Nils reseblogg

Det känns som om det var i ett annat liv som jag och Mick-Mitch satt i bara badbyxor och solglasögon på en smutsig och bastuväggshet trottoarkant i Nicaragua med varsin islatte i handen. Vilopulsen slår så långsamt som den endast kan göra då det enda som är längre bort än Sverige är den svenska- (eller i Mick-Mitch fall australien och Australiensiska-) vardagsstressen. Om en läkare hade satt ett stettoskop emot våra bruna bröstkorgar hade hade vi vart så avslappnade att han hade kunnat dödförklara oss mellan varje hjärtslag.

Hade det inte vart för att det sörplande ljud som oundvikligt betydde att vi var tvugna att köra en stensaxpåseduell för att utse vem som skulle gå de 15 metrarna till loco latino coffie shop för refill, så hade vi nog smält fast i gatan (ordagrant; stekhet trottoar och för många procent nylon i badshortsen skapar en reell smältrisk) och suttit där aningen magrare men fortfarande med breda leenden än idag.

Istället sitter jag med ungefär 650%mer kläder och nycklar och telefon och ryggsäck och plånbok och "aningen" mer frodokrull på huvudet (dels för att någon ljög och sa "curls get the girls" och dels för att mina frodiga lockar stör min gode vän Bulle mer än dyra priser på proteinpulver) på andra sidan jorden på ett cafe i Göte-la-borg. Majsolenligger långt efter minnena från Nicaragua i värmande effekt.

Även om ovanstående kanske har aningen av en bitter underton så är det faktiskt inte meningen. Det finns olika sätt att minnas. Fan va gött-faktorn var högre då! Eller som jag ser det nu, bara tanken på den exceptionellt höga göttfaktorn där på trottoarkanten i Nicaragua gör att göttfaktorn här hemma ökar. Jag blir glad av att minnas helt enkelt. Och bättre blir det. Mick-Mitch har nämligen bokat en biljett hit till Svea-rike för att komma och jobba hos oss över sommaren. Vi ska snart minnas tillsammans igen!


Senast vi sågs var i New York i början på Januari..