Nils reseblogg

-Har du kört mycket bil i vänstertrafik eller?
-Nja.. säger jag och menar egentligen; inte en enda gång i detta jordeliv.

 

Tre minuter senare sitter jag tillsammans med ALLA Brisbanes invånare inklämd i en rusningstrafik mer än värdig sitt namn och fipplar simultant med vindrutetorkarna som sitter där blinkersen ska sitta och växeln som måste kontrolleras med vänsterhanden, dvs. samma hand som om tillfälle/utmaning ges kastar en tennisboll max fem meter på ett mycket ovärdigt sätt och under inga omständigheter borde få ha kontrollen över något fordon, allra minst ett på över ett ton.

Efter att nästan ha klämt en tiopoängare, alltså nästan kört över en äldre dam, varit en hårsmån från att repa en sprillans ny eller i alla fall nytvättad BMW, och skapat lite panik då jag körde ut på felsida om en refug, lyckades jag, trots motarbetandet från vänstertrafiken och vänsterarmen, till slut nå motorvägen och fri lejd upp till Noosa. Det var dags att slappna av till den givna roadtrip låten som nu har tagit över titeln efter Lynyrd Skynyrds alla låtar för gott: ”Alla har en vän med en bil” och bara må.

Noosa (stal bilder från google). Bilden i mitten är där vi försökte surfa, fast vågorna var för små och blåste sönder. Hade inte tackat nej till en kitesurfsession dock, men då hade vi fått slänga ut barlast för att få plats i bilen. (Silje, kläder och eventuellt inredningen..)

 

Noosa är ett litet sömning semesterparadis med klarblått vatten och vackra vyer (Rakt översatt från ett reklamblad). Jag har aldrig varit i Florida men jag föreställer mig att de två har mycket gemensamt. Ett pensionärsparadis där maxpulsen en riktigt stökig lördagsnatt nära på når hundrasträcket då någon får full pott i kvällens bridgeparti.
Det låter kanske inte som något för mig. Men det är det verkligen, visserligen i max en dag eller två, det finns ju ändå vågsurfing att använda upp energin på. Tyvärr dock inte de dagarna vi bestämde oss för att besöka men ändå.

 

Det blev helt enkelt inte mycket mer än ännu ett halvdags-morgondopp, lite solsugande och sen för mig medan de andra två gick affärsgatan upp och ner, en tvåtimmarslur i skuggan under ett träd i en park. (Tack mor för det otroligt sövande boktipset Niceville, ungefär när var det jag gav dig uppfattningen att jag var intresserad av kvinnor på femtiotalets sociala liv med klänningar, bjudningar och skvaller? Ja, jag vet, det rasistiska arvet från slav-Mississippi är hemskt, men det gör ändå inte te-bjudningarna ens en aning mer intressanta.)

Tyvärr blåste det för mycket för en eftermiddags surf också så vi fick nog. Ett meningsutbyte över en flytt på trettiomil som jag älskar.

Silje: -Fy flate, bölgerna blåser bort igen.. (Har inget med flator att göra, de är bara könstiga i Nörge.)
Nils: - Kukars vrede..
Zlatan: -Ska vi dra till Byron Bay istället?
Silje och Nils: Ja.

Sagt och gjort, i skymningen samma dag rullade vi in i Bohem-Byron, parkerade bilen, smög in på ett hostel för att låna duschar och somnade förväntansfulla inför morgondagens surfalarm klockan 05:30.

Mer än en gång då jag förvandlat morgondoppet till en halvdagsaktivitet satt jag i bubbelpoolen i vårt hem The Regent efter att ha först tagit ett bad i utepoolen, ett i havet och ett i innepoolen och såg ner på mina fingrar som såg ut som om någon hade trätt extra fylliga albinorussin på tio spätt och tänkte för mig själv att nu mår jag som en pärla av guld. –Ni vet inte hur bra ni har det, trots att ni håller på att tappa huden just nu och ser ut som om ni doppade i frätande vit färg.

 

 

En sista kväll med beerpong hos amerikanarna. Anton gjorde ett sista tappert försök men det gick inte den här gången heller..

