Nils reseblogg

En härlig sötsurblandning av två delar Stockholms innerstad, två delar pizzeria/besinmack någonstans i Dalsland och en kvarting Polsk eller möjligtvis Litauisk källar-svartklubb. Så ser halva min bild av Surfers Paradise ut efter en månad på plats.

Stockholms innerstad på så vis att nattklubbarna ligger på krypavstånd ifrån varandra och på sättet de helt tar avstånd från att avspegla antalet besökare för kvällen i längden på kön utanför. Men även hur, och nu hoppas jag att stockholmare som inte håller med argumenterar för det i kommentarfältet, alla här är helt överens om att de är lite bättre, lite snyggare och lite coolare än resten av landet.

En annan sak de verkar vara helt och hållet överens om här, precis som de är i Dalsland, är att stora svarta tribaltatueringar egentligen inte alls är så fula som resten av världen tycker, de är istället det coolaste en ung man kan ha på överarmen och helst gärna halvvägs upp på halsen.
En given accessoar till dessa stora svarta spetsiga kluddklumpar är utan undantag en riktigt ”coolt” stylad pick-up av märket Holden. Det kan inte vara något annat än en äkta Dalslands-epa som ligger inne med inspirationen till alla dessa supersänkta, tribalsolskyddutrustade bilar, som dessutom verkar vara helt omöjliga att starta utan en minst trettio meter lång burnout.

Hittade inga bra bilder på Holden pick-ups så som de ser ut här i Surfers, men ni får föreställa er lite flames och wonderbaums.


Den polsk/Litauiska svartklubbstouchen står kvinnorna i byn för. Man kan tolka det som man vill men det är i vilket fall inte synonymt med klass och finess. Det ligger däremot en positiv antoning i det på så sätt att jag föreställer mig att östeuropeiska kvinnor äter bra mycket mindre mackedonken än kvinnorna i västvärlden. Många av tjejerna här verkar vara mer än kära i att träna, en kärlek som klås endast av deras kärlek till att leva vardagslivet i heta träningskläder, och på broccoli och fullkornspasta.
Men sen kommer helgen..
Då har de tydligen fått för sig att de deltar i en Pimps n’ Hoe’s tävling där slampigaste utstyrseln vinner. Jag är, och det kan mina vänner intyga, mer eller mindre helt ointresserad av modé, men mit expertutlåtande är i vilket fall att alla dessa tjejer hade vart bra mycket mer attraktiva om de bara stannade i sina tighta yogabyxor istället för att hoppa på red light district modet.

Jag vill inte påstå att jag mer än möjligtvis någon enstaka kväll, kanske två, i veckan lever i den del av Surfers som jag precis beskrivit. Andra halvan kommer med mer snart..

Allt förutom meningen: "allt är relativt" är relativt lärde vi oss på filosofilektionerna i höstas medan vi inte förstod någonting utan som Per Bauhn uttryckte det mer var; "förvirrade på en högre nivå".
Det jag vill komma till är att jag är stolt över hur mycket jag har pluggat på sistone, men också till att det i jämförelse med min kära sambo Sandra åstadkommer fortfarande är ingenting.

Jag brukar ställa klockan på kvart över tidigt. Jag har märkt att det jag inte får gjort eller i alla fall inte hinner börja på innan lunch med största sannolikhet aldrig blir gjort. Men om jag hade räknat med att få känna mig lite duktig över att plugga i ottan kommer alltid Sandra och visar hur relativt duktig jag inte är.

-Gomorgon! säger hon och ler, när hon två minuter över nio kommer hem från ett gympass. -Jag var uppe tidigt imorse och gjorde en hemuppgift men efter två timmar blev det för mycket så jag körde en sväng på gymmet för att få ordning på tankarna.

Din jävel.. tänker jag och känner mig värdelös med jag svarar precis som vanligt.. -aah ok, nästa gång hänger jag med. Inte.

Att hennes studier också känns mer riktiga än mina då de består av tjocka buntar med viktiga siffror istället för böcker och prinsar och prinsessor gör att jag förlorar ännu lite mer av den där fina känslan av att jag faktiskt gör någonting vettigt med min söndagsmorgon, när jag egentligen bara läser böcker.

Strunt samma.

