katsching!

Fram kom jag alltså tillslut och precis lagom till maten.

Såå.. ..elva veckor med surfing, sol, goda böcker och eventuellt lite plugg har tagit sin början.

RSS 2.0