Aningen Jet-Laggad.
Då jag i förrgår slog upp ögonen och steg ur sängen i vad jag trodde var ottan men som visade sig vara kvart i tre på eftermiddagen slog jag dels ett nytt sjusovar-rekord samt misslyckades ganska fatalt med att vända tillbaka dygnet den dagen. Av förklarliga själ hade jag aningen svårt att sussa senare den kvällen men lyckades tillslut somna runt tolvsnåret.
Att jag tre timmar senare vaknade och var mer allert och energifylld än Carolina Klyft skulle vart efter elva koppar kaffe, tre OS-guld och med en nyinköpt abslide under armen var dock över mitt förstånd.
Jag försökte givetvis somna om men efter en timma eller så gav jag upp och startade datorn för att se på en film. Givetvis gick vägen till filmen via fäjzbook och efter en snabb titt i chatten insåg jag att nittio procent av de inloggade just nu befannn sig i Fernie. Med en tydligen mer passande dygnsrythm än Skandinaviens sol som uppenbarligen trodde att det var mitt i natten.
Kände mig aningen skum där jag satt med vidöppna ögon mitt i natten trots sömnbrist och lyssnade på Chinese Man.
Kolla förövrigt in den värsta Jet-laggen i världen här..
Nu är det dock dags att hoppa i säng, hoppas på en högre dos från John blund idag så jag kan sova till klockan ringer för imorgon är första dagen på jobbet i år och på fem månader. Önska mig lycka till..
Petrus Galli's kitefilm!
Rasist-Hannah..
Precis som alltid då man befinner sig på resande fot ensam, tar det inte lång tid innan man inte är just det. Ensam alltså.
Jag vet inte riktigt hur det gick till men plötsligt delade jag övernattnings-bänkläger med en mycket sprallig/aggressiv, pratglad och rasistisk nittonårig whitetrash-tjej från vischan någonstans i östra Kanada som både påstod att hon inte hatade “niggers” så länge det inte tog hennes jobb eller våldtog och att hon inte under några omständigheter var rasist, inte fördomsfull heller för den delen. (-nähä, svarade jag.. då vet jag det.. Vilken tur..)
Efter de första tre minuterna hade jag redan insett att jag troligtvis inte skulle ha någon tid alls över för att försöka få en subway-smega att levitera ner från snabbmatskedjan på våning två, men då jag var femte minut fick vakta Hannahs grejer då hon gick ut och kedjerökte för att komma tillbaka med en stark arom av kolkraftverk hoppades jag att jag kunde lita på henne och bad henne i utbyte att vakta mina grejer, medan jag kröp på mina bara knän upp för rulltrappan till subway för att få i mig lite livselixir i form av en footlong teriyaki-smega med tillhörande sockerkick i vätskeform.
Från mina två fotöljer som agerade hotelsäng-substitut han jag se "ett par" flyg komma och gå under mina 26h underbart actionspeckade timmar.
Att jag för första gången kommer ihåg ett namn som i vanliga fall brukar ta mig längre än det skulle ta för Forrest Gump att lära sig två hundra komman efter pi, är enbart för att hon efter näst intill 10 timmars konstant tjötande om allt mellan himmel och jord medan jag sedan länge gett upp hoppet om att ens klämma in ett ja eller nej, gav mig sin facebook och sa:
-You like, must like, add me on like fäääjzbook!
-Totaly..svarade jag medan jag fortsatte hinta med ipoden i handen att jag ville lyssna på lite musik och kanske till och med sova en gnutta. ..-Awsome.. 
Vårt bänk-hostel mitt i natten..
..och en mycket pigg Nils.
Det är väldigt lätt att göra narr, eller bli arg, eller.., jag vet inte reagera kraftigt kanske, på en nittonårig highschool avhoppare med åsikter om en väldig massa saker som hon hade både extremt lite kunskaper om och än mindre erfarenheter av. Jag gjorde ingetdera, jag njöt av föreställningen och sköt in ett litet mothugg här och där när jag kände att brasan började kallna.
