Nils reseblogg

Efter att ha tagit oss ifrån paradiset på Kecil tog vi oss tillbaka till Kota Bharu. Där sa vi adjö till Board-George som skulle till nästa surfspot. Sen skildes även Lindsay ifrån the fantastic-four. Hon ska nämligen ut i djungeln ett par dagar och jag ville direkt ner till Singapore för att träffa en gammal chef. Hon kommer snart ner och möter upp dock.
Både jag och Stek-Sten hade bussar som inte skulle lämna försen på kvällen så vi chillade runt och såg till att uppdatera facebook och diverse bloggar.
Men senare på eftermiddagen skiljdes vi också. Han steker vidare emot theodlingarna i bergen och jag tog bussen ner till Singapore.

Så står det till. Tack för mig.;-)

Jag vet inte hur jag kunde glömma om att skriva om våran snorkeltur på Perhentian Kecil. Lätt bästa hittills.

Eftersom jag och Lindsay har bestämt oss för att festa mindre och uppleva mer, bokar vi turer och resor nästan varje dag. Likaså på Kecil. Snorkeltur med fyra olika destinationer.

Instruktören Läpp tog i runda slängar 80kr för en heldagstur med fyra olika snorkeldestinationer. Det var helt otroligt. Koh Tao kan gå och dränka sig i poolen på Corals Poolparty på Koh Phangan, för det här var 10ggr bättre än båda två. Korallerna var inte bruna och döda som i Thailand utan röda, gröna, blå, lila och alla möjliga färger du kan tänka dig. Efter den första destinationen var jag mer än nöjd och hade säkert sett över 30 olika arter och 1000-tals fiskar. Inte större än en halvmeter men ändå. Jag hade ingen aning vad som väntade..

Nästa plats vi stannade vid hette Sharkpoint.
-Haha sharkpoint, is this really safe?.. Skojade jag..
-Yes,Yes.. skrattade Läpp tilbaka.. Never had any exident ..But if they start swimming faster its best to not follow them..
-Hahaha funny guy..

Vi hoppade i och började simma runt.

-UUUUUUAAAAHHH! Lindsay skrek igenom sin snorkel! -SHARK!
Läpp bara skrattade när hon simmade emot båten i full panik.
-No worries, it only eats brownhaired girls.. Han skrattade ännu mer..

Det visade sig att hajarna var helt ofarliga och inte mycket större än en meter. Men dom såg riktigt tuffa ut. Precis som dom i Hitta Nemo fast i miniformat. Ibland var dom inte mer än kanske 3-4m ifrån oss och det var en riktigt cool känsla.

Men det var fortfarande inte det bästa. Mitt i viken mellan två öar började Läpp köra sakta. Eftersom det säkert var 10m fri sikt i vattnet och jag såg att det bara var sandbotten undrade jag varför han inte drog på. Jag frågade men han svarade bara att vi skulle ta på oss snorkelgrejerna och vara redå.

-THERE! Jump in!

Vi gjorde som vi blev tillsagda och där var den. En enorm sköldpadda. Vilket otroligt coolt djur. Jag vet inte varför men jag blev mer exalterad än jag var när jag simmade med den 8a meter långa valhajen på Koh Tao.
Sköldpaddan var bara så maffig. Avslappad och helt oberörd av fem skumma snorkelutrustade människor låg den bara där på botten och chillade. Nosade runt lite i sanden och bara njöt av livet. Den måste ha vart säkert 130cm över skalet och huvudet var minst lika stort som Lindsays och större än min vän Petters.
Vi simmmade runt och inspekterade den i kanske 10minuter tills den tröttnade och flög iväg. Vet inte hur det fungerar men det ser verkligen ut som om den bara flaxar lite med framvingarna, precis som en fågel och vips var han borta.

Precis som allt på den här ön blir det perfekta bara bättre och bättre. På kvällen till grillmiddagen serverade de Gröna Carlsberg. Ännu en fulländad dag i Malaysia.

I borjan av min backpackerkarriar lyckades jag bli lurad av en minigris i Bangkok, kopa ett par tofflor for 2000Bath (18 par flipflops kostar inte sa mycket), ga pa zoo i beckmorker, och det varsta av allt, forfolja den asiatiska regnperioden/vintern igenom tre lander...

For tre dagar sedan lamnade jag och min resekamrat Lindsay, Kota Bahru for att ta oss till en o i ostra Malaysia. Jag som, fast jag har blivit battre, nast intill aldrig oppnar en lonley planet, visste i runda slangar inte ett piss om on, inte ens namnet faktiskt.