Men nu i söndags, efter fyra månader och två dagar, hade vi i familjen tillslut vår sista natt tillsammans i lägenheten. Justin Bieber är i detta nu ombord på en flygmaskin hem till Sverige för att jobba på att tappa brännan så fort som möjligt. Sanja, heter egentligen Sandra men delar talfel med hela Blekinge (givetvis inte med de inflyttade kära moster) och är därför omdöpt, lämnar för en vecka på Nya Zeeland och sen far även hon hem till Sverige. Medan jag och Zlatan drar med oss grannen från Cricket Street; Silje, på roadtrip i tre veckor.

 

  

Sista fickat vi baren i lägenheten, en full väska, alla kryssade dagar vi har bott där och tillslut avsked.. snyft..

Egentligen var det meningen att jag, Silje och Zlatan skulle ta buss och tåg upp till Brisbane för att hämta ut vårt nya hem. Men som tur var gick det precis lika bra för Mick-Mitch som för Anton med det motsatta könet kvällen innan och den aningen motvilliga chauffören fick byta att vi gett honom husrum mot att lämna av oss i Brisbane på vägen hem.

Det hade visserligen varit ett äventyr att få med tre stora väskor, tre små väskor, tre surfbrädor, två longboards, en gitarr och en norska på lokalbussen, men vi svettades nog i de trettio graderna och skämdes inte alls när Mick-Mitch förvånat fann sin pickup lastad nära på asia-style minus grisar och hönor, när skulle bege sig.

 

Det första vi fick höra då vi äntligen funnit uthyraren var att den campervagn vi bokat var krockad och inte skulle anlända förrän sex timmar senare i ett skick som skulle kunna vara allt från lagad till i kubform bakpå en skrotlastbil. ”Fail” hann jag tänka innan Zlatan ”ekonomen” uttalade ordet:

-Upgrade ..

..långsamt, aningen hypnotiskt och mycket skrämmande medan han stirrade Irländaren som stod bakom disken stint i ögonen. Tyvärr verkar det inte som om han uppfattade hotet riktigt lika alvarligt som det var menat. Det blev ingen upgrade-husbil värdig ett rockband, MEN!!! Vi fick i alla fall låna en gps GRATIS till den identiska reserv-campervagn de fixade fram till oss efter knappt en timma. WIN!

 

Som jag föreställer mig ett slag i Braveheart fast bättre upplyst, så skulle jag vilja beskriva min första rugbymatch. Nu tar jag för givet att ni förstår att jag själv alltså inte spelade, då hade jag nämligen skrivit till er från en påse kött och benflisor då det hade vart resterna av min lekamen om jag hade gått fel på vägen till toan och av misstag hamnat på plan.

-GRAUP!!!

 

..då jätten från filmerna har mer gemensamt med spelarna i Rugby, än de har med övriga mänskligheten.

 

Matchen gick av stapeln på SKILLED Arena ca trettio minuter härifrån och var en landskamp mellan Australia Wallabe’s och  Argentina Puma’s. Alla utbytesstudenter på hela guldkusten blev mer eller mindre ditsläpade av en Chilensk-Argentisk kille som menade på att:

 

-RYGBY IS MORE ART THAN A SPORT, ITS POETRY, ITS FUCKING AWSOME! I LOVE IT!!!

 

..med en konstant röst på ungefär 140decibel, vare sig man träffar honom och pratar om det I skolan eller innan match.

 

-So how many points was it for a touchdown again? Frågar jag snällt för att skapa konversation.

 

-WHAT THE FUCK; TOUCHDOWN!!!! THIS IS NOT FUCKING AMERICAN FOTBOLL!!! THAT’S NO ART! THIS IS RUGBY!!! ITS CALLED “A TRY”! GOOOOOOOOOOOOOOOOO PUMAS!!!!

 

-Its five points, and three for a kick.. hjälpte mig hans aningen lugnare vän som tydligen både gillade rugby och kunde prata normalt.

