Sätet from hell.
Det var ungefär någonstans mitt över Australiens torraste öken som min röv sa emot på riktigt. Tre flyg och mer eller mindre en och en halv dag sittandes hade tagit ut sin rätt. Träsmak är bara förnamnet och jag skulle mer beskriva det som känslan av en konstant änkestöt blandat med den ljumna känslan jag föreställer mig att man får av att gå på glödande kol, fast mot ”rövbenen” då. Att vi dessutom tog förgivet att pärsen i Quatar när vi nästan blev tvingade att hoppa av skolan för att leva ett liv som beduiner var det enda straff vi skulle få för att Christian yppade den extremt jinxande meningen:
-Sjukt va bra allt gått hittills, snart kommer det hända något jävligt..
..var mer än naivt.
Givetvis hade världsaltet ännu ett straff för oss.
Efter att ha varit så trött att jag somnade på golvet i gate nr17 på Perths flygplats, snubblade vi ombord på det tredje och näst sista planet på vårt mission ”så många flygbyten som möjligt på 48timmar”. Rad 21 står det på biljetten och jag gör den vanliga spaningen längs raderna för att se vart jag ska sitta (läs: sitter det någon snygg blondin på min rad). Det jag ser är inte det tidigare beskrivna men lyckoruset stiger ändå till max då det näst bästa därefter, lyser som en röd sol emot mig. EMERGENCY EXIT.
Att få platserna vid nödutgången och med som enda nackdel vara ansvarig för att dra i en röd spak ifall planet störtar och någon mot förmodan överlever och känner för en nypa frisk luft, emot att få sträcka ut benen så långt det bara går. En njutning som skulle vara bra nära på lika mycket värd som summan av mina studielån. Jag hjulade hela gången ner och avslutade med en backflip och ett WIN!-skrik cheerleaderstyle.
När jag sen såg upp slocknade dock livets ljus och mina rövben skrek FAIL! i kör. Jag hade sett fel och istället för att få bensträckarplatserna fick vi slå oss ner på raden precis framför, den rad där man på grund av nödutgången sitter extra tajt och inte kan luta ryggstödet en centimeter. Istället för fem timmar sömn så utsträckt att det skulle kunna ses som stretching blev det spikrak i ryggen, känslan av att vara packad i en låda och extrem smärta i rövbenen. Än värre var att Christian som genom sin jinxning var ansvarig för allt ont snabbt som en vessla flyg ur sin stol då hans hökögon såg att det fanns en annan lutbar plats ledig. Därifrån hördes det sedan under hela resan förnöjt snarkande som gjorde mitt lidande om möjligt ännu värre.
Till slut var natten dock över och nu tre dagar senare börjar min bakdel än en gång få tillbaka sin ursprungsform.
Ett fly ill på en och en halv timma vilket relativt sett kändes som två minuter då stolarna faktiskt gick att luta och sen var vi framme på guldkusten. Vi har checkat in på Islanders Hostel medan vi letar lägenhet och livet är allmänt gött!
