Nils reseblogg

Continue..

För det första lät det kvällen innan som en strålande idé att gå ut och dricka jättemånga öl som uppvärmning inför livspremiären på snöskor och kalltklimat-vandrande. Det visade sig morgonen efter ha varit motsatsen och redan där tappade vi halva styrkan. Att väderapporten sa "isglass grader celsius" och knytnävshård vind fick ännu en trupp att retirera. Kvar blev Brock, Simon the dansk och jag.


Parkera bilen, snöra på dojjor/hudar och packa väskan..

Vi tog Brocks bil till en glänta nedanför berget och jag som var den enda snowbordaren kvar i elitstyrkan spände för första gången på mig mina nya röda magiska snöskor medan de två laggåkarna limmade på sina hudar. Vi hade fått några tips om en led av en local på baren kvällen innan och började traska. Snöskorna fungerade fint och jag funderade på om det egentligen inte alls var torka där Jesus "gick på" vatten utan istället en släng av snöstorm och han egentligen traskade med snöskor.
Lite teknik måste jag faktiskt säga att det krävs men med eller utan är det i vilket fall ungefär nio gånger lättare än att pölsa i djupsnö i bara boots.
De trettio minuter vi hade hört talas om tog snabbt slut och ingen lift fanns inom varken syn eller hörhåll. En timma. En och en halv. Sen tog spåret slut. Fail! Antingen hade de som trampat spåret innan känt att nu, nu räcker det.. vänt om och tagit samma väg tillbaka eller så hade de blivit upplockade av enorma rovfåglar. Vi fick helt enkelt göra vårt eget spår. Vi flåsade på så gott vi kunde med Brock i täten medan skogen blev tätare och tätare.


Jag borde tagit med mig en machete från Guatemala..

Visst hade vi riktigt trevligt och skogen var jättevacker, men det hade känts bättre om jag visste att detta skulle resultera i pudersvängar och inte bara i en lift som jag egentligen kunde ta mig till via systemet hur lätt som helst. Ytterligare trettio minuter senare erkände vi för oss själva att vi var vilse.
-Either we go back, or we try this way.. or that way.. or. wait! The Iphone! Tacka Bill Gates för att vi värdelösa hajkare lever i en modern värld. Google earth och vips!
-oooh we are a little bit of track, sa Brock medan han pekade på den blå ploppen ungefär jätte långt ifrån skidbackarna på den lilla skärmen.



Så det tog helt enkelt ytterligare trettio minuter innan vi gömda bakom ett par granar svidade om till normal åka lift utstyrsel och hoppade in i en backe.
Den första liftturen gick smärtfrit förutom svettens plötsliga förvandling till hypotermi i isglasskylan. Vid lift nummer två tog det dock stopp.
För första gången sedan vi kom hit för en månads sedan hade de ironiskt nog satt en kille att kolla alla liftkort även vid denna liften.


Inna di woods..

Vi hade alltså hajkat tre timmar genom skogen till en lift som både jag och Simon the dansk egentligen bara kunde ha åkt till via backen på fem röda, för att väl där inse att vi gjort det totalt i onödan. Dessutom tog kylan ett kraftigt grepp om våra utarbetade kroppar så fort vi stack huvudet utanför skogsbrynet.
Vi hade helt enkelt inget annat val än att värma oss en stund i värmestugan och vända hem igen. Så kan det gå och bättre lycka nästa gång..


Själva hajkplanen blev en FAIL! men trevligt hade vi!