Än så länge har jag plöjt ”A Man Melting” av Craig Cliff, sträckläst ”The Vanishing Act” av Mette Jakobsen, halvintresserat studerat texter av Alice Pung och Peter Skrzynecki och riktigt ointresserat funderat över hur flummiga och egentligen intetsägande David Malouf’s dikter är för mig. Parallellt med alla dessa författare har jag rakt emot vad de mänskliga rättigheterna står för, utsatts för ren och skär tortyr av Saddam Husseins lärjunge Emily Bronte’s bok ”Wuthering Heights”, eller som den heter på svenska: ”Svindlande höjder”. Men mer om den strax.

”A Man Melting” är en novellsamling med kortare berättelser på temat evolution och meningen med livet. Det gör att om man bara läser baksidan känns den tyngre än vad den egentligen är. För om evolution och meningen med livet i vanliga fall betyder tegelstensböcker så har denna med sina korta ofta humoristiska berättelser mer känslan av toalettlektyr. Ett par av dem är till och med så korta att de hinns med på ett metrosexuellt ”sitta ner och kissa”-besök. Författaren som är från Nya Zeeland har i flera år rest omkring i världen samtidigt som han arbetat med sina noveller och det gör att jag många gånger känner igen de situationer eller platser han beskriver.

Jag ger boken en 6.2/10 därför att den var lätt och underhållande, men inte mer eftersom den egentligen inte lämnade mig med någonting när den väl var slut.

”The Vanishing Act” fick mig faktiskt att njuta till fullo av mitt studerande. Hade aldrig om det inte var för skolan plockat upp en bok om en liten flicka på en ö bebodd av sammanlagt inklusive henne själv fyra personer, en hund, ett par kaniner och ett minne av en bortkommen mamma. Men med det litet tragiska spåret bestående av den saknade mamman tillsammans med flickans egenutformade filosofier i pappa filosofens fotspår och ett barns tankar om livet, döden, kärleken och världen är det en mysig bok. Kan även vara för att jag samtidigt hade börjat på Wuthering Heights.

6.8 får den på grund av mysfaktorn och därför att jag lyckades läsa ut den på ett dygn.

Dikterna och texterna var mer eller mindre bara skit eller intetsägande så dem glömde jag, för att använda ett ord som återkommer mer än ofta här, DIRRR!

”Wuthering Heighs” som enligt min professor i kursen Great Books B är en av världens bästa böcker, kan vara lite av värdens sämsta bok enligt mig. Nej nu tar jag kanske i. Språket är trollbindande, säger de som förstår det. Jag själv som trodde att jag lärt mig engelska skrev sida upp och sida ner med ord för att slå upp vid senare tillfälle innan jag gav upp eftersom jag lika gärna kunde ha köpt mig ett svenskt exemplar av boken istället, då varannan rad mer eller mindre var grekiska för mig. Eller mer exakt skotska. Exempel från översta raderna på sida 104: ”We’s hae a Crahnr’s ’quest anah, at ahr folks. One on ’em’s a’most getten his finger cut off wi’hauding t’other froo’ sticking hisseln loike a cawlf.” Ja ni förstår, eller snarare jag hoppas ni förstår att jag inte förstår. Storverk eller great book spelar ingen roll. Den får 2/10 för att det dels tog 2/3 av boken innan jag förstod vad den handlade om och dels för att den bara var rörig och allmänt tråkig. Tog två veckor av plågsamt läsande.

Nu blir det till att börja med ”Madame Bovary”. Som ska vara klar på onsdag och sen skriva på mina egna dikter som även de är till på onsdag och sen en novell som enligt uppgiften ska vara ”1000 word long and as bad as possible” och inlämnad imorgon. När fan ska jag hinna surfa egentligen?

..alla noll?

I lördags blev det lite av spontan inflyttningsfest här på the Regent. Vi bestämde oss för att bjuda alla våra Australiensiska vänner och insåg ungefär lika fort att de var icke-existerande. Vi fick ihop oss svenskar, en gäng (ja, på mitt språk heter det ”en gäng”) norrmän (det är mer norrmän här än det är kalorier i en snickers), två danskor, en och en halv mexikanare, en equadorian, en tysk, en argentinare och sen lite blod från England och Bosnien. Men inte en enda Australiensare. Finns det ens några i detta landet?