I början försökte jag givetvis diskutera, speciellt hennes helt sjuka idéer om människor med ursprung från Afrika, men då hon i en annan konversation helt spontant kläckte ur sig frågan:
-What animal does Beef come from?!?!?
..kände jag att vi inte riktigt var på samma nivå, att vi nog aldrig heller skulle hamna där och gav upp.
Mycket intressant kväll, annat kan jag inte säga och tiden gick bra mycket fortare än då jag satt för mig själv och kollade på klockan. Hade det inte vart för de två kopparna kaffe hon prompt skulle ha klockan tre på natten som höll både henne, mig och alla de andra flygplatsövernattarna vakna hade det faktiskt vart riktigt roligt hela tiden. Till slut fick jag låtsas somna då hon var ute på en av sina kolkraftsinhaleringar för att slippa höra henne.
Jag är tacksam för sällskapet men jag vet inte om det blir någon fortsatt fäääjzbook-kontakt.
Ute i god tid. 26 timmar god tid, närmare bestämt..
Så var man där igen, på en flygplats med så många timmar till godo att jag om jag hade en finskakurs på ljudbok skulle kunna lära mig finska så väl att jag utan problem hade beställt tre björkrisrapp i en Helsinki-bastu utan att någon skulle ens misstänka att jag inte var Soumi minst sju generationer tillbaka.
Men eftersom jag inte har en finskakurs på ljudbok tillbringar jag istället tiden med ett par filmer på laptoppen, en mellanbra Håkan Nesser roman och nässprej.
Några Swedish fishes hade inte suttit fel just nu..
Trots att ett svart hål med enorm dragningskraft har öppnats i mitt inre med risk för både bänkarna i närheten och den äldre damen som sitter och virkar här intill, har jag nässprej som enda livsmedel.
Någon riktigt klyftig flygplatsarkitekt har nämligen placerat alla restauranger på våning två dit man inte kan ta sig med baggage. Detta i kombination med en hel massa anti-terrorist-skyltar angående påföljderna av att lämna sitt bagage “unattended” har förvandlat den inbjudande subwayskylten med tillhörande arom till ett Saurons öga som lyser mig elakt rakt in i själen från sin hök-öga position på våning tvås balkong. ONDSKA!
Om det är någonting jag har gott om så är det i och för sig tid. Ska lägga ner en timma eller två lite senare på att försöka köra en “Mathilda” (ni vet tjejen i Roal Dahls bok som kan förflytta saker med viljekraft) på en footlong teriyaki-macka. Vem vet, kanske har den redan börjat sväva och bete sig däruppe.
Anledningen till att jag infann mig på Calgarys flygplats med tjugosex timmar till godo är inte att jag verkligen, VERKLIGEN gillar att vara ute i god tid. Nej. Men då kollektivtrafiken från Fernie är lika med en greyhoundbuss som avgår mitt i natten för en kostnad av elva guldtackor och med en medelhastighet på 16km/h nappade jag utan tvekan på ett erbjudande att åka med herr Luddes (en av Fernie-svennarnas) far och syster som passande nog skulle köra sin mycket rymliga och komfortabla hyr-SUV hit idag. Att åka dyr taxi till en dyr buss som tog mig till en annan dyr taxi som troligtvis skulle lämnat mig här tre minuter efter flygets avgång vägde inte upp att åka lyxbil dörr till dörr trots dygnet på flygplatsen.
Jag (som ser ut som om jag kvällen innan ätit tolv bitar morotskaka vilket är 100%sant) och min två Calgary-privatchaufförer.
Dessutom fick jag tillsammans med Far och Syster Ludvig uppleva en portion vietnameskäk och ett par timmar i den mycket, mycket fula, tråkiga och gråa staden Calgary som jag definitivt inte rekommenderar någon att stanna längre än de behöver i.
Nu ska jag återgå till mitt mentala försök att få en subway-smega att sväva ner till mig och mitt svarta hål.
Vi ses i Sverige!