Överlag måste jag säga att det faktiskt var rätt kul att titta på och då kommer det från en kille som arbetade på Ullevi och sov igenom fotbollsmatch efter fotbollsmatch fyra år i rad. Att 130kiloskillar kan springa så fort är bara det ett mirakel, och att det överlever en så kallad ”böghög ” med tio killar ovanpå sig; (snabb matte.. hmm.. hmm..) alltså 1,3ton, oftare än sällan är fan helt sjukt.
Varenda fotbollsspelare som ligger och rullar efter en liten putt borde tvingas spela rugby en säsong för att skärpa till sig och sluta lipa.

Gillar när till och med våran lärare tar fel på Sverige och Schweiz.. Inför en klass på femtio och ingen reagerar. Jag släppte det den här gången.

Det känns alltid lite konstigt att befinna sig i ett land med värme och palmer som inte är ett u-land. Jag vill inte ge U-länderna mer skit. Vi, västvärldens människor har gett dem mer än nog. Men oj va gött det är att se en palm och sen ändå kunna gå in i affären alldeles intill och köpa en bit vattenmelon utan att behöva pruta. Vattenmelonen må kosta guld och fyra ädelstenar, men mitt blyga svenska jag är ändå så sjukt trött på att det ska vara ett prutprojekt varje gång man vill inmundiga lite C-vitamin att det är värt det.

Australien kan jag inte riktigt uttala mig om än, men Guldkusten är sjukt vackert. Och förutom när jag umgås med min paranoia och alla skumma king-hitters (en king-hit är en oprovocerad smäll) på vägen hem från krogen, njuter jag mer eller mindre hela tiden.

Njutandet brukar börja runt sju på morgonen när jag går ner och kollar på havet. Är det inga vågor låter jag min ipod spela en skön låt medan jag vaknar till och suger in lite morgonsol (Ofta "M83-midnight city" som är lite av The låt denna resa, men även "Kapten Röd - Blommor vid Oscarsleden" går varm). Är det däremot vågor, eller i alla fall antydningen till en krusning på vattnet möter jag upp en go gäng och sen gruppnjuter vi i vattnet.

Skola, läsande och en massa skrivande utanför bloggandet, gör att det lätt blir så att jag hoppar i havet och paddlar lite på surfbrädan, eller åker vattenrutschbana ner i poolen, eller spelar fotboll, etc etc, istället för att skriva någonting här när jag väl får tid över. Att vi inte har internet och jag kan ha haft min längsta tid utan uppkoppling sedan adsl kom ut på marknaden denna helg (hela fem dagar) hjälper inte heller till.


Visserligen inga enorma vågor direkt, men med en go gäng och varmt väder är det rätt gött i vattnet ändå..

Men för att jag, även om jag vanligtvis inte vill erkänna det för mig själv, alltid får lite skuldkänslor när jag inte skrivit någonting här på länge, tänkte jag att ni får väl ta del av min första novell då istället.

När man skriver en kort historia eller en novell, ska man enligt min tutor Stuart, hålla sig till vissa regler. Få karaktärer, enkel historia/handling, försök få fram ett budkap, osv.
Uppgiften den här gången var att bryta mot så många regler som möjligt och skriva en riktigt dålig novell.

Detta är mitt försök:

Friday on bus 709

Edward is the man with the mustache and blue bus driver jacket with matching blue bus driver hat. Sylvia is the elderly lady with a cat box. Peter is the one holding his little sister Mary’s hand in one hand and superman in the other, not letting go of either until they meet papa at the last stop just as he promised Mama. Jenny has blond long hair and what people had told her so many times, the most beautiful blue eyes. She also had a dress that matches them. Julia, Jenny’s friend from forever, is also wearing a dress that matches her eyes, even though no one ever had said anything complementing about their green-grey color.