Det vi kan skylla på än så länge är att de flesta vänner vi har samlat på oss är ifrån de aktiviteter som skolan har ordnat för utbytesstudenter och där har det inte vart mer än möjligtvis bartendrar från down under. Vet inte hur länge vi kan skylla på det dock så nu får det blir Kalmar all over igen – Ut och ragga kompisar. Ni vet säkert alla hur svårt det är att fråga det andra könet efter ett nummer på krogen, snäppet värre är det att börja prata med en local i skolan, som förövrigt redan tycker vi skandinaver har en aningen bögig aura enligt mina Australiensiska vänner hemma i Sverige, och innan man tappar bort honom be efter ett nummer så ”-vi kan hitta på nått i helgen”. FAIL! redan där så att säga. Men likväl ska jag jobba på det. Kommer uppdatering om hur det går så snart jag gjort framsteg.

Ett roligt återseende på festen var Jesper som kanske någon av er som har vart med här sedan begynnelsen kommer ihåg. Första månaden på första resan, precis efter jag och Martin blivit lurade av en viss minigris, hamnade vi på en dykkurs på Koh Tao i Thailand. Där träffade vi Jesper, hans dåvarande flickvän Anette och Mowgli som jag senare kom att stjäla från Jesper och resa genom Laos och Vietnam med.
Jesper verkade helt ha kommit över min stöld och ganska snart vågade jag till och med ge honom en kram utan att kolla hans händer efter en kniv. Om jag inte minns fel har vi setts en gång på de fyra år som gått sedan Koh Tao, men i vilket fall kändes det som att återse en gammal god vän. Det känns verkligen lite tråkigt att hans år här är över nu i slutet av augusti, när mitt halvår  precis börjat.

Jesper som jag träffade för första gången på Koh Tao för fyra år sedan..

Slänger in en bild på solnedgången från vårt vardagsrum också, bara för att jag kan..

Efter att ha kämpat en stund på brädan för att ta mig utanför brytet (där vågorna reser sig) satt jag på min bräda och började på allvar njuta av solen, vyn över staden och de få och små vågorna som det likt jag söndagströtta stilla havet pumpade fram. Nu mår jag tänkte jag och dök under vattnet för att vakna till på riktigt innan det var dags att börja kämpa efter lite vågor att stå på.

Precis när jag sticker upp huvudet är jag på toppen av en våg och ser med salt i ögonen en fena som simmar mot mig runt en 100m ifrån mig..
”en fena..? hmm”
- VAFAN! EN FENA HAJHAJAHAJAHAJAHAJAHAJHAJHSJAHJHSAJHSKJHSAAAAAAAAAAAH!
Jag mer eller mindre sliter ut ögonen ur sina hålor för att skölja bort saltet så jag kan se efter så jag inte ser i syne samtidigt som alla hajenfilmer, hajrapporter på nyheterna och mitt liv rullar på högvarv på den inre videon i mitt huvud.


Haj..

Jag tittar igen och jag hade fel. Inte som tur var dock för det var inte en fena utan två. Och de är dessutom inte mer än 50-60meter ifrån mig.
”Skit. Jag kommer dö.” tänker jag och alla sinnen känns som om de varvar upp till dubbel effekt. På en tusendels sekund hinner jag känna hur vattnet skvalpar mot mitt bröst där jag ligger på brädan och hur det smeker mina fötter som troligtvis just är för två hajar vad ett kycklinglår är för mig en tisdag vid tre när första chansen för dagen till att äta dyker upp. Solen känns ännu intensivare och jag kan känna hur strålarna träffar mitt ansikte och baksidan av mina armar. Jag hör bruset från havet och vågorna där de slår, men plötsligt överrustar det inte sorlet från staden 100m in. Kan jag till och med höra vad det äldre paret som går på stranden pratar om. Är jag redan död?

Men sen kör även musklerna igång. Jag paddlar för OS-guld på väg in till stranden och hade utan tvivel slagit fyrmannarodd-lagen med hästlängder. Men samtidigt hinner jag även fundera igen över vad jag egentligen såg.

