Nils reseblogg

”Skit.”
Var tanken som for igenom mitt huvud när jag stod på Agadirs flygplats i östra Marocko 20:14, eller två timmar senare än vad det stod på min biljett och därför också minst en timma senare än den taxi jag var inbokad i hade lämnat. Dessutom valde alla de tre bankomaterna på flygplatsen att spotta tillbaka mitt bankomatkort medan det stort stod –INTE EN CHANS!- över hela skärmen. Jag misstänker i alla fall att det var så det stod då det gällande språket här är arabiska.

Hade det inte varit för att jag bokat ett väl sent tåg från Kalmar till Kastrup, och samma tåg varit ännu senare vid ankomst och att jag därför inte hunnit äta sedan frukosten klockan åtta, hade min aningen utsatta situation där på flygplatsen säkert besvärat mig. Nu kände jag mig istället mest desperat efter mat.
Det blev helt enkelt en jakt ner i väskan efter det svenska godis jag lovat att ta med mig till Jonatan som arbetar här nere. På väg ner bland böcker, laddare och till sist godis passerade min arm min (extremt käcka och mycket praktiska) passväska.
Sedan min första resa för nu.. sex år sedan.. (Fan jag börjar bli gammal.. ) har det legat lite US-dollar där i. Dessa kom jag plötsligt ihåg och det blev min räddning. Eftersom Euro eller Dirham är valutan här blev dessutom taxichauffören lite konfunderad och räknade helt fel när vi skulle komma överens om ett pris till Taghazout som är den by, fyrtiofem minuter norr om Agadir, som jag planerat att spendera min vinter i. 20dollares katsching!

Fram kom jag alltså tillslut och precis lagom till maten.

Såå.. ..elva veckor med surfing, sol, goda böcker och eventuellt lite plugg har tagit sin början.

"Fiskpinnar med mos, kall cola och EM på tv.. ..kan livet bli bättre?!?!" såg jag skrivet på facebook igår. Min första tanke var att personen som skrivit detta inte direkt siktade mot stjärnorna när hen ställer krav på livskvalité. Men å andra sidan, ögonblick när mitt liv inte kan bli bättre är kanske för någon annan att likna vid rena rama upptvättandet av någon annans bakfyllespya "åhå, makaroner igår.. urk". Som till exempel min semestervecka;

 

 Mina före detta sambos Silje och Zlatan. 

För er som inte har sett mästerverket "Hugga lite vé" rekomenderar jag er att genast ändra på det och för er som faktiskt har gjort det välkomnar ni säkert lika mycket som jag "Hugga lite vé 2: Revenge of Beethoven".

Den tragiska historien om halshuggningen av Beethovens bästa vän; Fru Kanin, tar här i uppföljaren en oväntad vändning då Beethoven som numera är både kokainist och utrustad med flera maskingevär ger igen för gammal ost.
Medverkande är: Beethoven, Jag själv, Petrus "Petrus" Galli, och örat på Fru Kanin som sticker upp ur hennes grav. Varsegod från oss här i filmteamet!

Jag måste säga att bloggen, även om jag ibland saknar att skriva här, har varit allt annat än "top off mind" den senaste tiden. Jag insåg det nu när min gode vän Petrus Galli slängde ihop en ny film från hans och Festmans besök här nere i Kalmar och jag inte ens har lagt upp den. Klart den ska förevigas ytterligare genom att spridas här på min lilla vägg mellan livet och er.

I rollerna som sig själva; Som "vän" nummer 1; Petrus-Petrus "Gallimatias" Galli, Som "vän" nummer 2; Linus "pappa slog undan handen" Festman, och tillsist jag själv i rollen som Nisse. 

Mörkret sänkte sig runt den lilla stugan utanför den lilla byn som ligger utanför den lilla staden i utkanten av det lilla landet i världens näst minsta värdsdel medan jag ägnade hela söndagen åt att tycka synd om mig själv för att jag inte lever på en plats där jag kan gå och hoppa i havet fyra gånger om dagen utan att dö av förfrysning eller för att jag hoppat rakt ner och knäckt skallen ett stenhårt isblock.

Till min hjälp i illamåendet hade jag bilder från bättre tider och en kvävande tystnad.