Lite pic's från den sista tiden i Fernie..
Precis som vanligt då jag sätter mig framför photoshop med lite för mycket tid till godo tenderar bilderna att bli aningen psykadeliska. Det finns för många knappar att trycka på och för många spakar att dra i för att jag ska kunna låta bli helt enkelt.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Som den här till exempel. Men sån är jag.. 
Fyra av fem medlemmar i Kollektivet Snowflake framför boet. Fr.v Fotograf-Malin, Jag, Siggesaurus och Simon the Dansk.
Vår härliga gräddhylla Ridgemont Ave med backarna i bakrunden.
Givetvis har solen bestämt sig för att visa Fernie's näst bästa sida (bästa är givetvis kräksnöande) precis då jag bestämt mig för att lämna..
Kaffe på balkongen.
Det är mer än en affär som har öppetider efter nysnödjup.
Även om vikten på lokalbefolkningen inte är stereotypiskt Nord-Amerikan så är vikten på bilarna det. Observera hur liten Jeep Cherokeen, eller vad det nu kan vara för märke, ser ut längst bak. Hemma är det en stor bil.
Då förra försöket att besöka de varma källorna som ligger två timmar från Fernie plötsligt blev inställt då en lavin bestämt sig för att korsa vägen innan oss, gjorde vi idag ett nytt försök.
Vi stannade på vägen och njöt av den otroliga Kanadensiska naturen.
Fr.v. Jag, Majorna-Gurra-G, Siggesaurus, Fotograf-Malin, Simon the Dansk och Langley-Jonas..
Och tillslut fick våra kroppar som kanske skulle ha vart aningen brunare om vi var i Costa Rica hoppa i en fint äggfjärtsluktande förtiogradig stenpool en och en halv meter från smältsnöfloden brevid.
"Overweighty foodstore"?!
Någon av de första dagarna här i Fernie satt jag och mina kära sambos i liften och diskuterade hur fel vi haft i våra förutfattade meningar angående Nord-Amerikanarnas fläskfettovikt.
-Inte en enda permobiltjockis i hela stan vad jag har sett än så länge.. sa jag som ville uppleva den äkta nord-amerikanska fetman jag sett på film, besviket, måste vara värre nere i USA..
Ett par dagar senare då vi satt inklämda mellan många förtärda paket bacon i form av mödrar och fäder till hockeylirarna på isen nedanför insåg vi att det kanske inte var så konstigt att vi inte sett så många stereotypa Nord Amerikaner i backen. Hade de vart där hade de inte vart stereotypa. Vill man bli riktigt fet så kan man inte hålla på och larva runt med en massa fritidsaktiviteter.
Att den lokala mataffären heter Overwatea foods är nästan lite för kul, även om jag lärt mig att det betyder något annat.
Men trots insikten om att övervikten är betydligt högre på hockeyläktaren än i backen så måste jag faktiskt säga att över lag är tjockisarna inte alls så över-representerade som jag trodde de skulle vara här. Jag tog upp detta med min mycket rippade sjukgymnast Crazy-Lynn och hon bara skakade på huvudet.
-This city is an exception. I mean we are nothing if you compare to southern USA but as soon as you leave the city and get out on the country side.. It's an epedemic. Here everyone is into skiing and mountainbiking, fishing and hikeing and just the fact that we in this little fourthousand city have as many health and organic stores as we have..
På väg hem.
Visst känns det tråkigt att jag inte fick gjort den sässongen jag hade velat, men då jag klättrat så mycket på väggarna medan de andra varit ute i backen att min kropp börjat odla spindelklister på fingrarna samt att jag då och då utbrister i spontana galna proffesorn-skratt är jag orolig för att både min fysiska och mentala hälsa inte klarar av mer Ridgemont Ave-häng.