Nu vet jag battre. Perhentian Kecil ar den vakraste o jag nagonsin vart pa.

Det ar verkligen en paradiso. Men saken ar den att under December och Januari, da monsunstormarna harjar som varst ar den helvettet och helt obebodd.

Vi lyckades pa raflyt tajma in och komma fyra dagar efter sesongsstarten. Jag skulle gissa pa att vi var bland de forsta 20 turisterna pa on detta aret. Varav de flesta av dessa bodde pa vastsidan. Efter en tiominuterstrek, efter Ton Sai bergsklattringen med full mundering var detta ingenting, igenom djungeln kom vi fram till ostsidan och Long Beach.

  

En helt orord strand. Inte ett enda forspar i sanden. Det var bara en enda restaurang och tva olika boenden oppna, givetvis till halva priset pagrund av sesongsstart. Det blir helt enkelt inte battre an sahar tankte jag och slog mig ner i sanden och njot.

Men det kunde det. Pa vag over till on traffade vi tva andra skandinaver som vi slog folje med.
 
Stek-Sten. Skitskon karriarsinriktad kille ifran sthlms innerstad som pastar att han inte ar stekare, men mycket talar emot.
Board-George. En lika skon men lite aldre man ifran Finland som har bosatt sig i Portugal och numera bara vagsurfar sig igenom livet. Talar Italienska, Spanska, Portuguisiska, Finska och Engelska. Och reser med en surfbrada!!!

Sa nar vi hade checkat in i vara Bungalows och tagit oss ner pa stranden for att bara smalta lyckan over att ha en hel kritvitstrand for oss sjalva och ett turkosfargat hav som bara vi kan kissa i, kommer George som tydligen sett mina langa blickar pa hans brada, over och fragar om jag vill testa!

Jag som trodde att livet inte kunde bli battre har plottsligt en helt ny slags brada under fotterna och lyckan ar fullandad. Vill inte overdriva och skriva att den stannade under fotterna sarskilt lange, men upp kom jag, och glad var jag!

Board-George berattade att nagon kand surfare en gang hade sagt i en tidning att surfningen hade forstort hans liv. Efter att ha borjat surfa var det ingenting som gav honom fullstandig lycka igen. Ingenting forutom surfning i alla fall. Jag ar inte riktigt dar annu, men jag kan inte direkt saga att mina forsta timmar pa en surfbrada fick mig att langta mindre ner till indonesien. EN MANAD SURF! HERE I COME!

Så nu har jag för andra gången äntligen lyckats att lämna Thailand för att se något nytt.

Efter ett mycket sorgligt avsked av Leia, tog jag och Lindsay båten ifrån Koh Phangan till Surathani och därefter tåget till den Malaysiska gränsen. Till skildad ifrån Vietnam, Laos och framför allt Kambodja var det riktigt lätt och helt gratis att ta sig in i Malaysia. 90 dagars gratis visum on arrival är någonting dom borde tipsa Kambodjanerna om.

Kambodjanska gränsen;
Den svenska gossen (DSV) - Hello! Is this where you stamp my passport?
Den argsinta grönklädda f.d polpotkrigaren med ETT mustigt ögonbryn och en M16 (DAGPPKMEMÖM16) - hrmpf!
(DSV) Pekar på sitt pass - Stamp? Passport? Where?
(DAGPPKMEMÖM16) Rör fortfarande inte händerna ifrån sin M16 - Hrmpf! Usdollar.. Hrmpf!
(DSV) - ååh!
DSV inser att han är i ett av världens mest korumperade länder medan han krånglar fram en endollarssedel.
(DAGPPKMEMÖM16) - Oh, You meen the arrival-desk? It´s right over there! Have fun!... aaaand welcome to Kambodja!!!

Kambodjanska gränsens arrival-desk;
(DSV) - Hi.. This is here´s my passport.. Lägger upp passet och visumet på disken..
Den argsinta grönklädda f.d polpotkrigaren med ETT mustigt ögonbryn och en M16´s kompis (DAGPPKMEMÖM16K)
 -hrmpf!
och så vidare..

Men nog om det.. Nu är jag i alla fall i en stad på östra sidan av Malaysia som heter Kota Bharu eller något liknande. Vi ville egentligen inte ens stanna här men eftersom tåget var försenat missade vi sista bussen till kusten där vi skulle ta en båt till en paradisö Lindsay har hört talas om.
En sak är iaf speciell här. Det är min första natt i en sovsal. Riktigt bra backpackerpoäng!
WIN!