 

Sen började jag elda. Det finns ingen större fördel med att bo i ett torp på landet än den att man när som helst kan ägna lite tid åt något så "back to the basics" som att göra upp eld. Speciellt när det hänger istappar inne i skorstenen och själva tändtiden tar ett par timmar längre än det troligtvis hade gjort för en grottman.
I tre timmar tänkte jag inte på någonting annat än eld och att jag måste göra en 2-do-lista.

 

På att göra listan:

*Skaffa en fåtölj så att jag kan sitta i framför elden och läsa en god bok med en kopp te, eller eventuellt ett glas whiskey. Det miljön måste bara vara lika bra för intellektet som armhävningar är dåligt för handlederna. Dessutom hade det, speciellt whiskeyn som jag troligtvis bara kommer lukta på då mina manlighetspoäng trots hobbyn ”göra upp eld” inte ens i närheten är många nog att gilla en sådan fruktansvärt äcklig dryck, fått mig att känna mig lite som Hemingway. Jag vet INGENTING om Hemingway, men ändå känns känslan av att göra någonting som får mig att känna mig som honom eftersträvnadsvärt.

SMOCK! Ensamheten slog precis sin knytnäve rakt i ansiktet på mig och det imaginära näsblodet skvätter precis just i detta nu ner över min T-shirt. Troligtvis kommer den lika imaginära fläcken att bli en perfekt skalenlig karta av Australien eller möjligtvis ta formen av bokstäverna -HAHA! Varför nu mitt näsblod skulle tycka att min olycka är värd ett Nelson-i-Simpsons-skratt.. 

Medan jag alldeles nyss lyckades bränna alla mina blodpuddingsbitar på båda sidorna stod jag och funderade över hur länge sedan det var jag bodde helt själv. Åtta månader, varav nästan fem av dem var i ett delat rum med Mr. Bieber, och en annan stor del hemma hos mor och far. Lägg på inklämd trettio centimeter från en nyförälskat par i en campervagn och man borde tycka att det skulle kännas gött att komma tillbaka till lugna gamla torpet och ängslängder åt all håll med "private space". Icke!

Det känns som om mina brända blodpuddigsbitar inmundigade i ett torp utanför Ljungbyholm stirrandes in i luften någonstans mitt i mellan min nästipp och "så ska det låta" med ljudet avstängt och en podcast som soundtrack är den exakta motpolen till en fin stekt kängurustek i god vänners lag vid The Regents bbq-område efterföljt av en tennismatch eller ett dopp i poolen.

Ibland måste till och med jag få vara lite bitter. Förlåt. Här kommer sista tiden i Aus i bilder:

 

Trots att jag inte riktigt har landat här hemma i Sverige än och bestämt mig för att skjuta undan bloggen lite de första veckorna för att inte må allt för dåligt över tre plusgrader och regn, var jag tvungen att ta mig en titt när m in mor ringde upp och sa att jag blivit no inerad för någonting i någonresbloggstävling. Än så länge har jag i och för sig bara fått två röster. Varav en är min egen. Men varför inte. Gå in och rösta! Vill i alla fall ha minst fem innan omröstningen avslutas.. idag!

http://www.supersavertravel.se/tavling/blog-awards-2012/reseblogg

Sen lovar jag att komma tillbaka och fylla i luckorna här på bloggen snart!

Tanke Nr1: Kille med Iron Maiden T-shirt på en pub i Brisbane.

Han tystnar och kollar på mig som om jag vore hjärndöd och jag börjar om..

 

Han bedömmer mig som bara aningen under normalbegåvad och fortsätter med en tanke om den svenska snön som han tydligen har erfarenhet av:

 

Har man inte sett snö mer än på TV innan man fyller trettio antar jag att man tror att det är något helt annat. Molnliknande eller nått liknande sockervadd. Han skulle ha vart med på Nordmannaskolans snöbollskrigsruta. Då hade han vetat vad isbollar kan göra med ett ansikte som lämnats oupmärksamt för en sekund eller två. (Påminner mig förresten om då jag i klass fyra(?) råkade kasta en snöboll i min dåvarande lärares enda fungerande öga, förlåt Sven-Pär, jag skämdes trots att jag inte visade det jättetydligt där jag stod och skrek -JAG TRÄFFADE SVENPA I FEJJAN, BOOOOOJAH!)

 

 

Tanke Nr2:Ginas bror under en middag på Gina och Bens takterass i Melbourne.

Aningen kortare slutats, men likväl en uppmärksam och för en Australiensare förvånande sådan.

