På rymmen från Partiie..
Tre dagar i rad har jag därför "festat med motstånd" som Filip och Fredrik hade kallat det. Idag var det Halloween och om man säger såhär, när dunkandet började gå igång redan strax innan tolv kände jag att all min motståndskraft var på väg att sina.
-Måste... ..åka... nu...
Har alltid halsfluss så jag vet att hade jag gått ut hade den kommit tilbaka och sedan stannat som om den var en i gänget tills jag gett upp och satt mig på ett flyg hem till isbjörnarna i Norden.
Jag drog därför tag i Jocke, som såklart insett redan första dagen att fest utan mig inte är fest i vilket fall, och lämnade Playa på studs.
Vi drog oss vidare till nästa anhalt längs karibiensidan av Mexiko. Tulum, lite mindre, mycket lugnare och därav minimal festfrästning. En helt underbar strand har staden dock och vattnet har precis den där klarturkosa färgen som jag inte någonsin lyckats photoshoppa in på bilderna från Getskär.
Imorgon drar vi vidare igen med Belize och nya stämplar i passet som mål.
Happy Halloween!
Nils Äventyr Del 1
Har försökt nu fem gången och hoppas det är femte gången gillt. Vassego!
FilmKlipp!
Ingen dykning eller grottdykning?
Då jag för två år sedan insåg att jag just som bäst höll på att plaska omkring i den thailänska gulfen med en åtta meter lång valhaj sniffandes på mina grodfötter trodde jag att min dykkarriär hade peakat redan dagen efter den kom till.
Ett par dyk med gråa koraller senare var jag övertygad och sa till mig själv.
-Ja du Herr Jojojohansson, det var en fin valhaj.. Men det där med dykning det är inte riktigt din grej. Nästa äventyr tack!
Inte ens mina fysiska förutsättningar talar för någon mer dykning då mina svårtryckutjämnade näsborrar knappt går att andas igenom, än mindre se på film brevid.(Fröken Candle kan intyga detta och har fler än en gång tryckt på +volymknappen då jag och mina fläktar vart på besök.)
Men! När jag på grund av en allt för lång antibiotikakur inte har kunnat göra något av det man kan göra i Playa del Carmen, alternativen står mellan festa och festa alternativt dricka, var aningen rastlös blev jag mer än glad då min gode kompanion kom till mitt bloggarbetspass och meddelade att vi visst skulle dyka i en Cenote imorgon.
-Gött!.. Vad är det?
Det visade sig vara en slags vattenhåll som bara finns här i Mexiko och precis som alla andra dyk i hela världen enligt dykaren närmast är det; -The worlds, like.. best dive.. Maaan!
Vi googlade ett par bilder och fick för oss att det skulle vara som en stor gryta med klar sikt och öppet lock. Som bilden här visar;
FAIL! Som tur var visade det sig inte försen precis innan vi hoppade i att det var i ett grottsystem vi skulle in. Visserligen med luftfickor här och var men fortfarande med locket på. Som på denna bilden;
På det andra dyket var det mörkt som ett nattdyk. Med andra ord, hade man fått panik hade man dött. När min hjärna lade på undra hur långt de där jordskalvet i sydamerika sträckte sig och vad som isåfall skulle hända med den här grottan ökade pulsen upp till verklig extremsportsnivå och det var ju precis bristen på puls som fick mig att inte älska dykningen från början.
Jag måste faktiskt erkänna att jag började uppskatta dyket. Sikten var helt otrolig. Som på land, om land såg ut som den där taskigt ihopklippta filmen från Armstrongs månwalk. Fast med ett taggigt stalaktit-tak då.
NorrJocke och Ivo från Estland utan för Cenotens öppning.. 
SnyggNils där man hoppade i. Snett nedåt vänster var en av ingångarna till underjorden..
Cenotesen vi dykte i heter Dos Ojos och ligger ungefär en timma söder om Playa del Carmen. Dyket kostade $85US för oss, vad NorrJocke fick göra med Juan för det priset lämnar vi osagt för alla andra betalade mellan $95-130US.
För att ni ska förstå lite hur fantasktiskt det var under vattnet kommer lite bilder från google.
Slutsatts: Ska det va, så ska det va på riktigt. Antingen med en valhaj, eller i en undervattensgrotta. WIN!
