FAIL!
I Nils huvud: "-Fail!"
Baj baj Mick-Mitch!
Första gången jag stötte på Mick-Mitch i San Pedro presenterade hans sig som "Ma-j-ko" på bredare australiensiska än Stewe Irwin. En månad har gått sedan dess och jag har ännu inte, trots att jag övar australiensiska med mina kollegor var dag hemma i Svea Rike, förstått en enda mening som kommit ur hans mun.
Engelska är tydligen inte ett språk de lär ut på landsbyggden utanför Brisbane.
Jag kallade honom alltså Marko i två veckor innan jag vid passkontrollen till El Salvadore kikade i hans pass och insåg att han egentligen hette Michael. Alla de fem vi reste med blev lika förvånade, medan Michael menade att de va ju de han hade sagt hela tiden!
-Not! sa vi.
-Bu a-håm thayj ca me Mick!
Lite sent att berätta de nu tänkte vi som lärt känna Marko och nu stod helt oförstående framför Mick.
Så.. vi beslutade att Mitch passade bättre och så fick det bli. Mick-Mitch.
Att vi connectade direkt är väl kanske inte så konstigt med tanke på att vi båda arbetar som motorsågsutrustade apor, på var sin sida om jorden men ändå. Det är inte ofta man stöter på en branchkollega, speciellt inte i Guatemala så det kan bara ha vart menat att vi skulle hänga. Maktub!
Idag var dock ännu en gång sista dagen på en era. Mick som nu har vart ute och rest i nio månader tog bussen mot flygplatsen och troligvis en rökpermission nu när han tills han möter upp med sin tjej är utan sluta-röka vakt i ett dygn.
Om du googletranslate-ar det här; Ha det gött! Vi ses så fort jag övertalat The Boss A.k.a Thai-Conny att vi behöver ännu en klättrare i Sverige!
Nu är det bara jag och Ze Germanz kvar i vårt San Pedro Crew..
Stay Black!
I säng innan 20.30..
Om Popoyo var mer öde nattetid än New York var för Will Smith i “I am Legend“, så är Playa Maderas mer som Tom Hanks knipa i “Cast away”.
Skalan över hur folktom en folktom plats är har fått breddas rejält.
Vi bor just nu på Tres Hermanos, ett hostel som om det blir högvatten näst intill skulle ligga i havet. De enda andra byggnaderna i närheten är ett litet bambuhus som serverar tacos dagtid och ett halvfärdigt tegelhus som troligtvis kommer vara ett ytterligare hostel om två år. Hoppas för ägarens skull att turisttätheten stiger här innan dess. Just nu finns här förutom nattvakts-Jorgé som inte hablar ett ord varken Englais eller Español sammanlagt åtta turister.
Inte ens personalen är intresserade av lugnet på stranden och det lugnande ljudet av vågorna som någon smart lirare spelade in och sålde till inte lika smarta lirare via cdon.com. Klockan fem stänger köket och innan solnedgången som visserligen är makalös men över på ett kick har hunnits halvvägs är inte en kotte kvar.
En australiensare slängde ihop en brasa på stranden där alla åtta gringosarna och nattvakts-Jorgé knödde ihop sig och stirrade in i elden. Bristen på upplivande Nicaguransk Rom samt allt paddlande och saltvattensslukande, hade jag bara haft ett par tusen blåvallstrådtänder i gommen hade jag ätit nog med plankton för att lösa Östersjöns algblommningsproblem, bidrog båda till att det knappt yttrades ett ord.
Det tog inte lång tid innan någon sa buenos Noches som inte betyder goda nachos utan något helt annat och försvann in i mörkret. Efter en stund ytterligare en, och när jag själv började gäspa och gav upp kändes det som om klockan i alla fall måste ha passerat tio. ICKE! Klockan var 20.15 och trots noggrann tandborstning sov jag som en stock med ljudet av vågorna och coldplay i öronen innan klockan slagit 20.30.
Till och med lite väl lugnt kan tyckas men jag lyckades i alla fall vara ute och paddla på brädan innan klockan slagit sju. WIN!
Tres Hermanos kostar $8US/natt, en tallrik mat $4-5US och en öl $1.5. I jämförelse med priserna i San Juan del Sur kostar boendet lika men mat/öl är 30-50%dyrare.