 

Först förstod jag inte riktigt vad han menade, men när det gick upp för mig insåg jag att jag ännu mer skulle vilja bo i ett land där detta inte var ett krav. (Förutom under snowboardsäsongen då.)

 

Jag försökte förklara att det funnits stunder då jag inte bara haft på mig byxor utan både långkalsonger och överdragsbyxor men han skakade bara på huvudet som om det var för mycket att greppa och jag gav upp. Byxor! Fy fan! Hur överlever vi egentligen?

 

BRÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖL!

Zlatans alarmklocka låter ungefär lika högt och skräckinjagande som jag föreställer mig att ett ”Fånge-på-flykt”-larm i Stalins Gulag gjorde, så jag reser mig skräckslagen upp och slår precis som vanligt de senaste veckorna, i huvudet i innertaket 40 centimeter ovanför mig i Campervagnen Glenns sovloft.

Alarmklockan fungerar fortfarande tänker jag och skakar drömmen om hur jag kastar den i havet för att se den bli söndersliten av en enorm vithaj ur huvudet. Min svettiga kropp och mitt aningen klibbiga ansikte tävlar i ofräsch-het och jag klättrar ner ur loftet medan jag kliar i mitt salta hår. Jag mer eller mindre ramlar ut ur det trånga utrymmet som är Glenns dörr då båda våra sängar är uppbäddade och stapplar bort mot surfklubbens offentliga toalett för att ”lobba en båge”. I dörren ser jag att ingen har städat den sedan kvällen innan då några ungdomar, som måste haft riktigt dåligt sikte på strålen, hade fest i närheten.

Min trötta hjärna ser tillbaka mot Glenn där mina flipflopps står prydligt parkerade och sen in på det fuktiga golvet inne i pissoaren. Faan..
Jag går tillbaka över parkeringen med vassa stenar för att slinka i mina fotsuleskydd..

Detta var alltså förra veckan.

Idag vaknade jag av solen i ansiktet i ett perfekt tempererat rum. Jag rullade två varv i dubbelsängen bara för att jag kunde och tappade troligtvis ut några av de typ tio dunkuddar sängen var försedd med. Det spelade dock ingen roll då golvet var ungefär så långt ifrån det pissindränkta toagolvet från förra veckans uppvaknande det kunde vara och när jag reser mig upp känner jag den mjuka heltäckningsmattan mot mina bara fötter.

Istället för att gå över en grusad parkering går jag längs en hall med fina tavlor till min egen privata toalett med dusch och badkar, slår på spotlightbelysningen och unnar till och med mig själv att metrosexuellt sitta ner för att ”morgonlobba”. Med en så ren toalett efter flera veckors surfklubbs pissoarer hade det varit ett brott att göra någonting annat.



Mina värdar denna vecka i Melbourne är Gina som jag träffade i Central America och hennes pojkvän Ben. De bor fiiiiint som snus i ett sex månader gammalt hus som de designat och mer eller mindre byggt själva ungefär 100m från stranden som man ser ut över från balkongen som de har byggt uppe på taket. Eftersom Gina aldrig har mottagning på sin mobil i detta hus hade jag föreställt mig ett ruckel ute på landet, eller i skogen och blev rätt chockad när jag insåg att min goda vän nog hade det rätt gott ställt ändå. I alla fall innan de la alla pengar på att bygga ett drömhus en gata ifrån stranden.

 

I Nicaragua, på the Iguana Bar i San Juan del Sol om jag inte minns helt fel, träffade jag och Mick-Mitch två svenska tjejer vid namn Malin och Erika. Vi delade bland annat nöjet av en sju timmar lång kö in till Costa Rica två dagar innan jul. Föga anade jag då det uppenbara i att banden som knyts av en sådan upplevelse som att stå och svettas med en massa julfirarsugna och allmänt arga Costa Ricaner givetvis gör att man känner varandra på livstid.

Vi har aldrig setts i Sverige men då det genom skrytboken visade sig att vi båda var i Sydney samtidigt styrde vi naturligtvis upp en hederlig svensk fika.
Fikan blev en promenad som blev en lång promenad och när vi mötte upp med Silje och Zlatan som hade varit runt hela Sydney på jakt efter snus i varenda svensk eller norsk byggnad inom en vid cirkel från operahuset med täckmanteln att de var på sightseeing var klockan redan närmare fem.