De enda jag behöver klura ut nu är hur jag ska ta mig de tjugonio milen till Calgary's flygplats. Valet står mellan att åka dyr greyhound mitt i natten, åka ännu dyrare shuttlebus eller börja gå på kryckorna redan i morgon. Det lutar mot det senaste, men vet någon någonting om någon som möjligtvis ska åka någonstanns i närheten av Fernie till någonstanns i närheten av Calgary någon gång under detta veckoslut är jag mer tacksam än någonsin.
Stay black!
Brödbak..
Något jag föga anade då jag for med full fart in i ett träd var att det var ett omedvetet karriärsval. Medan jag låg där bakom en gran och svor danska sjörövar-rimm började förvandligen. Ena sekunden var jag en boardbum med enbart pudersvängar, air's, MGMT och ljuv billig mellanvarm nord-amerikansk öl i skallen. För att en sekund senare inse att jag transformerats till en hemmafru.
Än så länge har jag för att fylla min hemmafrukvot bakat två äppelpajer, ett gott gäng semlor och två uppsättningar bröd. Plus att jag med hjälp av en av mina kära sambos som trots sin fortfarande aktuella skibumstatus stannade hemma en dag, superstädade både köket och vardagsrummet.
Det är inte lätt att vara ensamstående hemmafru med två svenska döttrar, en dansk son och en Irlänsk dotter som till två fjärdedelar är äldre än mamma själv.
Man vankar av och an här hemma med onda tankar om fula gubbar med godispåsar eller i irlänskans fall Jägermeister (dom e inte dumma de där fula gubbarna) och när ungarna väl kommer hem får jag höra kommentarer om att det nybakta brödet ser ut som om det kommer från en magsjuk ko och smakar som kaffe i brödform. 
Här har vi hemmamamman och brödförsök ett till höger och försök två till vänster. Jag fattar inte vad de andra snackar om, ser jättegott ut tycker jag.
Ondska..
Efter att ha klippt och lagt upp klipp i uländer tycker man att det borde vara rena barnleken att göra det här i Kanada. Snabb uppkoppling, inga strömavbrott, fungerande usb-portar och gratis internet hemma borde ju göra susen. Men icke!
Att extrahera klippet tar ungefär två timmar. Och eftersom min dator är en minilaptop och inte riktigt kan kallas "byggd för prestanda" kan jag inte se klippet innan det extraherats. Så jag fick göra det tre gånger innan det blev som jag ville ha det.
Redå för spridning över the wörld wide web. Vimeo tänkte jag då de andra svenskarna som videobloggar använder det. 2,5h senare var det uppe. Men med en maxlimit per vecka som hade spräckts med hästlängder blev det genast blokerat. FAIL!
Så då går vi in på youtube och gör ett försök till. Ytterligare 2,5 senare hinner jag förvånat tänka "Fungerar ju prima fina" innan jag jinxad mig själv med att bli blockerad i Europa. Det fungerar bara i Nord-Amerika. FAIL!
Så om någon har några tips om hur jag ska lösa detta lilla problem så är jag idel öra.
Jag har just nu ungefär 6.4% av mitt förstånd kvar och snart lika många procent av min hårväxt..
Videoblogg Fernie!!
Här kommer ett klipp från den första tiden här i Kanada. Tänkte först klippa ihop ett litet klipp om hur mycket det finns att göra då man befinner sig i en lägenhet med skadad knä i en stad där 99% av alla aktiviteter har två fungerande ben som obligatoriskt krav. Men, tittade igenom alla filmsnuttar som filmats här och där och vips så blev det nått annat istället.
Tyvärr har jag vart ganska dålig på att filma åkande. Det blir lätt att man åker istället för att filma när det väl är bra. Men men:
Mysfilm från Fernie!
Varför jag älskar Kanadadensare!
Förberedelserna inför sjukgymnasthajkandet har blivit till en ritual då jag laddar upp med ett rejält lass gröt och varma kläder innan jag säger farväl till mina tårögda vänner som inte vet när det kommer att få se mig igen.
Men jag biter ihop och hajkar den 200meter långa stigen med kryckorna i högsta hugg och svetten droppandes från pannan.