Konsten att göra ingenting..
Jag talar inte om kvällar som i San Salvadore när man är tvingad till att stanna på rummet och döda tid för att säkerhetsvakten tycker att maskingevärselden på gatan utanför är en olämplig turistattraktion. Jag menar när man bara är, och njuter av det.
Ze German, jag och Mick-Mitch övar..
Ända sedan fröken Karin i första klass tvingade mig och mina "extra aktiva" ben att hoppa oss trötta i korridoren, utom synhåll för klassen men under nogrann bevakning från henne, tills vi var trötta nog att lyssna på ABC i en tio minuter eller så innan myrorna gjorde sig påminda igen, har jag haft svårt att ta det lugnt.
Jobb eller en späckad 2-do lista är det hemma och här på andra sidan jorden är det alldeles för mycket att se, folk man vill tjöta med, mat man vill smaka på, vågor att paddla i, böcker att läsa och dansgolv att misslyckas med salsamoves på.
Det är helt enkelt svårt att välja den i rätt dos själ-stärkande aktiviteten ingenting när det finns så mycket andra lättare saker att göra.
Idag lyckades dock Jag och Mick-Mitch med ingenting. Det var underbart. Vi spenderade två timmar på en trottoarkant med varsin islatte i handen, ibland småpratandes om blommor, bin och hur José tänkte då han döpte den Mexikanska varianten på fanta citron till "Squirt" och ibland helt tysta. Vi kunde ha promenerat, vi kunde ha övat på bakåtvolter på planmark, vi kunde ha badat, vi kunde ha spelat $5dollars-paintball, vi kunde ha ätit gallopinto(det gjorde vi givetvis senare) men vi valde ingenting.
Trots att min mor om någon borde komma ihåg när jag blev till, undrar om jag är två år och att jag hatar att erkänna det.. Långsamt.. lååååååångsamt håller jag nog, kanske, möjligtvis, förhoppningsvis inte, men kanske ändå på att mogna en aning. FAIL!
Tur att jag ska mötas upp med Martin om en vecka så att allt kan bli på underbar skrikskrattande två-års nivå igen.
Att lämna Popoyo..
Även om färden till Popoyo var spännande så bleknade den ändå i skuggan av färden från.
Jag på vårt rum i Popoyo.
Precis som jag skrev tidigare är vägen till Popoyo mer av en kringligkrokig minibergskedja som leder från Las Salinas till de tio-femton hus som kallas för Popoyo. Ingen taxichaufför tar sig en sväng förbi Popoyo för en sista snabbkörning innan middag och bingolotto med frugan om man säger så.
Alltså, vill man lämna har man tre alternativ. Fyra om man är kvinna, och snygg, helst svinsnygg..
1. Ringa och boka en taxi som kör från stan till Popoyo och plockar upp en. Pris; minimum $50 och sattelit högt över till och med en flashpackerbudget.
2. Bestiga klippigavägen och traska i stekande Nicaguransk infravärme i två timmar till Las Salinas dit bussarna faktiskt tar sig två-tre gånger per dag. Pris; vätskebrist plus 30Cordoba (lokala valutan) för bussen. $1US = 21Cordoba. Helt okej budgetförslag men det där med att traska.. hrm hrm.. NOT!
3. Det bästa sättet som är mest äventyr och givetvis det sätt vi valde att lämna Popoya på är att ta genvägen till Las Salinas. Då korsar man en flod, går igenom en "mangrove"??-djungel, korsar en bäck på en bro som består av inte mindre än en bräda (Med två väskor, en surfbräda och kanoner till biceps svajade brädan bra vill jag lova) över ett par fyra saltåkrar helst utan att bli attackerad av gamar och sen vips, 18 minuter senare kan man sitta och chillaxa i skuggan vid busshållplatsen (som även den består av en bräda) medan man väntar på de som valde alternativ 2. Jag glömde föresten nämna att alternativ tre endast går att genomföra vid maximalt lågvatten och traskar man för långsamt eller tajmar fel.. BIG FAIL! Pris: Blöta shorts, leriga salta fötter och precis samma busspeng som ovan.
