Nils reseblogg

Efter att ha suttit av de första sex flygtimmarna med två filmer och en god bok, samt en uppdatering var femte minut om vilket håll Mecka låg anlände vi till mellanösternlandet Quatar.

I högtalaren efter landning

-..The local time is 00:20 and the outside temperature is 35degrees Celsius, I also want to point out that we have a very new and fancy airport which is build for millions of dollar we’ve earned on oil and that women in our country are treated with respect and equality as long as they obey their husbands, don’t work, don’t talk to anyone outside the family and don’t show their faces in public. Welcome and hope you will have a pleasant stay.

Flytet vi hade haft hela vägen till Quatar (jag menar till och med tåget gick i tid!!!) fick dock ett abrupt slut ungefär två sekunder efter att Christian hade yppat meningen..
-Fan denna resan har gått så bra hittills att det definitivt kommer hända något jävligt snart..
-Excuse me sir.. follow me.. Den unibrowutrustade gränspatrullgubben stirrade stint på de två unga svenskarna vars lyckorus över att vara på väg till ett halvår downunder med värmande sol, svalkande bad och nya människor, på en millisekund hade bytts ut emot oro över ännu varmare sol, bad med elchocker och nya människor i form av Abu Grail-fängelsevakter eller möjligtvis en cell vägg i vägg med Persson och Shibbye. (Afrika och mellanöstern delar fängelser va?)

-Why no visa? Ser argare ut än Usama gjorde när hans son satte upp en Amerikansk flagga på grottväggen som en del av en ungdomsrevoltsfas.
-Oh, we do have visa, its electronic.. Försöker se ödmjuk och oskyldig vilket leder till att vi båda ser extremt skyldiga ut.
-Print out?
-No sorry..
-Why no printout?

-Because its electronic, why have an electronic visa if you have to print it out anyway?
Unibrownet sjönk ner över de två kolmörka ögonen och stirrade stint på oss i något som kändes längre än en vandring genom Sahara.

Han gav våra fina pass till sin kollega och medan denne tryckte på datortangenterna i ett tempo som verkade vara ett försök till Guinness rekordbok, fortsatte han stirra argt på oss genom ögonbrynsdjungeln.

Efter ännu en evighet sa kollegan bakom disken.
-Ok.. Och vi såg ljuset i tunneln en sekund innan det släcktes igen:
-..for you.. medan han pekade på mig. Christians visa fungerade alltså inte och frågan som kommer efter fick oss båda två att ännu en gång fundera på hur långt det egentligen var till Abu-Grail fängelset.
-If he doesn’t fly, do you fly?
Lyckligtvis behövde aldrig min goda och onda sida slåss om hur mycket vi egentligen tyckte om Christian och hurvida han egentligen skulle ha mycket roligare och träffa mer människor om han själv chillade livet ut i Quatar, för bara en sekund senare kom ännu en biffig gränskontrollant och körde staredown med de andra två krångelögonbrynen. Han vann, tog våra pass, kollade på dem två sekunder, tryckte på en knapp och lät oss hoppa på planet.

Kan de ha varit så att vi, eller jag, ännu en gång missat ett sådant där: ”Skjut till herren en dollar och slipp alla problem på en sekund-moment”..

I vilket fall: Vi överlevde och är nu på AUSTRALIENSISK MARK! WIN!

Nu ska jag bada. Peace