Men igår han jag inte mer än att bestiga den första snövallen och gå en fem-tio meter innan jag hörde någon ropa bakom mig. En äldre dam som precis rusat ut ur sitt hus kom löpande efter mig som om hon inte hade en aning om hur lätt äldre damer bryter lårbenshalsen på halt underlag och ropade:
-Don't you want a ride down to town?
-Eh.. Jag slängde en snabb blick på is-stigen framför mig.. That would be awsome..
-I thought so, walking down the slippery path is not fun without crutches..
-I know, thanks alot..
Så där satt jag en minut senare djupt tacksam i hennes bil medan hon skrapade bort frost från fönstren. Sen körde hon mig hela vägen till dörren. Hon måste ligga +100 000 000 000 på sitt Karmakonto.
Thanks alot gräddhylan-Lady!
Moppe-musch
Spåren från nästan tre veckors inneboende och sängflyttningar är dock kvar. Jag valde att placera min madrass i vardagsrummet så fort Simon the dansk käraste kom och de hade paret som inte setts på två månader inga invändningar emot.
Så vad jag kanske borde ha gjort är att städa undan mina saker som nu spridits tillsammans med några av de andras saker, några te koppar här och en bit knäckemacka där över hela det kombinerade vardagsrummet/köket.
Det gjorde jag dock inte. Kände inte för det helt enkelt.
Istället lade jag in "Astrid Lindgrens favoriter" och "Best of Led Zeppelin" i mediaspelaren på shuffle och började odla mustach. Jag odlade och lyssnade på den oslagbara kombinationen av musiknostalgi hela dagen och till och med far märkte av muschenn då jag skypeade med honom och mor.
-Jaha, det är därför du ser så skitig ut i ansiktet..
Tack far.
Slusk-moppe-muschen.. Jag lär aldrig kunna kunna bli diktator om man tänker på hur välfyllda mustacher både Stalin och Saddam hade. FAIL!
Nähä, inte mogen för mustach i år heller. Nu kan jag inte göra mer än att hålla tummarna för att puberteten och min skäggväxt ska anlända någon gång under 2011.
(Ni behöver inte oroa er föresten. Den ryker nu.)
Lavin!
Lyckliga i hågen över att lämna byn vi älskar men ändå gärna skulle ha sett i backspegeln fler gånger om vi hade haft ett roadtripfordon, packade vi in två par kryckor, minst nio digitalkameror, badkläder och oss själva i två bilar och satte fart mot syd-öst.
En mil kom vi innan en 300ton tung Fail! hade bestämt sig för att blockera vägen för all trafik.
Regnet som fick alla åkare att hålla sig från backen hade tydligen gett snön samma önskan och då den "något" speciella herr Busschaufför om kör ALLA turer i Fernie inte ville släppa på ett par hundra ton blötsnö på skidbussen bestämde den sig helt enkelt för att ta med sig ett par hundra träd och några isblock och åka hela vägen ner till, och över, vägen själv.
Polisen som kom en kvart-tjugo minuter efter oss berättade att med sådana mängder som tryckte på uppifrån var det inte bara att skotta bort snön heller då risken för ytterligare en lavin ovanpå snöplogen är överhängade.
-The road will be closed for at least four-five hours.. sa hon och halshögg vår bada-i-varmakällor dag.
Det fick helt enkelt bli tillbaka till allas vårt Fernie och som substitut för bristen på varmt vulkanvatten från underjorden blev det istället kaffe, fruktsallad och filmmys.
Inte så illa pinkat och jag som äntligen fått permission från husarresten mitt knä försatt mig i såg i vilket fall dagen som en stor WIN!
Fat-tuesday!
Det finns inget svenskare än svenskar utomlands kommenterade en gång min mor då jag skrivit ett inlägg här om euroforin som uppstod då jag efter fyra månader i Asien fann ett IKEA och åter fick smaka på Svenska köttbullar och lingonsylt. IKEA är föresten alltid nummer två folk i utlandet nämner då de får reda på att man är svensk. Nummer ett är storbystade blondiner vid namn Helga. (Vet någon var alla storbystade Helgor finns får ni gärna lämna en ledtråd i kommentarsfältet..)