Ze German korsar floden..
Över en bäck och in bland mangrovesen..
"Brädan"..
Saltåkrar..
Och slutligen "busshållplatsen" och underbar skugga.. Alltsammans på 18minuter. WIN!
Alternativ 4a går ut på att flörta in sig i någon av de stora fyrhjulsdriva USAregistrerade Jeeparna med feta ljudsystem, brädställ på taket och minst fyra väldefinerade tvättbrädor inuti, som kör lite hur de vill med sponsorernas/pappas pengar fram och tillbaka mellan fest-San Juan och surf-Popoyo.
Elaka NWA tänkte inte en gnutta på barnen då hon tog en sittplats som blockade hela fönstret.. Tss
Ananas!
För som Frans kommenterade ett inlägg, det är mitt ansvar att lägga upp filmer då och då.
Dessutom sägs det att en bild säger mer än tusen ord. Vad säger då inte en film?
Vi testar..
Först kommer budskapet skriftligt, i tjockstil till och med:
I Nicaragua äter vi mycket frukt.
Sen kommer det i videoformat:
Jaha, vad tycker ni? Win eller Fail?
Jag tröttnar aldrig på Gallo Pinto!
Dagarna här på Playa Popoyo ser, så länge man lyckas hålla sin bräda ifrån stenar och taxichaufförer, näst intill precis likadana ut.
Vaknar tidigt runt 7-8a, käkar GalloPinto(=ris å bönor) kyckling till frukost. Chillaxar med en bok eller tar en promenad på stranden medan det är lågvatten.
Vid lunch käkar man GalloPinto kött. Sen smörjer man in sig med sololja och surfar/paddlar så länge man orkar.
Efter det avnjuts minst en banana con leche (bananmilkshake) i valfri gungstol innan ytterligare ett surfpass börjar.
På kvällen spelar man kort/kollar på en film och äter, gissa.. Just det! GalloPinto fisk tillsammans med en eller två Toña (Nicaraguas svar på Balis Bintang , eller Thailands Chang eller Sälens Hof) innan det är läggdags.
Och om igen. Ett stort WIN! helt enkelt.
Ris, Bönor, Friterade Bananer och fisk/kyckling/kött bör ätas minst tre gånger per dag och efter det givetvis en Bananmilkshake!
Vårt hostel och Playa Popoyo vid lågvatten.
Jag har till och med haft ork och tid att leka lite med kameran, de ni!;
Synd bara att jag ser ut som om jag är dyngrak och tuggar fradga pga saltvattnet och zinkpastan.. 
Här har vi Andreas i en underbar solnedgångspose tillsammans med en Toña.
..och ett fotspår?
Men nu får det vara nog för imorgon tänkte jag och NWA inviga den nya nosen redan vid första högvattnet i gryningen. Klockan står på 05.00 och frukosten är redan inhandlad. God Natt och sussa sött!
Stackars NWA!
Det verkar ha blivit en trend att jag skadar dem jag älskar. Tredje dagen med min förra flickvän knäckte jag nosen på henne och hon blev sig aldrig lik igen. Stackars fröken Burton Mayhem. Och nu likaså med NWA. Hade surfat på henne i två dagar i San Juan del Sur innan vi lämnade för Playa Popoyo och där gick det som det gick.
Jag vet faktiskt inte om det var jag som knäckte henne, känns otroligt med mina skills, eller om det var taxifärden fastspänd rakt på taket som gjorde det, men sprucken var hon i alla fall. FAIL!
Men hör och häpna om jag blev förvånad när hon efter ett par timmar i sjukstugan med Billabonglogga och ett par dollar senare var i min famn igen. Man brukar ju säga som ny, men jag skulle hellre vilja säga; som nyare! WIN!
Nu är nosen istället hennes främsta attribut. Enda nackdelen var att halva N:et och halva anarkist-A:et försvann. Men alla vet ju redan att hon heter NWA så det förändrar ingenting.
Som nyare!
Playa Popoyo och mer surf!
Efter att ha vaknat upp på söndagshumör, på en tisdag, en gång för mycket i San Juan Del Sur kände jag, Mick-Mitch och NWA att det var dags att hitta på nått nytt.