Chichen Itza - Vattnets trollkarl och Pocahontas som fuckade allt..
Att bo i Piste istället för att ta en daytrip visade sig vara en mycket bra ide då vi näst intill själva hängde på låset in till templet morgonen därpå.
-Sjukt att det inte är mer försäljare här ändå, klämde jag ur mig och fick ett asgarv tillbaka av NorrJocke ett par timmar senare då vi återigen befann oss på samma plats på väg ut tillsammans med en go gäng turister och en än mer go gäng försäljare.
I vilket fall var vi väldigt glada över att ha anlänt i tid. Det första vi gjorde var att ta kontakt med en av guide. Ett av mina löften hemifrån var att se till att ha en guide då det ska upplevas kultur. Det ger bara så mycket mer än att traska runt där själv och inte ha koll på någonting.
Han gav oss ett pris på en guidad tur som måste ha inkluderat sex mayabärare per person samt varsin guldbetäckt tron med patina som uppstått redan då själva Chizchen och hans hustru och satt på dem för ett "par" år sedan.
-Då vi artigt tackade nej till att betala nya cromade rims till Guidens nya SUV berättade han att det givetvis fanns ett annat alternativ. Går ni med en licensierad guide i grupp är priset bara 2% av det föregående.
-Deal.
-Just wait here and I’ll try to gather a group.
Det lyckades han som tur med inte och fixade istället in oss på vad som troligtvis var den bästa guidade turen i våra liv.
Ami som tydligen har varit professor i historia enligt honom själv, men insett att han fick sex gånger mer betalt som guide på Cancuns finaste Resort, enligt min gissning, kunde allt. Om allt.
Ami och Amerikanarna
Den första guidens grupperbjudande löd 1h 100pesos/person där han skulle berätta om templet och dess omgivning. Istället fick vi en fyra timmars lektion i historia rörande allt från Maya till Vikingar till Hitler till George Bush till slavhandeln till..
Han berättade om Mayafolkets otroliga visdom och hur de kom på de flesta av de saker som europeiska gubbar med skägg ett par hundra till tusen år senare skrev under sina egna namn på. Saker som tillexempel att dörren på deras observatorium ligger i precis 23,5graders vinkel i jämförelse med trappan ditupp, samma vinkel som jordens axel har och som ger oss våra årstider.
Eller som att själva Chichen Itza är placerat rakt över två undervattensfloder som ger näst intill evigt bördig jord samt att templet egentligen är en kalender med dagar, månader och år. Mayas gud litar inte på oss och därför kommer han tillbaka och checkar läget var femtioandra år. Nästa gång år 2012.
Eller teorin om att Columbus egentligen bara hade tur och kom till Amerika just då Mayariket låg i inbördeskrig, hade torka och var precis på femtioandra jordsnurret väntades på en blond och blåögd vit gud som skulle komma till deras undsättning.
Ett enat Mayarike skulle varit precis lika omöjligt att inta som det var för vikingarna ett par tusen år tidigare som runt sexhundra vikingskellet, med indianyxor i skallen och giftpilar i hjärtat vittnar om, enligt Ami.
NorrJocke och Ami framför "the ballcourt" här spelade Mayaindianderna någon typ av stenåldersbasket. En kul notis är att de hög av huvudet på vinnaren, eftersom han var värdig att komma till gudarna då.
Enda stället där Indianerna var enade och höll stånd(hihi), år ut och år in var en liten del av det som nu är södra USA. Men det gick som det gick med det med efter att de lyssnat på hövdingens nioåriga dotter som i alla fall tyckte att man kunde ge de där vitingarna en chans. FAIL!
Lilla Pocahontàs vackra naivitet fuckade upp den sista urfolkskolonin. Men hon dog troligtvis i ovishett över detta då hon som hedersgäst till drottning Elisabeth av England dog i tuberkulos nått år senare. FAIL igen!
Pocahontas skulle aldrig ha grinat på farsa hövding..
Hade kunnat skriva två noveller till på temat vad vi lärde oss av Ami, men nu får det vara nog.
Efter turen frågade vi om vi kunde betala för oss så vi han med bussen. Vi hade ju räknat med en timma och det var fyra timmar sedan.
-You don't have to pay boys. It's alright.
-What? No seriously, we loved the tour, we can pay!
