Nils reseblogg

Eftersom jag nu "embracear" livet på landet så tänkte jag att jag får se till att lägga i högväxeln i ansträngningen att bonda med mina grannnar. Vad kan vara lantligare och mer stereotypt på-landet-häng än sitta i fönstret och tajma in ett gå till brevlådan-mission exakt då grannen gör det för att väl där, 20m från ytterdörren, kunna utbyta ett: Fint väder vi har idag - Ja, mycket bättre än igår.. medan man vant och naturligt sätter ena benet på staketet och helt enkelt bara mår som en pärla utav den underbara gemytliga gransämjestämning man precis har bidragit till genom sitt knivskarpa uppmärksammande av rådande väderförhållanden.

Del 1: Bonda med hästarna.

11:04 - Som vanligt då jag ska sätta mig med en bok i solen försöker jag först hälsa på hästarna. Som vanligt då jag försöker hälsa på hästarna lägger de öronen bakåt och visar tänderna. Jag försöker då förklara för dem att det beteendet passar bättre för vakthundar än hästar, men de lyssnar inte. Jag går som vanligt in och hämtar tre morötter som jag visar för dem. Då försvinner dobbermanlooken direkt och de kommer fram och myser lite medan jag klappar dem till ljudet av morotsknaprande. 11 sekunder senare är morötterna borta och vi är tillbaka på vakthunds-inbrottstjyvs förhållandet.

Jag ger upp.

Del 2: Bonda med hästtjejerna.

Man kanske skulle tro att detta är en enkel match för en så charmant ung man som jag. Icke.

11:34 - En hästtjej är ute och promenerar med en häst i koppel och passerar mig. Jag som länge har velat komma in i hästhänget här för att eventuellt så småningom krigsmålad få rida i full gallopp över en äng och skrika-YIIIIIIIHAAAA! för att få det avbockat på "2do b4 die - listan" tänker att nu har jag min chans.

-Hej! Jag ler glatt och lägger ner min bok i knäet för att visa att det hade vart trevligt att prata lite.

-hej. Ett färglöst hej tillsammans med en vag antydan till att öka farten för att passera mig lite fortare för att slippa prata.

Jag inser att om det ska bli någon konversation och så småningom krigsmålad galopp är det upp till mig att prata igen. Eftersom de fyra hästarna i hagen har förföljt hästtjejen och hennes kopplade häst hela varvet runt hagen fast på sin sida stängslet påpekar jag det.

-Ser att de följer efter dig hela flocken.. får jag ur mig och inbjuder till ett svar som skulle skulle kunna bli ett skämt om att hon är hästarnas drottning som har alla hästar i världens vilja under kontroll, eller kanske i alla fall att hon luktar hästmat. Men det svarade hon inte. Istället:

-ja.

Sen var hon redan tio steg bort.

Jag ger upp.

Del 3: Bonda med pensionärsgrannen som arbetar med hästarna.

12:22 Jag hör gruset rulla när pensionärsgrannen som bor på ena sidan om mitt torp och arbetar på andra, kommer gående. Jag ser ännu en gång upp från min bok för att söka kontakt. Precis brevid mig har han ännu inte sett upp så jag slänger ur mig ett:

-God dag!

..i vilket fall.

Han tittar snabbt upp, besviken över utbölingen ska envisas med att vara trevlig när han bara vill gå grusgången förbi utan att behöva prata med någon, allra minst utbölingar med konstig dialekt.

-hej.

Sen är han borta igen och jag återgår till min bok.

Fem minuter senare kommer han gående tillbaka med en trave brädor.

-Du har minsann ständigt att göra.. säger jag leende och försöker ännu en gång invitera till samtal.

Han kollar upp och svarar..

-ja.

-Nästan så man skäms när man sitter här och njuter med en bok.. fortsätter jag och vägrar sluta försöka nå målet: ett avslappnat grannhäng.

Han kollar ännu en gång upp på mig och svarar ännu en gång..

-ja.

Jag ger upp.

En solig dag utan vind finns det inte mycket bättre saker att ta sig för än att först döda en björk och sen ta en kaffe i solen.

Två mål satte jag upp för våren 2012.

Det första var att skriva mer här vilket jag faktiskt har lyckats med enligt facit. Även om det ibland har varit långt mellan uppdateringarna står jag femton veckor in på det nya året med tjugonio mer eller mindre intressanta inlägg som även om man inte kan tro det då jag fortfarande inte kan stava i alla fall måste ha utvecklat mitt skrivande mer än alternativet till att skriva just de timmarna hade gjort.

(Alternativet: Förvånas över hur värdelösa program det går på TV och hur ration mellan mitt eget sug efter fördumning alternativt min egen lathet förhindrar mig från att gå fram till TV'n med en isyxa för att utöva så kallad TV-vodoo mot dem som arbetar med inklippta skratt simultant som jag övar min förmåga att träffa specifika pixlar med välriktade isyxbackhandsvingar.)