Till saken Nils. Fokus.
Och på samma sätt fungerar det här i Kanada, de med bil får långa avundsjuka blickar av alla andra då de berättar om utflykterna till IKEA i Calgary fyra timmar bort för att köpa Kalles kaviar och kanelbullar, som alla i vanliga fall troligtvis hade klarat sig utan i ett år men nu då man inte kan få tag på det, är mer värt än vatten i Sahara eller värme i Sibirien/Fernie.
Den lokala kyrkans gratismiddagar börjar visserligen få några inslag av smygkristendom serverad med maten, men är i vilket fall en given söndagsaktivitet för alla svenskar.
Men svenskheten binder även samman oss, som på Feed The Swedes-gratismiddagar varje söndag eller på fettisdagen nu i tisdags.
Vi i kollektivet Snowflake hade ända sedan senaste Semmelbaket som tydligen gick av stapeln trettio dagar för tidigt talat om att göra om och göra rätt. Att jag dessutom just nu har mer tid över än någonsin tidigare i livet passade utmärkt för ett storbak gyllenbryna mjälltäckta bäschmandelfyllda Bakelser.
Den teckniska ungdomen, dvs Malin och Sigge (två alt. tre år yngre än mig) skapade ett event på facebook och bjöd in till kaffe och bakelser för alla som kände för att komma förbi.
Det blev närmare trettio semlor och då vi var en go äng på runt tjugofem semmelsugna Swedes försvann de kvickt.
Emer Irlänska som var enda icke svensken i huset skakade bara på huvudet då vi berättade att vi, vuxna människor, skulle umgås utan alkohol.
-Not even beers?
-No, just coffie.
-You guys are WIERD!
Och så gick hon och låste in sig med en bok som vanligt medan vi gjorde det svenska ungdomar nuförtiden gör helst. Fikade.
Min kamera har av någon anledning bestämt sig för att aldrig fokusera bra igen och alla bilder ser smutsiga ut, men här är i alla fall en del av den goa gäng som kom förbi.
Gal'n.
Jag håller på att tappa förståndet.
Då väderleken lekte frysbox med oss för några veckor sedan och efter det glömde termostaten på minimum tog det två dagar innan jag och mina kära snowflake-sambos började klättra på väggarna.
Temperaturen steg som tur var den tredje dagen och sekunderna innan vi alla annars hade tappat förståndet helt.
Jag har nu gått här hemma i en vecka. Gått är till och med ordagrant korrekt i och med att min nya lobotomerade personlighet med tommare blick än en alkis som är inne på sextonde året på samma bänk, vaggar rastlöst runt här med en haltande gångstil som påminner mer än kraftigt om Jack "Here comes Johnny" Nicholsons karaktär i The Shining.
Det som kanske är värst av allt är att snön vräker ner.. HELA TIDEN! Det har snöat i två veckor nu och om jag inte hade vart orolig för att bristen på soljus ska förvandla mig till Gollum tvillingbror hade jag dragit för gardinerna ögona böj för att slippa se.
De vackra flingorna som i vanliga fall betyder lycka då de träffar en i ansiktet kvällen innan åkning, men nu mer känns som en snorig loska i ansiktet var gång jag går ut och skriker KÖNSORD! så högt jag kan på balkongen.
KÖÖÖÖÖÖÖNSORD!
Nu kan det kanske framstå som om jag är aningen kverulant, men så är det inte alls. Jag är jättepositiv. Sjukt va?, hur fel ni har tytt ovanstående.
Chillar..
Tomt - Sorg - Uttråkad - Galen..
Det är söndag och vad passar inte bättre än en vecko-recension. Om det just nu hade vart onsdag och lunchtid hade vi nog inte vart långt ifrån sju brödrostar av sju möjliga, som Benjamin aka Björn Gustavsson skulle uttryckt det.