Dags att dra hemåt Mitch’es för att laga lite mat tills han kommer hem från jobbet, han vi komma överens om innan han ringde upp och mer eller mindre skrek medan han uppenbarligen sprang hem från jobbet:

-WANNA GO ON A PARTY CRUISE!!!!
-Whaa..
-A FRIEND JUST CALLED ME UP, WE GET IT FOR FREE, BUT IT LEAVES IN 40 MINUITS..
-eh.. I’ll ask the othe..
-WHAT ARE YOU WEARING??!
-eh what?
-YOU ARE WEARING SHORTS RIGHT?! I PICKED UP A PAIR OF PANTS FOR YA!! SEE YOU IN DARLING HARBOUR IN 20 MIN!!! BYE! Click.

Jag såg nog ut som ett frågetecken då andra frågade vem det var som ringde och skrek så.
-Eh.. Vi ska tydligen.. E ni sugna på en party cruise?
Jag förklarade vad Mitch hade sagt och svarade ingen aning på alla frågor som följde.

Inte långt senare stod jag utan byxor mitt i Darling Harbour (centrala Sydney mer eller mindre), och försökte hoppa i det par jeans som Mitch hade tagit med sig medan vi alla smuttade på varsin öl för att i alla fall ha lite av en förfest innan båten lade till. Zlatan, Silje och Erika hade alla redan på sig party cruise respektabla kläder och medan jag tråcklade på mig byxor ställde de frågorna de tidigare hade ställt till mig till Mitch. Han svarade precis som jag fast på english då,- ingen aning.. Vilket bara ökade den barnsligt stora lyckan vi alla kände över att vara så spontana(, vilda och craaazy..).

 

Det visade sig vara en stor katamaranbåt med DJ, barer och ett defenitivt dansbart mellandeck där vi mer eller mindre hängde all de fyra timmar som vi blev runtkörda i Syndey Harbours enorma kanaler och vikar. Bra kväll helt enkelt och definitivt en WIN! på den..

Tre veckor i Glenn gick på ett kick, och än snabbare gick fyra dagar i Sydney. Vi anlände lördag eftermiddag lagom till att vädret slog om från sol och värme till regn och blåst. Han se Bondi Beach i sin fulla prakt så som den visas på TV i ungefär 23sekunder innan molnen kom och spolade bort alla solbadare medan vi körde backen ner till strand-esplanaden.

 

 

Efter att ha svarat på Silje och Zlatans otroligt lätta "veckans-fråga": Vad heter ALLA i Göteborg? Vilken jag givetvis nailade utan problem, vann jag häromdagen en Gopro-pad till min surfbräda. Sen fick jag låna Siljes Gopro för att få lite bildbevis på mina fina och svårt förvärvade vågsurfskills.

Med kameran i högsta hugg paddlade jag ut bland vågorna på Boomerang beach och trodde knappt på det själv när jag fick en av mitt livs bästa vågor nästan direkt. Med bildbevis och allt! Men nej..

 

Jag hade givetvis lyckats ta en bild när jag låg ner på magen i vattnet och sen stängt av kameran när det verkligen gällde. Tyvärr var det mer eller mindre den enda bra våg jag hann få innan kameran bestämde sig för att den inte fungerar utan batteri. Lyckades få ur den en sista andra andning och fick de här bilderna innan jag och kameran gav upp helt:

 

 

Det känns som om jag kommer återvända till de här bilderna och minnas solen, vågorna, brädan och livet här nere när jag kommit hem till den cirka fyrtio grader kallare verkligheten om några veckor..

 

 

 

Från Crescent head finns det två vägar söderut. Den gamla vanliga hederliga vägen som är asfaltstäckt, har hastighetsbestämmelser fastställda på skyltar vid vägkanten och då och då leder dess användare förbi en rastplats med bänkar, toa och eventuellt till och med en Mack där man kan köpa bränsle och mat.
Sen finns den andra vägen som är mycket rakare..

-Undrar varför vägbeskrivningen säger en och en halv timma när det bara är tjugofem kilometer..? Zlatan klickar vidare på iPhonen och en hemsida med surfspots som har varit vår bästa vän sedan dag ett på roadtrippen.

”Jadu”, tänker jag för mig själv men även lite för Glenn som nervöst hostar ut lite mer avgaser och spinner lite med fläktremmen sådär mysigt som vi har lärt kan betyda allt ifrån ”Jag behöver mer kylarvatten” till ”nu skiter jag i allt och släpper reservdäcket i en korsning”. Vid vägalternativ nr2’s första skyllt inser jag och Zlatan, Silje sitter och ritar upp ett bil-bingo, varför. Zlatan och jag utbyter förväntansfulla blickar och ger Glenn lätta uppmuntrande klappar på instrumentpanelen. ”You can do it!