-No,no, no problem sa han och log brett, -you had some good questions hope to see you again sa han och rultade iväg.
Tack så jättemycket!
Hungrig, trött, mörker = dyrt.
Till slut fick vi dra ut tummen med våld för att se till att komma ifrån Isla Mujeres och dess mycket beroendeframkallande atmosfär innan vi blev junkies på livstid. Lätt hänt att man vaknar upp en dag och vips, dags att åka hem.
På ön hade vi hört talas om Chichen Itza, ett Mayatempel som finns med på världsarvslistan men som kanske är mer känt från Mel Gibsons film Apocalypto.
-Let's go Mañana!.. Sa vi till varandra och hoppade på båten tidigt på morgonen (13.30) för att anlända i god tid.
Här följer några tips för er som vill resa billigt.
1. Se till att alltid ha mat i magen. Utan mat i magen fungerar ingenting och allting tar dubbelt så lång tid. Man orkar inte leta upp boende och man orkar inte kolla priser. Sätt er ner och ät först.
2. Försök att tajma in ankomster till nya destinationer en eller helst ett par timmar innan mörkrets ankomst. När man anländer halv tio i bäckmörker till en by i centrala Mexiko, där plötsligt varenda liten varelse från ödla till punkterad cykel ser ut att vara knivmördare, blir det lätt så att man checkar in på första bästa ställe. Första bästa ställe är precis just aldrig det bästa stället.
Så, där stod vi 21.30 i en liten by i centrala Mexiko, bland tre- till fyrahundra knivmördande objekt, vrålhungriga efter fem timmars oplanerad bussfärd.
-It’s abort two hours.. Noooot!
Vi checkade helt enkelt in på första sämsta dyraste ställe FAIL! Men var mer än nöjda med det där vi tio minuter senare satt och åt tacos.
Byn vi anlänt till heter Piste och ligger ungefär 2km (10peso/6kr med taxi) ifrån Chichen Itza. Det finns även daytrips från Cancun, Isla Mujeres, Tulum, Playa del Carmen osv, men bussen tar ca fyra-fem timmar och då är det redan ganska, gaaaanska så varmt i tempelsolen.
KÖTT! På Argentiskt vis.
Att vara bundis med chefen och dennes käresta på ett hostel i Karibien är aldrig fel. Att vi numera är det känns mer än underbart och under gårdagens argentinska grillkväll blev skalan över hur gött livet egentligen kan bli, utökad om och om igen.
När NorrJocke för ett par år sedan satt och sålde försäkringar på ett kontor i Stockholm trodde han kanske inte att kontankterna med den söta ålänningen Linda i båset bredvid skulle leda till något mer än en trevlig fikakompis på tiorasten. Chi fick han då han igår befann sig på en ö utanför Mexicos östkust tillsammans med hela personalstyrkan från öns coolaste Hotel, serverad gratis öl och kött sänt från Allah ner till hanses smaklökar, via en argentinares händer.
Mitt i köttkriget, kan inte namnet på tre pers här, men sköna var de!
Det var fler än en av de andra hostelgästerna som kastade avundsjuka blickar mot oss där vi satt, jag, NorrJocke och Persson som enda blekfisar bland hela Poc Na’s liga av argentinsk hunk-personal.
Vi blev inbjudna av Lindas pojkvän Lucas, som är chef på stället, att fira en av hans polares födelsedag med grillning på Argentiskt vis.
-In Argentina we eat the most and best carne in the world! sa han stolt medan han langade upp Coronas till oss.
I tre timmar låg den stora steken på grillen och undertiden langades det underbara chorizos och specialsåser i en väldans fart.
Svenska som vi är satt vi lite tillbakadragna och väntade på en inbjudan fram till grillbordet där det råde Argentiskt inbördeskrig varje gång en ny laddning protein serverades från grillen.
Efter att vi missat tre stora slag vände sig en av krigarna sig om av en slump och såg oss tre där vi satt. Efter ha dragit av ett asgarv och uppmärksammat de andra runt grillen om oss på spanska med ännu mer asgarv som följd skrattade en av dem fram;
-In Argentina you will never eat if your shy! medan han makade lite på sig och lämnade plats till oss vid grillbordet.