”Två fenor.. Och de gick upp och ner hela tiden.. Två rundade fenor.. ”

-DELFINER! Det måste ha varit delfiner! Hajar simmar ju ensamma, och de har spetsiga fenor! Lyckan över att mina lemmar än en gång har återtagit formen av armar och ben istället för grillade kycklinglår slår över mig som en våg av varm lycka. Jag har nu redan tagit mig så pass långt in att jag kan hoppa av brädan som jag bodysurfat/paddlat som en galning in på, och ställa mig upp. Jag spanar utåt igen och ser än en gång fenorna fast nu är de på väg utåt och bort igen. De är runda och fina och har nu förvandlats från ryggar på mina bödlar till ännu ett tecken på att livet är lite för gött.


Delfiner.. Inte jättestor skillnad. Blir nästan lite rädd att jag hade rätt till en början nu igen när jag hittade dessa bilderna på google.

Jag sätter mig ner på stranden brevid Naman och Carlo, som båda redan har suttit där en stund, och berättar om min nära-dödenupplevelse. Resten av söndagen gick till att jobba på brännan, pärsen av en fake-hajattack var nog mycket surfupplevelse för en dag.

(Ber om ursäkt för extremt låg humor.)

För att ändå klaga lite så måste jag säga att mitt schema på tisdagar är riktigt segt. Definitivt värt eftersom jag har två lediga dagar istället men ändå.



Hemma lyssnar jag som bäst när jag sitter stilla och tecknar samtidigt som läraren talar. Då stannar tankarna i klassrummet och funderar inte alls på hur bra jag egentligen hade kunnat klättra om jag hade tummar på fötterna. (Vid pappersbrist har jag kommit fram till att fasaden på andra sidan gatan från Nisbetskaskolan i Kalmar troligtvis inte skulle vara något problem alls.)

Här där de talar engelska, snabb engelska, är det inte möjligt att göra annat än att använda alla sinnen som står tillbuds om man vill ha en chans att hänga med. Jag mer eller mindre lyssnar och läppläser samtidigt som jag likt en fladdermus skannar rummet med mitt sjätte sinne för att hela tiden ha full koll på allt som kan störa min koncentration. Det sista sinnet är visserligen ofrivilliga koncentrationssvårigheter, men ändå.

En dag full med lektioner och dessutom utan rast för att fylla på energiförråden, tär och då slänger de minsann in test på sista lektionen bara för att jävlas.
Inte ett test som i ett papper med frågor, eller som en inlämning nej. Ett koncentrationstest i form av en genomgång av dagen aktuella författare. Today we are going to talk about the Asian-Australian writer.. wait for it..

Alice PUNG!

Jag och Christian Bieber som vid det här laget är utsvultna, fullmatade med information, och fnissigare än två småflickor från andra klass med fickorna fulla av kärleksbrev och luktsuddigum känner att detta kan vara en uppgift vi inte kommer att klara av.

Frågor som: -Does Alice Pung’s background influence the text in anyway.. (Jag vet precis vad hon menar med Alice Pungs bakgrund.) Eller: Alice Pung studies on the University of Sydney (..medan hon själv jobbar med dagskift på en korvmoj) blev nästan för mycket och det var med nöd och näppe de två små gossarna med riktigt trött humor klarade sig igenom sista timman.

Några av er har efterfrågat boktips/recentioner bland/av de böckerna jag läst än så länge. Ska bara läsa lite mer av Alice Pung, sen kommer en lista på det jag tagit mig igenom än så länge.

Häromdagen satt vi tre män i hushållet på balkongen och smuttade på varsitt kallt glas saft i solen, samtidigt som vi ansträngde oss riktigt noga för att komma på någonting vi kunde klaga på. Eller rättare sagt, Bieber-Christian behövde egentligen inte klura alls.

(Läs på gnäll-skara-schlätta-mål:)
- Vinden är kall.. .. det blir mörk så tidigt här.. ..jag är hungrig.. ..är detta den bästa musiken du kunde hitta eller?.. ..osv.

Jag och Zlatan som nu sedan länge ser på Bieber mer som en malande bakgrundsradio än en del av konversationen klurade dock för fullt för att komma på nått av vikt.
-Jag skulle ju velat ha spelat mer fotboll.. försökte passande nog Zlatan klaga.
-Men det ska du ju börja med i morgon.
-Ja just det ja..