 

På skylten som möter oss där genvägen genom naturreservatet mellan Crescent Head och Forster står det Unsuitable for 2WD.

-Ska vi försöka ändå? frågar jag Zlatan..
-Fråga mig en gång till..
-Ska vi..
-Ja, DIRR!

Jag skäms eftersom jag ens haft en tanke på något annat och funderar på hur gammal och tråkig jag har gått blivit medan jag slipar upp en fin och glänsande yta på Glenns underrede mot en eller jättemånga stenar och sen sköljer rent genom att köra full fart genom vad som visar sig vara ett av vägalternativ tvås många vattenhinder.

 

Även Silje är med nu och hejar tillsammans med Zlatan på mig till en härligt hetsande fart.

-Kom ihåg att vi är överförsäkrade, och inte ens behöver betala självrisk om någonting går sönder! Skriker Zlatan genom det öronbedövande dånet från grusvägens hålor och gupps påverkan på allt vi äger och har i bilen. –Allt utom TAAAAKET!!!  Skriker han vidare medan jag väjar för en gren som var ungefär en halvmeter från att slita bort hela mitt så kallade ”sovrum” i Glenns loft.

På Fraiser Island var vägarna visserligen tre gånger värre då de bestod av sand, något som Glenns smala små cykelhjul till däck aldrig hade klarat av, men å andra sidan körde vi då en fyrhjulsdriven offroadbil. Nu var vägen visserligen hård, stenhård bokstavligt talat då den till stor utsträckning bestod av sten-block/bumlingar men nu körde vi en Glenn vars främsta offroadegenskaper består i att han bär gasol ombord och därför förhoppningsvis exploderar ordentligt om han körs av vägen och in i ett träd. 

 

Efter en sisådär förtiofem minuter kom vi fram till ett sandtag. En sandstrand hade helt enkelt ätit sig upp igenom växligheten och tagit sig över vägen. Jag gissar på att vi, med riktigt mycket uppladdad fart, hade kommit tjugo meter. Ungefär en fjärdedel av sandstrandssträckan.. FAIL! Inte ens om vi silvertejpade gasolen där Glenns reservhjul (knappt) sitter fast, tände på och körde med jet-turbo hade vi klarat det hindret.

Så.. ..två timmar senare efter en hel dels backande, puttande och kopplingsslirande för att vända bilen på en enfilig väg ”unsuitable for 2WD” var vi tillbaka där vi fyra timmar tidigare hade startat och påbörjade körningen på vägalternativ nr1.

Redan för någon månad sedan började affärsinnehavarna här nere, precis som jag antar att de gjorde hemma på norra halvklotet också, slänga upp fula uppblåsbara tomtar och renar, kullörta lycktor, Merry Christmas skyltar och annat grönt, rött och guldigt krams som jag bara gillar en, kanske max två, veckor innan jul och några dagar efter.

 

Men om det känns fel att börja julskylta hemma i början på november då det i alla fall är mörkt och kallt och blir lite mysigt med extra ljus så känns det ännu mer fel här när man går i short och linne på vägen ner till stranden för att ta sig ett dopp och blir nersprayad med fakesnö av ett butiksbeträde som uppenbarligen inte anställdes på grund av sina fakesnö-i-skyltfönster-spray-skills. Ingen julstämning alls..

 

Men tack vare min kära syster fick vi faktist lite adventskänsla i Glenn igår. Av någonanledning är min syster svingrym på att ge mig julklappar och födelsedagspresenter. Det är alltid sådant som jag inte visste att jag behövde men sedan använder hela tiden. (Själv missade jag hennes födelsedag med en sådär fyra-fem dagar, förlåt igen!)

Förra året då jag var hemma med familjen visste hon tydligen mer om att jag skulle iväg än jag själv, för jag fick:

 

Nu när en i gänget äntligen har skadat sig så att vi har en fotograf.. (Jag menar det är verkligen synd om Silje.. Men bildbevis är bara ett måste på alla upplevelser i denna facebook/blogg-drivna värld.)

 

 

Jag han knappt slänga upp det förra inlägget på Mackedonkens Wifi mellan Coffs Harbour och Crescent Head innan vi med ett skrapande ljud från underredet insåg att oturen inte var över riktigt än. Vi hade hunnit ungefär 15 meter ut från parkeringen och svängde av upp på en gräsmatta precis innan rödljuset som ledde upp på motorvägen.