Mer snö de sju tidigare veckorna tillsammans skulle jag nästan våga påstå och rekord efter rekordsprut av puder, kurva efter kurva.
Sen så har vi haft det sjukt mysigt hemma i kollektivet Snowflake också. Besök både från Köpenhavn och Falun har av någon outgrundlig andledning gjort både Simon the Dansk och Fotograf-Malin bra mycket mer avslappnade och lyckliga men även höjt stämningen och mysfaktorn för oss alla här med full rulle och bra sällskap vid kvällsvarden.
Massa snö och en go gäng..
Men..
BONK! plötsligt dök en gran, plusgrader och en väldans massa hemrese/bortrese-biljetter upp och jämnade vår underbara vecka 7 med marken.
Så nu ett par dagar bort från onsdagens lycka sitter jag här ensam på soffan med benet i högt läge och knät målat som en fotboll med bläckpenna för att matcha dess storlek. FalunGurra som lagade lasagne som få och assisterade bättre än någon annan med snowboard-langande vid buss-sessionen åkte inatt. Simon the dansk och hans käraste åkte på roadtrip i förrgår och Jo-Jo från Aussieland som har kommit förbi Snowflake med öl, vin, sprit, ost och ett brett leende var och varannan dag åkte idag.
Det är tomt, sorgligt och om jag inte lämnar lägenheten inom en timma är sannolikheten att jag går berserk på någonting ganska.. gaaaanska så stor.
Dags att hitta på nått helt enkelt och som en skänk från ovan skrev precis Majorna-Gurra, som även han föll offer för sin egen "se Linen i förväg-teori" på fejjan att det är badhuset som gäller för alla invalidos ögonaböj. Räddaren i nöden.
Hur många kanadensare kör "Commando" egentligen?
-Soo are you wearing underwear..
-Öh yes.
Två auktoritära skidpatrullögon granskade mig medan jag svarade, som för att se om jag ljög. Varför jag nu skulle göra det. Hur många gånger har följande hänt i hennes yrkesverksamma liv..
-Are you wearing underwear?
-Yes.
Tar av byxorna, hoppar upp på sjuksängen, gör helikoptern och skriker. LUUUUUURAD! HAHAHAHAHA!
..för att hon ska granska mitt svar så noga?
Och sen precis samma sak på sjukhuset.
-We will get you a golwn so you can take your pants of..
-Okay, but I am wearing underwear so I can take them of right away, if you want.
-Oh really!? Doktorn ser jätteförvånad ut samtidigt som jag undrar vad det är för fel på detta kalla lands män som verkar köra så kallat "Commando" både i backen och på doktorsbesök.
-Boxers?
Jag kollar på honom och han verkar vara helt seriös.
-No I'm wearing a see through G-string Dr Kanada, just for you.. YES! BOXERS WTF!
När vi väl kommit över den plötsliga tystnaden, som ofta uppstår då man skrikit namn på exotiska damunderkläder i ansiktet på sin doktor, beslutades i alla fall om sjukgymnastik. Så efter en mycket plågsam stretchsession hos Sadist-Lynn har jag nu ytterligare tre tider bokade för nästa vecka. På frågan om när jag kan shredda igen fick jag svaret:
-Not next week.. vilket som jag tolkar som max en vecka innan jag är tillbaka på spjutet Salomon igen.
Kolla in Ricky Gervais Commando standup ca 02.20minuter in i följande klipp:
-Det här kommer göra ont.. BANG! -..jepp, det gjorde det..
Man kan säga att det hela började redan dagen innan då en ny god vän vid namn Majorna-Gurra tipsade om att man ska titta långt, långt fram då man shreddar i skogen. Eftersom man då ser sin "line" mycket tidigare kan man ha bra mycket mer fart.
Svinbra tips tänkte jag och shreddade mer och mer självsäkert i pudret mellan träd och stockar. Dag två med rådet fortfarande färskt i minnet hade farten bland träden ökat betydligt och att jag för tillfället åkte med två förstaklassiga laggryttare som droppade jätteklippor som om de inte gjort annat sedan födseln kanske även det bidrog till aningen övermod från min sida.