Eftersom jag och NWA givetvis inte hade några planer som helst på att lämna surfkusten och Mick-Mitch enda krav på destination var att han skulle få röka en cigarett när han kom dit, blev det bara nästa surfhåla ett par timmars skräckfärd norrut.
Skräckförden var en skräckfärd av tre mycket olika men ändå så likvärdigt hemska anledningar. För det första var bilens samt vägens skick i något som skulle kunna ha gett Bosse bildoktor en hjärtinfarkt och en världsledande motocrossförare en rejäl utmaning.
För det andra spelade chauffören ABBA gold-skivan på repeat hela vägen.
För det tredje hade vi hört en hel del mysiga historier om folk som hade blivit körda ut i skogen till väntande amigos med machetes och en förkärlek för visa-kort, pass och dollares.
Att alla taxichaufförerna varnade oss för varandras tjuveri och att vi fick ett par riktigt långa svordomsramsor och än längre långfingrar efter oss när vi vägrade hoppa in i både den första och andra taxin då de ringde varningsklockor större än i notre dame då vi såg förarna, gjorde oss inte heller direkt säkra på att vi gjort rätt i paradisbytandet.
Men vi lyckade faktiskt få med hela vårt bagage och än mer otroligt taxins hela chassi hela vägen till Playa Popoyo. Här finns precis det som jag och NWA är ute efter. Surf, fruitejuice och en hammock. Mick-Mitch fick dock gå och lägga sig besviken. Han har fortfarande emot sin vilja slutat röka.
Farväl NorrJocke A.k.a Chopper Humping!
En era är över, NorrJocke for i förrgår vidare, passande nog norrut, till New York och sen vidare hem till Norrland.
Från att bara ha träffats över ett par hundra liter lao-lao i Asien 2008 och sedan sammanlagt i runda slängar hängt två gånger på två år till att dela allt dygnet runt i två månader i tacosens hemtrakter, central-amerika är det kanske inte många som skulle klara av.
Men vi har, trots att Jocke har sämre “musik”-smak än Bert Karlsson (en massa elektroniska (o-)ljud skulle jag vilja kalla det), gått ihop som piff och puff. Och att vi inte kände varandra innan vi åkte har bara vart en fördel.
De första veckorna hände det att jag visste mer om någon vi träffat på vägen två dagar tidigare än om Jocke. Vi hade all tid i världen så det blev inte lika intensivt vänskapsknytande och snabb-info-bytande med varandra som med de pocketförpackade vännerna man får på en buss eller i ett dorm i en timma eller ett dygn.
Men med tiden lärde vi känna varandra och även om vi ofta är varandras motsatser på alla plan inklusive det geografiska så har i alla fall jag knutit vänskapstrossar starkare än LaoLao-Whiskey.
Aliaset Chopper Humping växte fram tillsammans med en mycket välodlad handlebar-mustasch och alla utomnordiska människors oförmåga att uttala Jocke. -Yo Jucka! Som på engelska blir -Yo Humping!
Chopper Humping hade växt fram.
Ha det gött broder och lycka till med allt. Vi ses till sommaren!
N. W. A!
Eftersom jag precis läst alkemisten såg jag det givetvis som ett tecken när en Åre-Matte som jag snackat med i två minuter slänger ur sig att han snart ska hem och vill sälja sin bräda i precis samma sekund som en fjäril landade på bordet.
-Jag köper den!
-Öh,vill du se den först?
Så nu är mitt stall på tre longboards, två skateboards, en freeboard, en kiteboard och två snöbrädor utökat med ännu en bräda. Den må vara lite kanststött men det ser jag som en fin patina, och det kan hända att det står NWA (Niggas With Attitude) med ett anarkist-A på nosen, men jag tycker den är vacker.
Efter en omvaxning idag blir det invigning i vattnet imorgon.
Att surfa!
Det är ju hur coolt som helst att surfa. Rippade killar och superheta brudar. Pyttesmåbrädor och tubes!
Eller är det verkligen så det fungerar?
Den första besvikelsen när man börjar surfa är alltid en av två saker;
1. Du berättar för uthyraren att du är nybörjare och han ger dig en såndär enorm hårplastbräda som bara töntar har. FAIL!