Zlatan satt vid ratten så jag sprang ut från passagerarsidan och kollade in under bilen. Det jag fann var ställningen som i vanliga fall skulle hålla uppe reservhjulet släpandes i marken, och det jag inte fann var själva reservhjulet.

-Ködder du med tryne mitt! Vi har tappat reservhjulet!.. ropade jag till de andra två medan jag spanade efter överflödiga reservhjul på parkeringen vi just kört ut från. –Parkera högre upp på gräset så du kommer ur vägen, så kollar jag om det ligger på parkeringen.. 

Glenn gjorde ner sig mitt i en korsning så jag fick plocka upp skiten..


Jag sprang över vägen för att hoppa över en liten häck in på parkeringen. Men då jag såg den lilla kön som bildats där inne och följde den till första bilen på väg ut till rödljuset fann jag Glenns extrahjul, mitt i vägen där en äldre dam som bäst var på väg ut ur sin bil för att flytta på det själv.

Medan jag sprang bort för att hinna före henne funderade jag på vad aborginska förbannelser ansåg om stenar som bara fastnat i något däck då vi kört förbi. Räknas det också? För något fel måste vi gjort.

 

 

 

Resrutten fram tills igår..

-Soo, do you guys know that this is a holy place for the Aborigines?
-Oh really, no didn’t have a clue about that.. .. Interesting.

Mannen med det aningen motorsågsmassakern-psyko-liknande leendet kollade simultant och därigenom skelande på mig och Zlatan där vi stod och droppade av oss saltvattnet efter ett litet dopp.

-I just mean that if you guys have taken a rock or something.. a souvenir..
Här tystnade han plötsligt antingen för att han också hade hört det retoriska knepet ”Paus for effect” eller för att han skelade så mycket att det tillammans med hans vedervärdiga andedräkt hade gjort honom själv aningen illamående. Han samlade sig igen.

..from the beach. It is very bad luck. Kind of a curse.

Jag och Zlatan såg ut som två frågetecken och mannen fortsatte att se ut som en psykotisk mördare.

-I mean, maybe that’s  why the girl got hurt..Han log ett opassande leende och nickade mot Silje där hon satt och diskade med sina blessyrer från gårdagens skateboardande skinande röda från fötter, knän och höft.

Även om mannen inte ens visste om hälften av vad vi hade gått igenom de senaste dygnet insåg han att någon slags otur hade drabbat oss, vare sig vi hade tagit någon helig sten eller inte.

Från början:

Jag borde ha anat oråd redan då vi funderade på att lämna Lennox Head. Visserligen förstår jag att en dag där utan vågor, med enda andra aktiviteter förutom skateparken är en glassbar, ett kaffe och en strandpromenad, kan bli väldigt långtråkig. Speciellt om man har en före detta bruten fot som fortfarande ömmar eller av annan anledning inte är jättesugen på att leka i skatepoolen.
När vågorna hade avtagit, jag hade gjort alla de tre trick jag kan på en skateboard i skateparken fler gånger än vi retat Silje för det norska språket och det var inte mer än två glass-smaker i glassbaren som fortfarande var oprövade, var det helt enkelt dags att lämna och åka vidare.

Nästa stopp på kartan Ballina, men med en liten sväng igenom Nimbin på vägen.

Nimbin är en liten (när jag säger liten menar jag liiiten) byhåla någon mil in i landet där ett gäng hippies någon gång på sjuttiotalet bestämde sig för att slå sig ner för att röka oändliga mängder marijuana, göra batiktryck på T-shirts, virka mössor i rastafärger och svamla om sådant som hippies gillar att svamla om; Marijuanas läkemedelsegenskaper, blommor, jorden, rymden/kosmos och om de är riktigt uppe i varv; varför USA borde dra sig ur Vietnamkriget. (Nyhetsuppdateringen är mellanbra.) Christianiakänsla skulle jag vilja kalla det. Låter fint på papper med fria själar och subkultur, men i verkligheten mest knarkig känsla och rynkiga gamla hippies med förstörda nerver.
Vi var klara med en tur upp och nerför gatan med en sväng igenom de fyra rum stora museet på mindre än 45minuter och åkte vidare.

