Anledningen till att inte ha Lonley Planet.
Precis som vanligt eller som Timbuktu rappar löser det sig. Allt. På flyget som vi trots smärre svettningar och frossa i Quatar lyckades ta oss till Perth med, träffade vi en svensk tjej som heter Sandra. Hon hade på något overkligt sett införskaffat topphemlig information som jag och Christian helt omöjligen hade kunnat komma över utan henne. Typ som vart vi skulle ta oss när vi väl landat på rätt sida av landet som är lika stort som hela Europa. Varför ha en Lonley Planet reseguide, när det alltid finns en söt tjej som har det och som dessutom använder den, har blivit lite av ett ledord för mig numera.
Christian sitter och tänker "-fan va denna bänken är obekväm" och sen har vi vår första guide Sandra.
Sandra som tydligen inte alls kämpade för så många flygbyten som möjligt på 24h lämnade dock oss i Perth för att flyga direkt till guldkusten. Jag och Christian såg på varandra en snabb sekund och beslöt utan ett ord att inte diskutera hur det kom sig att vi var så otroligt sugna på att flyga att vi klämde in ännu ett byte som vi dessutom betalade extra för, då det gick att flyga direkt. Men innan hon lämnade berättade hon att Islanders Hostel mitt i Surfers Paradise skulle vara bra att hänga på tills vi hittat någonstans att bo mer permanent.
Sandra hade även haft kontakt med en annan svensk kille likt henne pluggade i Lund som heter Jonatan. Så relativt fort när vi väl kom ner och hade avklarat ungefär fjorton timmar sömn var för att ta igen så beslutade den nationellt extremt spridda gruppen Karlskrona, Askim, Linköping och Kungälv att leta boende ihop.