2. Du får välja själv för killen i affären är för "avslappnad" (=stenad) för att bry sig, du väljer en cool spetsig tunn liten projektil till bräda, bara för att fem minuter senare inse att skiten inte flyter för fem öre. Hur fasen paddlar man på en bräda som ligger trettio centimeter under vattnet? FAIL IGEN!
Sen kommer nästa steg.
Ta sig ut. Av någon andledning har jag aldrig ängnat en tanke på att det är aningen svårt att ta sig igenom en evigt pumpande väg av vatten med en stor flytboj till bräda som är designad för att fånga vågor fastspänd vid fotknölen. (Sen finns det ju även coral-brakes som de jag surfade i Indonesien. Då kommer vågen på samma ställe och ser precis likadan ut varje gång.)
Så när du äntligen tagit dig en bit ut från stranden, svalt din beskärda del saltvatten och gått upp fem kilo, är du helt slut och ska på något outgrundligt sett förutse exakt vart vågen ska bryta och sen paddla ikapp den.
Helt omöjligt och YBERFAIL!
Man kan säga såhär, hade jag inte haft bildbevis på att jag surfade i Indonesien hade jag inte trott på det själv. Det är inte som att cykla, jag har glömt bort allt.
Det här är jag i indonesien,
Det här är jag nu, en sekund senare blev jag slaktad av ännu en våg rakt ner i lungorna.
Men sen så händer det. Ett sista försök innan jag ger upp den här sporten fo life, där kommer en våg. Padla Padla Padla Padla Padla Padla! Hopp upp. Sväng. Jag gör det! JAG GÖR DET! JAG SURFAR! MAMMA KOLLA PÅ MIG! SWOOOOOOOSCH mer vatten i lungorna..
Det kanske bara varade i 3-4 sekunder, men det gjorde hela dagen värd. Det är det sista jag tänkte på innan jag somnade och imorgon blir det ännu ett par timmars plaskande som nu är lite, lite lättare med surfkänslan i minnet.
Expedition Robinson Nicaragua!
Precis såhär tycker jag att livet ska vara när reser runt i Central Amerika. Sol och surf! WIN!
Efter alla möjliga konstiga ideer om att resa i inlandet(hur tänkte jag där?!?!?) lyckades vi härom dagen äntligen ta oss tillbaka till The Pacific. San Juan Del Sur heter staden och den är underbar. En helt okej strand och ett par hundra paradistränder inom ett par dollars bussresa. Matmarknad med ett par varianter av god yberbillig mat. Och barer som inte har härjats av pesten utan som istället har den perfekta sköna surfchillhäng-autmosfären som bara finns på platser som denna. Livet är gött!
De första dagarna spenderades i en solstol för att väga upp B-vitaminbristen som infunnit sig på den evigt molniga ön Ometepe. Men idag blev det surf.
Jag hängde på ett gäng superskillade Amerikaner och Kanadensare i en bil till en avlägsen strand och därifrån gick vi runt en timma längs kusten förbi helt folktomma stränder som bara blev vackrare och vackrare destå längre vi gick.
Till slut kom vi fram till stranden där Amerikanska versionen av Expedition Robinson, Survivor spelades in.
Ett par kilometer strand med flera bra surfvågor, helt för oss själva. Det blir, precis som mina surfskills, inte bättre..
Lite trädbestigning och dagen var fullbordad..
En mycket lycklig ung man bland vågorna. Om det inte blev någon bild stående på grund av att fotografen inte hade kameran framme just då, eller för att det inte blev mycket stående överhuvudtaget lämnar vi osagt.
Lågvattnet tar över samtidigt som solen går ner efter en av de bästa dagarna på resan än så länge. WiiiiN!!!
Lycka!
Lämna ön, försök nr1.
Enligt en busstabell någon hade kluddat till på en väg skulle det gå en buss klockan ett, så vi slog oss ner vid vägen och väntade.
Ingen i vårt gäng på fem personer sa ett ord. Jag lyssnade på InFlames jättehögt och mådde därefter, Jocke sov, Sabrina hatade allt som kostade mer än två dollar, Andreas hade ont i magen och Mick pratade inte eftersom han hade ett munsår.