Det andra målet var att precis som vanligt, bara för att, gå emot strömmen och anstränga mig till det yttersta för att gå upp i vikt. Någonting som alltid för alla delar av min kropp förutom bootyn (bandyröven värdig en kvinna vid namn LaFonda)  har varit ett problem. Jag minns stunder som när min gode vän Linus mor tog mig till sidan vid en femtioårsfest och frågade "..är allt verkligen okej med dig? Du ser så tanig ut.." Tack för det, ett komplex till som verkligen behövdes i åttan.

En mycket bra metabolism och anställning under thai-conny har aldrig gett mig chansen att faktiskt lägga på mig ett par kilo muskler extra för att ha någonting, förutom det under badbyxorna som givetvis aldrig ha's kalsonger under, att svänga med på beachen, eller rättare sagt på bohusläns klippor under sommarhalvåret.

Två månader orkade jag hålla på med gymmandet tre gånger i veckan innan verkligheten om hur tråkigt det är att lyfta tunga grejer inomhus med mentala femtonåringar i åldrarna 15-38, som utan undantag ALLTID är iförda linne, läderhud och som tuggar tuggummi med öppenmun, kom ifatt mig och jag sänkte mig själv till en mer sporadisk en gång i veckan -nivå.

Då har det gått bättre med thaiboxningen. Två gånger i veckan får jag för 1100kr i halvåret njuta av slag i ansiktet och sparkar i magen. Ett mycket förmånligt pris för så mycket nöje om jag får säga det själv, och sjukt bra träning inför ett liv i kommunpolitiken eller vad man nu blir som statsvetare.

Sen lite trädklättring, löpning och sist men inte minst "ett par" semlor gav tillslut ett resultat uppmätt till 78kg på påskafton.

Inte ända fram men ändå helt okej.

Ett tredje mål som alltid har legat och grott i mitt önsketänkande, och som fick lite av en skjuts fram till den översta delen av planpyramiden i och med boken "Warning!" av Niel Strauss är camp, hajk, vandringsdelen av mitt liv som inte riktigt infunnit sig än.

Jag har visserligen, tror jag i alla fall, lite mer skogsöverlevnadsskills än Nichole Richie, men det är en hårfin seger.

Övningen i överlevnad uppgår än så länge inte till mycket mer än att jag skrivit detta inlägg i min nyinköpta sovsäck, ..hemma i sängen, ..med både brasan och värmeelemntet på.

Test av min nya sovsäck, svettas som fan så jag antar att den klarade det.

Men det är alltid nått. Jag önskade mig även pengar för att gå en överlevnadskurs, i födelsedagspresent, men jag har nu omprioriterat och lägger istället de pengarna på sovsäck (inköpt i lördags), tält (beställdes på internet idag) och tid att studera en överlevnadsbok som jag fick av min underbara släkt.'

Ska googla lite vandringsleder och sen är det bara att traska iväg. Kanske inte låter som Bear Grills just nu men det ska faktiskt bli lite pirrigt att sova i skogen helt själv. Någon som vet hur sugna vildsvin är på att attackera sovande skogs-noobar såhär på vårkanten?

Tältet som jag beställde tidigare idag. Svinbilligt så det lär väl braka ihop rätt snart, men så länge jag har fått vänja mig lite så kanske jag vågar sova utan sen.

Hade vart kul att låtsas vara Into the Wild men skriva ner en händelse/tanke varje timma istället för varje dag. Live-feed med mobilt bredband rakt ut på bloggen en gång i timman om senaste nytt i dungen bredvid kyrkan i Ljungbyholm. Mycket visa saker kan och kommer uppstå i en sådan extrem och utsatt situation. Får jag slut på batterier kan jag dessutom bara kila ner till Ica och köpa nya.

Jag satt här och tänkte skriva ett kul inlägg om hur båda min nyår-till-påsk-löften har gått i kras, samt hur fullt upp det vart på sistone men.. Efter att precis ha sett en treårig flicka bli utdragen blodig och i panik ur ett söndersprängt rum där även hennes avlidna mor befann sig, på nyheterna blev jag alldeles för förbannad på världen för att vara rolig. Det finns ingenting som gör mig mer ledsen i själen än att se barn i krig. Barn ska bygga sandslott, leka jage eller bara chilla och äta lite sand. Inte slitas i bitar för att en massa as till vuxna är för dumma för att komma överens och för idiotiska för att kunna lösa skiten "som vuxna människor".
Värsta av allt är att bomben som sprängde flickans hus mycket väl skulle kunna vara Svensktillverkad. Känns underbart att Vi har vår vackra välfärd i alla fall..