Med total avsaknad av någonting annat än bröd, öl och någon slags oregano-sås serverades vi sen något av det bästa kött vi någonsin ätit givetvis stående kring grillbordet medans stolarna som ställts fram lämnades tomma.
-This is where the action is! fick jag tillsammans med ett asgarv som svar då jag frågade varför ingen satte sig ner vid borden.
Tack så jättemycket Linda och Lucas för inbjudan, och tack Poc Na för en underbar första vecka i Central-Amerika.
Datorn jag använder idag mår sådär så alla bilder kommer här efter istället, hoppas jag.
Linda, Jockes kompis från Åland.
Inbördeskrig runt köttbänken..
Sanslöst gött kött och lika goda chorizos..
En skön tradition som de tydligen har i Argentina är att alla mitt under middagen applåderar kocken. GrillMaztah här fick ta emot mängder med applåder och var kung i baren hela kvällen..
-Olá mi Amigo!
Sitter som bäst och skriver lite dagbok i sanden bakom Hostelet när ovan nämna mening hörs bakom ryggen.
-Olá, säger jag tillbaka utan att se upp och tänker avsluta meningen innan jag hör att den som precis tilltalade mig brister ut i skratt.
-Vaf? PERSSON!
och där var han i egen hög "Persson".
Har inte velat skriva någnting om det här men har ända sedan vi anlänt hit till Isla Mujeres vart lite orolig. Hade nämligen bestämt med Persson att möta upp i Cancun, men han gjorde precis aldrig det. Dök upp alltså.
Inte dag ett på ön heller. Eller dag två.
Men nu plötsligt var han där och hade hela bagaget, som tydligen hade velat se sig om i Paris och därför kommit två dagar försent, med sig.
Olá Mi AMIGO!
Söt som socker!
Fuck you snor!
Kurerandet har hittills gått åt fanders. Jag har plågat mig själv med två hela dagar i en hängmatta under en palm och det har inte fungerat alls. Såå..
Idag sket jag i "ta-de-lungtandet" och började istället dagen med att stila lite med mina certifierade palmklättrarkunskaper. Lucas som är chef på stället och tilika ihop med NorrJockes vännina (vi har inside connections) berättade att det faktiskt är ett stort problem för dem med coccosnötter som faller ner och kan skada folk.
-Don't know how to get them down!
"Stege kanske" tänkte jag, men insåg fort att det inte skulle imponera särsklit mycket på någon om en Mexikanare klättrade upp på stege och tog ner nötter så istället sa jag;
-I'll give it a try. Och fick sedan hjälp av NorrJocke som beskrev mitt yrke precis så som en svensk själv inte får göra. Det är ju att skryta.
Efter ett par tre palmer var jag helt slut men hade i alla fall lyckats få ner ett par tjog med mördarnötter. Ytterligare ett par svettdroppar och svordommar senare drack vi coccosmjölk och käkade färsk coccos.
Efter pärsen med palmklättrandet blev vi inbjudna av coola gänget, dvs de spanska bruna hunkarna som hänger häromkring och enbart pratar med vita pimpinetta flickor, att spela fotboll. Det var riktigt kul och efter att vi faktiskt vunnit ett par matcher steg vi nog, hoppas jag, lite i rang här på stället. Nu nickar de ett lätt olá varje gång jag passerar coolabänken precis vid entrén. Blev tyvärr inga bilder på det men film däremot så det kommer med i nästa klipp.
Förövrigt känner vi oss mer och mer bekväma här på pocna hostel. Detta är verkligen paradiset och stämningen är underbar. Det enda som suger värre än städfisken i akvariet vid p-betalautomaterna i Nordstan just nu är mina spanskakunskaper. Men jag har hopp och börjar så smått försöka beställa mat och säga artighetsfraser. Det ska nog gå tillslut.
Livet är gött!
Känns nästan taskigt mot er därhemma i snön att lägga upp denna bilden. Men! Se den som motiverande, det finns fortfarande sol-ljus på vissa platser på planeten.
Det snöar tydligen hemma..?
Väl ute ur flygplatsen var taxichaufförerna precis som taxichaufförer utanför flygplatser är. En blandning på Kombiz-Kombiz, bäzta briz-Bäzta Briz och mellan till jätte svettiga.