Med samma leende som alla puderåkare får tvärs över anletet vid gigantdump som detta njöt jag till fullo av både farten och pudret där jag flög fram. Swosch snösprut.. swosch snösprut.. ducka för grenar och flygga över naturens egendesignade hopp. Rakt fram såg jag en vall som såg riktigt mjuk och snösprutvänlig ut. Ladda.. ladda.. LADDA!
Woops den var visst stenhård. Jag flyger med kroppen vågrät genom luften och ser att en gran, som måste ha vart släkt med något av de tusen träd jag "lönn-mördat"(hihi) hemma på jobbet, hämndlystet går och ställer sig rakt ivägen för min lufttur.
-Aaj, detta kommer göra ooont.. Hinner jag tänka. BANG! ..jepp, det gjorde det! AAAAAAAAAAAAAJe! FAIL!
De tio minuterna som följde innehöll en hel del svordomar, könsord och några danska piratramsor jag plockade upp från Simon the dansk under senaste hajken men dem lämnar vi oskrivna.
Då jag samlat mig lite och med ytterligare ramsor som självaste Lucifer hade blivit rosenröd om kinderna om han hört, kände jag efter om något verkade brutet.
Jag kunde varken sträcka eller böja på benet och stödja på det var definitivt inte att tala om, men inget verkade vara knäckt.
Eftersom jag hade vart sist hade jag de andra två långt framför mig och utan telefon hade jag ingen möjlighet att kontakta dem eller någon annan heller för den delen. Så där satt jag mitt i skogen och tyckte synd om mig själv. Jag hade helt enkelt inte mycket annat att välja på än att börja hasa ner på rumpan i 85cm pudersnö. 85cm pudersnö kan vara det underlag i världen som är minst as-slide-vänligt och omväxlande svärande, sjungande, hysteriskt fnissande och snyftande tog det mig 30-40 minuter ner till närmsta backe där en snäll dam ringde skidpatrullen åt mig.
Snöskoter, snöskoter, snöskoter.. upprepade jag för mig själv medan jag hoppades på lite tur och nöje mitt i all olycka. FAIL! tänkte jag då den röda fula illavarslande pulkan istället dök upp.
Femton år på bräda och aldrig pulkan. Det är fördelen med att i vanliga fall ha handlederna som svagaste länk i kedjan.
Trettio timmar senare har en läkare med röntgen och en hel del klämmande, precis som jag, kommit fram till att jag inte kan gå, böja eller sträcka på benet men att ingenting är brutet. Imorgon ska jag till sjukgymnasten och får då förhoppningsvis veta att trots att mitt knä just nu har samma form som VM-bollen, kommer att läka tills i övermorgon då nytt dump väntas. Citat musiklärarcyklisten i "Populärmusik från Vittula" -Det kan geå!
POW-rekord!
Kroppens våda glömdes dock bort fortare än det tar att snöra på sig bootsen då jag nu för tredje dagen i rad vaknade upp och såg att det nya kritvita åter igen täckte allt utanför fönstret. Mumma!
Busssssession!
För någon vecka sedan, innan Sibirienkylan låst in oss, var jag ute och gick en kväll med mig själv och shuffle i lurarna. Precis samtidigt som oldschool ghettorapparna NWA började rappa Express yourself fick jag syn på något som inte kunde ha passat bättre till soundtracket jag hade i öronen. En gammal buss fullklottrad med graffiti. Oändliga fotosessionmöjligheter!
Dagen efter tog jag därför med mig min personliga fotograf, hennes pojkvänn och dansken som hänger runt oss hela tiden till bussen för att föreviga lite pheta stylish tricks på och från bussen. Enjoy!
Gurra G assisterar..
Simon the Dansk visar upp märket på sina nya Armadaskidor..
Simon the dansk, moi och Gurra G fikar efter en hård session..
Mer av Malins bilder.