I Ballina började det gå utför och inte ens min förstaklassiga korvstroganoff kunde vända trenden.
Först pajjade kopplingen på Glenn. (Vi har döpt bilen till Glenn eftersom det klingar fint göteborgskt och eftersom det nästan rimmar på hem.)
-KÖDDER DU MED TRYNE MITT!  FAIL! och KUKARS VREDE!!! ringade in vårt humör där vi stod ankrade på en parkering i en stad där gul färg på en av de tusen industriernas skyltar var det mest roande så långt ögat kunde nå.

Det tog ett dygn för verkstaden att, troligtvis med mest silvertejp, plåstra om Glenns koppling så vi kunde börja rulla igen. Ett dygn som vi spenderade största delen av på golvet i en tvätteria med eluttag. Enda bra som hände i Ballina – Alla våra ipods, iphones, stenåldersmobiltelefoner, gopros, digitalkameror och laptops fick sig en sil ström.

Vi han knappt tacka mekanikerna för hjälpen när vi äntligen fick Glenn, så bråttom hade vi att lämna de dåliga vibbarna i Ballina.
-Wallah det blir Evans Head nu, Jalla! Sa Zlatan på så dåligt invadrarmål/nysvenska att det stod klart för hela Ballina att han bara måste komma från Askim. (Inte den invandrartätaste delen av Göteborg.)

I Evans Head gick det.. ..ännu sämre. I alla fall för tre ställen på Siljes fot, två ställen på den andra, båda knäna och värst av allt för en stor del av hennes höft. Den gamla stilen att köra ner för en lite för brant backe på longboard, utan skor, tills brädan börjar vobla, gick precis lika bra för henne som det gjort för så många innan. Mellan till måttligt bra. Med plåster, antiseptic kräm, mer plåster och ganska mycket choklad, gjorde vi vårt bästa för att plåstra om henne.

 

Dag två i Evans Head gick det.. ..Ännu sämre! I alla fall för Eric 82år. Om man inte tar för givet att han ville ha en strandnära parkering. För i så fall gick det skitbra.

Jag gick upp vi sjutiden för att kolla på det spegelblanka havet och eventuellt klämma lite på min nu snustorra våtdräkt och bräda. Jag satte mig på piren och lyssnade på lite lugn musik, kastade en sten eller två i vattnet, pissade på en krabba. Det gamla vanliga. Såg tillbaka mot parkeringen.
”Hmm.. Gick jag förbi den där bilen bland stenarna på vägen hit utan att se den? Kan jag verkligen ha gjort det? Någon måste ha fyllekört i natt och kraschat.. Vänta lite nu. EN GUBBE!”
Jag skakade av det sista, hade redan för flera sekunder sedan tappat siktet på krabban, medan jag såg den äldre herren försöka ta sig ut ur bilen och började inse allvaret.

Jag sprang så fort jag bara kunde över de vassa stenarna tillbaka in på piren och fram till herren som blödde ymnigt ur huvudet och lite här och var på kroppen. Jag skrek på Zlatan och Silje som fortfarande låg och snusade uppe i Glenn några hundra meter bort medan jag sprang förbi och de var ute och hjälpte mig på två röda.
Jag försökte lugna den gamle Eric och få honom att sitta still tills någon att kollat om hans ryggrad var hel medan Zlatan ringde på ambulans.

Tre dagar sedan då vi var i Noosa:

 

-Helt sjukt bra vågor i Byron, är det platt i Noosa måste ni komma ner hit. Nära på bäst hittills denna resan.. Naman berättar vidare medan jag först ser ut över spegelytan framför mig och sen till höger på paret som har en bra mycket intressantare sysselsättning vid plattvatten än min talbok, dvs varandra. Jag funderar på att klicka Naman och aldrig prata med honom igen, men bestämmer mig för att det kanske är väl drastiskt. Nöjer mig med att bara klicka honom.

 

Två dagar sedan då vi var på väg emot Byron Bay men inte kom fram fören i skymningen:

 

Man you guys really missed something today, maybe not that big but perfect shaped waves. Got one of the cleanest righthanders.. Klick!

Chris vet exakt hur sugna vi var på att surfa och gned bara in det så han fick samma medicin som Naman. Ringde dock upp igen senare när vi hade lugnat ner oss och skyllde på dålig täckning.

 

I vilket fall.. Vi suktade och trånade efter vad vi skulle få se när mörkret skingrade sig och solen kom fram och lös upp Byron Bay igen, morgonen där på.