Det enda som skiljer de Central-Amerikanska taxi-chaufförerna är bara att de alla har frodiga saddam-Mustacher som till exempel Thailänska tuk-tuk förare samt Mr Myagi för evigt kommer avundas dem för.
Både NorrJocke och jag själv blev direkt mycket imponerad av mig då jag utan ett uns av tvekan körde en stinky-eye battle med en chaufför och fick ner priset till i alla fall hälften av utgångssumman samt skjuts till ett helt okej hotel.
Men vi stannade bara i Cancun en natt och tog oss efter en traditionell Mexikans frukost...
Vi ska snart börja jobba lite på brännan också.
..vi oss vidare ut till Isla Mujeres, paradisön precis utanför Cancun. Synd bara att typ 240miljoner amerikaner hittade ön och insåg dess paradisstatus tjugo år innan jag och Jocke gjorde det. Men, men.. eftersom det just nu är precis slutet av regnsäsongen är det knappt några tjocka amerikaner här alls och stället är faktiskt riktigt.. ..riktigt nice (ännu en gång citat snygga killen i snowroller).
Jag har inte hunnit fota så mycket än men här är lite bilder från google så ni förstår i vilken värld vi lever u just nu;
Där vid den böjda palmen i mitten tillbringade jag min morgon med en god bok.
Här bor vi på Pocna Hostel.
Det enda som bekymrar mig just nu är en förkylning och halsont som vägrar ge sig. Missade en tequilakväll igår då jag deckade klockan 22 efter ett stort lass nachos med guacamole och coca cola. Men det kändes ganska värt när jag efter ett par timmar i hängmattan imorse såg ungdommen vakna till en efter en och känna av den där känslan som enbart äkta mexikans tequila resulterar i 6-9timmar efter inmundigandet.
Så det snöar hemma.. jaha..
Mustaschtysk med narkolepsi..
Why o Why, hamnar man alltid brevid skumma människor på långa flyg. Vart är de där vanliga lagomsociala människorna, som vet hur nära ansikten ska vara när man samtalar och att signalen "jag tar på mig hörlurarna demonstrativt tydligt" betyder sluta prata jag vill sova.
Att någon skum karraktär skulle infinna sig på den lediga stolen brevid mig var det ingen tvekan om, frågan var bara vilken typ det skulle bli den här gången.
Det blev inte godisprasselfettot. Inte heller lip-ungen eller spottar-när-jag-pratar-damen i färglada schalar.
Det blev narkolepsitysken.
Verkade först helt okej och vi diskuterade hälsa och idrott eftersom han var proffessor i idrottsmedicin. Hugge min gode hälsokostmissbrukare till wannabe-Arnold hade orgasmerat över samtalet om man säger så. Men jag tyckte det var helt okej, snubben va skön.
Tills hans somnade..
Börjar närma sig axeln igen..
Herrn sov som en stock och hans huvud hade en stark dragnin emot min axel som strax, tack vare att den befann sig i i ett begränsat uttrymme även kallat flygplan, hade ont om utrymme att rymma på.
Gjorde mitt bästa för att väcka honom och det fungerade i tre till fyra minuter innan den dödströtte tysken som tydligen inte hade sovit gott på veckor slocknade på min axel igen.
Kom in i Landet!
Härom veckan var det en mus som viskade i mitt öra att man tydligen måste ha en utresebiljett för att komma in i mexiko. SKIT! tänkte jag eftersom det enda jag hatar mer än fulla fjortisar som skriknynnar på the white stripes är just bestämda datum när jag reser.
På Landvetter innan avfärd
För att vara riktigt säker på att så var fallet ringde jag i alla fall till en kvinna på Mexikanska ambassaden som mycket riktigt intygade att så var fallet.
-Jaa, dy masta ha biljäät in å yt! Annas prolbläm.
Fan jävla skit tänkte jag och bestämde mig i samma sekund som jag kollade "billiga" flyg ut ur mexiko att jag skiter fan i vad dom säger. Det löser sig!
Vågade inte riktigt berätta det för min självande mor därhemma, men nu vet du morsan.
Eller som NorrJocke som jag nu mött upp med uttryckte det med fin norrlänsk dialekt;
-De e ju det som är själva grejjen, här ska man iväg i flera månader och resa och så vet man inte ens om man kommer in i första landet! Det är äventyr det!
