Att surfa!
Det är ju hur coolt som helst att surfa. Rippade killar och superheta brudar. Pyttesmåbrädor och tubes!
Eller är det verkligen så det fungerar?
Den första besvikelsen när man börjar surfa är alltid en av två saker;
1. Du berättar för uthyraren att du är nybörjare och han ger dig en såndär enorm hårplastbräda som bara töntar har. FAIL!
2. Du får välja själv för killen i affären är för "avslappnad" (=stenad) för att bry sig, du väljer en cool spetsig tunn liten projektil till bräda, bara för att fem minuter senare inse att skiten inte flyter för fem öre. Hur fasen paddlar man på en bräda som ligger trettio centimeter under vattnet? FAIL IGEN!
Sen kommer nästa steg.
Ta sig ut. Av någon andledning har jag aldrig ängnat en tanke på att det är aningen svårt att ta sig igenom en evigt pumpande väg av vatten med en stor flytboj till bräda som är designad för att fånga vågor fastspänd vid fotknölen. (Sen finns det ju även coral-brakes som de jag surfade i Indonesien. Då kommer vågen på samma ställe och ser precis likadan ut varje gång.)
Så när du äntligen tagit dig en bit ut från stranden, svalt din beskärda del saltvatten och gått upp fem kilo, är du helt slut och ska på något outgrundligt sett förutse exakt vart vågen ska bryta och sen paddla ikapp den.
Helt omöjligt och YBERFAIL!
Man kan säga såhär, hade jag inte haft bildbevis på att jag surfade i Indonesien hade jag inte trott på det själv. Det är inte som att cykla, jag har glömt bort allt.
Det här är jag i indonesien,
Det här är jag nu, en sekund senare blev jag slaktad av ännu en våg rakt ner i lungorna.
Men sen så händer det. Ett sista försök innan jag ger upp den här sporten fo life, där kommer en våg. Padla Padla Padla Padla Padla Padla! Hopp upp. Sväng. Jag gör det! JAG GÖR DET! JAG SURFAR! MAMMA KOLLA PÅ MIG! SWOOOOOOOSCH mer vatten i lungorna..
Det kanske bara varade i 3-4 sekunder, men det gjorde hela dagen värd. Det är det sista jag tänkte på innan jag somnade och imorgon blir det ännu ett par timmars plaskande som nu är lite, lite lättare med surfkänslan i minnet.
Kul att du hittat. Vi fick också en Robinsonkänsla när vi blev avsläppta på dina stränder. Fina bilder, jag längtar tillbaka.
Nisse, hög tid att producera lite videofilm för fanken! En bild säger mer än 1000 ord men en film visar rörliga bilder. Du får ta o skärpa dig lite nu, ryck upp dig. Bjud lite på dig själv, producera mera. Ge folket det dom vill ha, du kan ju de där. Fantastiskt sköj att hoppa in på din blogg. MEN.. det finns alltid ett men, de vet du också. Om man säger som såhär, när du gör ett snajsigt inlägg känns det som att äta en riktigt god bulle... du vet en såndär med extra mycker socker på så man verkligen måste slicka sig runt munnen. Men när det väl ploppar upp en film då är känslan mer som att woow woow woow, det här är bättre än fred på jorden.
Så ta ditt ansvar helt enkelt annars kommer jag klippa din toung!
Jag ser dig.
Övning ger färdighet. Hang in there!
Hahaha=) Jag ska göra mitt bästa Frans. Har funderat på att bara lägga upp lite småklipp från dagarna här. Vi får se hur det blir!
Jag jobbar hårt på surfandet vill jag lova i alla fall!
