Nils reseblogg

När väderprognosen igår morse visade att temperaturen under dagen skulle gå från -13C till +3C misstänkte jag att wunderveckan med nytt fräscht pudershreddande varje dag snart skulle vara över.(84cm på 72h) Att en gran skulle göra slut på den innan temperaturen ens hunnit upp till -9C hade jag dock inte riktigt räknat med.

Man kan säga att det hela började redan dagen innan då en ny god vän vid namn Majorna-Gurra tipsade om att man ska titta långt, långt fram då man shreddar i skogen. Eftersom man då ser sin "line" mycket tidigare kan man ha bra mycket mer fart.
Svinbra tips tänkte jag och shreddade mer och mer självsäkert i pudret mellan träd och stockar. Dag två med rådet fortfarande färskt i minnet hade farten bland träden ökat betydligt och att jag för tillfället åkte med två förstaklassiga laggryttare som droppade jätteklippor som om de inte gjort annat sedan födseln kanske även det bidrog till aningen övermod från min sida.



Med samma leende som alla puderåkare får tvärs över anletet vid gigantdump som detta njöt jag till fullo av både farten och pudret där jag flög fram. Swosch snösprut.. swosch snösprut.. ducka för grenar och flygga över naturens egendesignade hopp. Rakt fram såg jag en vall som såg riktigt mjuk och snösprutvänlig ut. Ladda.. ladda.. LADDA!
Woops den var visst stenhård. Jag flyger med kroppen vågrät genom luften och ser att en gran, som måste ha vart släkt med något av de tusen träd jag "lönn-mördat"(hihi) hemma på jobbet, hämndlystet går och ställer sig rakt ivägen för min lufttur.

-Aaj, detta kommer göra ooont.. Hinner jag tänka. BANG! ..jepp, det gjorde det! AAAAAAAAAAAAAJe! FAIL!
De tio minuterna som följde innehöll en hel del svordomar, könsord och några danska piratramsor jag plockade upp från Simon the dansk under senaste hajken men dem lämnar vi oskrivna.
Då jag samlat mig lite och med ytterligare ramsor som självaste Lucifer hade blivit rosenröd om kinderna om han hört, kände jag efter om något verkade brutet.
Jag kunde varken sträcka eller böja på benet och stödja på det var definitivt inte att tala om, men inget verkade vara knäckt.
Eftersom jag hade vart sist hade jag de andra två långt framför mig och utan telefon hade jag ingen möjlighet att kontakta dem eller någon annan heller för den delen. Så där satt jag mitt i skogen och tyckte synd om mig själv. Jag hade helt enkelt inte mycket annat att välja på än att börja hasa ner på rumpan i 85cm pudersnö. 85cm pudersnö kan vara det underlag i världen som är minst as-slide-vänligt och omväxlande svärande, sjungande, hysteriskt fnissande och snyftande tog det mig 30-40 minuter ner till närmsta backe där en snäll dam ringde skidpatrullen åt mig.
Snöskoter, snöskoter, snöskoter.. upprepade jag för mig själv medan jag hoppades på lite tur och nöje mitt i all olycka. FAIL! tänkte jag då den röda fula illavarslande pulkan istället dök upp.

Femton år på bräda och aldrig pulkan. Det är fördelen med att i vanliga fall ha handlederna som svagaste länk i kedjan.



Trettio timmar senare har en läkare med röntgen och en hel del klämmande, precis som jag, kommit fram till att jag inte kan gå, böja eller sträcka på benet men att ingenting är brutet. Imorgon ska jag till sjukgymnasten och får då förhoppningsvis veta att trots att mitt knä just nu har samma form som VM-bollen, kommer att läka tills i övermorgon då nytt dump väntas. Citat musiklärarcyklisten i "Populärmusik från Vittula" -Det kan geå!