Klockan 14.30 tog batteriet i min Ipod slut och jag kände att det behövde hända något och det fort! Det närmsta som fanns i närheten var en cykeluthyrare. Så..
-Nä, nu jä.... hyr jag en cykel!
Alla vaknade ur sina meditiva platser eller REM-sömn och tittade på mig med frågetecken i ögonen.
-Ööh Que?
-Jag checkar in igen och hyr en cykel, måste göra någonting nu och det är närmast!
Mick och Jocke skakade på axlarna, reste sig upp och hängde på. Tyskarna som hade magont och dollarspenderarhat i tankarna bestämde sig dock för att ge bussen ett par timmar till och treveckorsgänget var splittrat.
Jocke, Andreas, Jag, Mick och Sabrina..
Så fort jag fick upp lite fart på cykeln, hoppat lite och slagit i fotknölen i ramen kändes allt mycket bättre. Sjukt hur mycket bättre jag mår på en millisekund bara av att röra lite på kroppen. Vi cyklade på vad man i Svea Rike skulle kalla stenrös, men som man på Isla Ometepe kallar väg så långt vi orkade och sen vände vi och gjorde samma sak åt andra hållet. Mycket givande.
Extremt utmanande cykel-"väg"
Efter ett par timmar hittade vi ett ställe mitt i ingenstanns som hade dammat upp en källa med cenote-klart vatten. Genomsvettiga hoppade vi lyckliga i och inte ens ösregnet som kom strax därefter kunde hindra flödet av min nyfunna energi.
-Up your's planet eeeeeeaaaaarth!!!!! ..skulle jag kanske aldrig ha skrikit där i djungeln, för Moder Jord skickade ännu en av sina missiler mot mig. Myggstim! Nu kanske det ligger till så att ni på grund av att jag precis myntade ordet myggstim, aldrig har hört det. Men så fort ni ser ett myggstim kommer ni veta att ordet passar som handen i hansken på det gråsvarta molnet av insekter som vaknar till liv i djungeln efter ett skyfall. Vi fick cykla hem till hotelet med glasögon utan att öppna munnen.
På grund av regnet är detta den enda bilden jag tog på lagunerna/Jocke.
Nähä, inte där heller..
Vi tog oss som sagt till Isla Ometepe, och Playa Santo Domingo som enligt boken är en hub dit många backpackers tar sig. Jag vet inte vart den personen som skrev boken letade men han måste ha letat igenom de fyra hostelen/hotelen som finns i Santo Domingo bra mycket nogrannare än oss. Backpackerhub'en bestod av ägarna till hotelen, ett par städerskor samt en Israelisk man. FAIL!
Sen var det ju det här med playan. Den fanns inte. Kan ha vart att det blåste storm och var två meter högvatten sedan ett par veckor tillbaka. Och ville man ligga under ett parasoll fick man knyta ett snöre från parasolet till sin lyftmadrass, byta namn till Napoleon Bonaparte och dessutom inte lida av sjösjuka.
..en paradisstrand, synd bara att den ligger två meter under vatten.
Jag lackade helt enkelt ur och svor över hur mycket jag hatade livet, skitstränder, pissväder, vind, flugor, dyra hostel, ky..
-Vilken stor Papaya. Hahaha Kolla! Den är ju enorm! -Jocke, Mick KOLLA IN DEN HÄR PAPAYAN!
Har ni någonsin sett en såhär stor papaya? WIN!
Inte hav men i alla fall en sjö!
Har hört olika fakta om internetuppkopplingen så ville bara varna om att det kanske blir lite tyst här någon dag.
Ha de!
Managuas mottsats heter Granada..
Efter att ha utmanat ödet nog i livsfarliga ghettokvarter kände vi att det kanske var dags att lyssna lite på guideboken och ta oss till ett ställe där det inte stod Danger, Danger på stadsbeskrivningen.
Granada som ligger en timma söder om Managua blev det och det tog ungefär tio sekunder innan vi insåg att det inte fanns en enda likhet med Mangua.
Rostiga plåttak, rakbladsvass taggtråd, onda ögon och inte en turist inom sex mil.