All these people had, except for the brother and sister, Sylvia and her cat, and the girls in their pretty dresses, never met or talked to each other. Without knowing some of them had been on the same bus before, but never all of them at the same time like right now. Bus 709 always went straight from the suburbs south of town through the city centre and all the way up to the northern more upper class suburbs. On the way passing the mall with the ice cream machine that Peter knew could make green pair flavored ice cream. Superman’s favorite.
All these people plus a couple more was now sitting on the grey and blue bus as it drove out of the first suburb and speeded up to about fifty before it had to break again for another bus stop. One of the people who were riding the bus to short to get a presentation jumped off and walked out into the late autumn’s dark afternoon.
Peter and Superman had always thought it looked a little bit scary, looking from the inside of the well lit bus into the gardens and later on the trip, streets of the city covered in darkness. Of course in the summer it wasn’t even close to dark five a clock when mom sent them across the city every other weekend so that their papa could pick them up from the bus station after work.
Julia who never, it didn’t matter if she started four hours before departure, felt like she was done and happy with her makeup, used the bus windows and the black background as a mirror. Constantly checking so that her mascara hadn’t smeared out, it hadn’t. And that her hair was still curved around her shoulders with the same amount of locks on both sides, it was. Still she again fiddled a little with them and even though she knew it was a bigger chance of actually ruining it than fixing what was already perfect or at least as good as it would ever be, scratching the skin underneath her eye to make sure no mascara was where it shouldn’t be.

Jenny had looked in the mirror once and even though she never had spend more than ten minutes getting ready for a party, including picking a dress and sometimes while eating if there was a lack of time between her afternoon run and the time the bus left, she was very happy with what she saw.
To school she hardly even wore makeup, something that was up for discussion more than on one occasion with the behind the back talking girls in the smokers corner. Julia was, even though she would never admit it, just jealous. Not as much of the fact that Jenny still was the most beautiful girl in school even without, but more the courage it tock to be the only girl of about 5000 who just didn’t care about the smokers corners judgment.

The bus stopped again and three guys who obviously already had taken the fact that is was Friday seriously while ordering way more than the one beer that gave all after workers at Paddy’s Bar free taco-buffet. The first guy who was a bit taller than the other two paid Edward the bus driver and wondered at the same time how long it would take before he could grow an as impressive mustache. By the few blond hairs that appeared last time he forgot to shave, many, many years still.
While still thinking about mustaches he turned around and for the first time he had a lock at all the people sitting on the bus.
Sylvia’s cat was staring back at the boy through the wires in his cage door. And Sylvia, its owner looked scared at his two friends that while paying was laughing loudly at a joke that probably wouldn’t be as funny in daylight.
While the boys took their seats they checked out the two girls in the back and decided right away that whichever bar they were going to, they were going too. And maybe, maybe the first boy thought for himself, I might get company home even though I don’t have a mustache.

The bus speeded up again, and then as soon as it hit top speed, slowed down again for another stop. Sylvia took her cat box and walked of while Mary waved goodbye to the little grey furry ball in the cage as it passed her seat in its little cage home.
The next stop was the city center with all the pubs, clubs and in the daytime stores with clothes, superman-dolls and whatever else people could need. Jenny and Julia walked of the bus with their beautiful dresses twirling around their legs with the three boys following close behind two of them still laughing at each other while the third taller one tried to catch up to Jenny’s blue dress who he was just as impressed off as little Mary was. The doors closed behind the youngsters while Mary thought that she was going to ask dad for a just as blue and beautiful dress later tonight.

On the way to the northern suburbs there were just two stops. One on the edge of the city and one outside the mall with the stand had had green pair flavored ice cream on the menu. Peter squeezed his sisters and Superman’s hands a little bit tighter when they passed the mall. He could almost taste the green ice cream. He felt the same way every second Friday passing the same spot, but he knew, he would not get any this weekend either. Ice cream is for summer, his dad said every time he asked, and made him forget about it with offering pancakes instead. Forget about it until next time on the bus.
Edwards fine driving had now taken them all the way from one end of the bus line to the other. Peter who was a good brother let his little sister press the stop button; he was too old to argue about small stuff like that anyway, just as mama had said. The two children left the bus for their fathers arms and left Edward all alone for the last ride of the night, to the bus garage.
Edward turned up the volume of the little crappy stereo all the buses where equipped with and sang quietly while stroking his mustache. Another Friday had passed.