Hus i coloniastil, kyrkor, vykort, leende gatuförsäljare och turister i mängder.
Som natt och dag helt enkelt. Vi började nästa skratta när en tjej på hostelet (det bor andra människor här, helt sjukt!) varnade oss för att gå ut här. Visst ska man vara försiktig, men det känns som om vi lämnat Mogadishu och tagit oss till Hult. Klart man kan bli rånad överallt, men på vissa ställen är risken betydligt mindre. Peppar peppar!
Kändis för en kväll!
Jag skulle nog gissa på att till och med de som befann sig på water-closetten vid tillfället för vår stora entre hade hört ryktas om att tre gringos hade vågat ta sig ut bland Managuas festande ungdomar inom trettio sekunder från vår ankomst.
Vi var the Shit! helt enkelt. Synd bara att ingen vågade bryta barriären och försöka prata med oss. Så vi fick helt enkelt samla ihop nog med mod(=promille) för att bryta språkbarriären själva. Vi valde helt enkelt ut de tre som såg farligast ut och bjöd dem på den universala barriärbrytande drycken tequila. WIN! Vips hade vi fått vänner!
-Donde?
-Suecia.. Så fort folk fattar att man inte är Amerikan blir allt MYCKET lättare..
-Ah! Imbrahimovic!
-SI!
-Ah!
-Fotbul Gusta!
-Ah!
-Chicas gusta!
-Si!
-Ah! hahaha..
Och så vidare, men skit samma det var i alla fall trevligt.
Alla som vi hade träffat under dagen, inklusive vår mycket hettska värd som antingen var orolig för våra liv eller vart han skulle dumpa våra väskor om vi försvann, hade givetvis avrått oss från nattlivet i Managua. Men vi kunde helt enkelt inte klara en kväll till inlåsta på rummet. Och jag måste faktiskt säga att klubben kändes ungefär sex gånger så säker som trottoaren utanför vårt "hostel".
SVINMYCKET vakter, och vad jag skulle gissa på mest överklassungdommar bidrog till att vi faktiskt kände oss säkrare än någon gång tidigare de senaste fyra dagarna.
Och så fort vi skrattat bort ett par tusen felsteg till salsan skrattade fler och fler med oss istället för att ge onda ögat. En kille som faktiskt pratade engelska berättade att många locals är rädda för gringos! Varför fattade jag inte riktigt, men jag hoppas att alla de tusen människorna som efter ett tag vågade sig fram för att dansa lite försiktigt med de fumliga klumpiga svenskarna har en liten bättre gringouppfattning nu.
San Salvadore equal Managua..
Managua!
Enda stället i central-Amerika som är nästan lika fult, värdelöst och farligt som San Salvadore. FAIL!
Alla vi pratar med säger med världens alla olika accenter.
-Va? Stannade ni tre dagar i Managua? Är inte det typ värdelöst, fult och livsfarligt?
-Öh jo.. svarar vi och undrar själva hur det gick till.
Vårt första mission i Managua var att skaffa oss lite av den Nicaraguanska valutan. Cordoba!
På kartan visade det sig bara vara ett par kvarter till närmsta bank. Wunderbart, tänkte vi och tog våra skinande visakort och traskade ut genom ("entren") gallerporten som rostade ner våra kläder var gång vi gick in ut ut genom den. Som tur var mötte vi dock upp med vår värd och han satte genast igång med att näst intill skälla ut oss.
-No cameras! E du loco din dumma jävla viting! Är din största önskan i livet att bli Rån-Bög-mördad eller? Gissar jag att de första han sa till mig va. Så, jag gick in och lämnade kameran. Sen visade han oss på kartan att vi var tvugna att gå runt halva stan för att minimera risken för rånmord.
-Here they kill first, take stuff after. easier.. Då vet vi det.
Som ni ser här på den exakta avbilden av Managuas västra stadskarta, bodde vi aningen bättre här än i San Salvadore. Istället för att bo mitt i Ghettot bodde vi en hel gata ifrån en härlig samling unga gossar uppfödda med knivar istället för armar och med bläck istället för hud. Nästa gång ska jag fråga om jag kan få knäppa en lite pickeluring som minne. Hade vart fint med bildbevis.