Bieber i bakgrunden: -..sätena på de hära stolarna är änna rätt hårda..

Jag försökte klaga på att jag ändå har rätt mycket i skolan han inte avsluta meningen då Zlatan avbröt mig med -Host! Två dagar skola i veckan! Host! Host!
-Det är faktiskt en lektion på onsdagen också försökte jag, men det föll platt.

Det enda jag efter ett par timmars funderande kunde komma på, ja vi har det sjukt stressigt, var att det som saknades mig är förutom den stora kärleken (det ämnet släppte vi direkt, alldeles för djupt för en måndagseftermiddag) en longboard och en gitarr. Hade jag haft det hade jag egentligen inte kunnat klaga på någonting.

Kan bli den här imorgon och sen är det bara ett problem kvar..

Jag har varit San Salvadore, staden där världens största gäng MS13 härskar. Jag har varit Guatemala City som alla varnar alla för. Jag har gått på riktigt skumma gator i riktigt skumma städer. Alla med fattiga människor som gör vad som helst för att komma över pengar eller värdesaker. Men jag har alltid haft tur och, peppar peppar ta i trä, aldrig blivit rånad. Lurad minst ett par gånger men aldrig rånad eller ett offer för ett våldsbrott. Tills igår.

Efter att ha varit ute en sväng på byn, det var ju ändå torsdag, var jag och Anton på väg hem samtidigt som vi intensivt diskuterade fördelar och nackdelar med tjocka/tunna pizzabottnar.
Eftersom Ze german går sjukt långsamt medan jag drevs av en djup längtan att lägga mig ner hamnade jag ett par steg före honom just som om någon bakom oss säger:

-Oi! Excuse me.. Does anyone of you have a smoke to spare?
-Naw sorry man, don’t smoke.. svarade jag och Anton I mun på varandra samtidigt som jag vände mig om för att se vem det var som frågade.
Jag hann skymta en orange T-shirt och rött hår innan han allt hände på en gång i ultrarapid och superspeed på en och samma gång. Samtidigt som en bil rivstartade i bakgrunden tog killen ett par snabba steg fram emot Antons ryggtavla och helt oprovocerat mer eller mindre slog in ansiktet på honom med en bakifrån-uppercut rätt på munnen så att blod och vad jag trodde var tänder flög åt alla håll. Jag bara gapade medan idioten sprang iväg och hoppade in i bilen som just startats och som hade hans tre väntande polare i sig. Jag stod fortfarande som i trans bara gapandes brevid en kraftigt blödande Anton då de sakta körde förbi oss i bilen alla fyra stirrandes emot de två frågetecknen på trottoaren. Inte förrän bilen försvunnit släppte slowmotionkänslan och jag började se till Anton.

-WHAT THE FUCK JUST HAPPENED!!! Skrek jag medan jag försökte se hur många tänder Anton hade kvar. Som tur var skymtade jag inga gluggar bland allt blod, men det var ganska tydligt att han bitit rakt igenom sin egen läpp och behövde sys på minst två ställen.

Blod på ett 7elevenklinkersgolv, nödnummer, polis och ambulans. Inget jag annars skulle associera med ett ställe kallat Surfers Paradise trots att mer människor än jag kan räkna på mina händer har berättat om hur många idioter som hänger här.

Inte förrän polisen frågade insåg jag att killen inte ens hade försökt råna oss. Det hade nästan varit bättre för då hade det i alla fall funnits något slags motiv. Detta var bara idioter som slog folk på käften för att de inte hade något bättre för sig och därför att om man öppnar någon av deras skallar så sitter där en apa och tuggar på en krita där det borde ha funnits en hjärna. (Liknelsen kan vara stulen, men sann i vilket fall.)

Fick precis ett sms från Anton nu, sex stygn i munnen och lika många timmar på sjukhuset.

Jag blir så jävla trött på mänskligheten ibland.

Utnyttjande av faciliteterna räknar vi in i hushållssysslorna här i kollektivet som ännu inte förtjänat ett smeknamn. Tvätta, diska, åka vattenrutschkana, gå ut med sopporna och slutligen chilla minst så länge i bubbelpoolen att synen fräts bort lite av kloret och är aningen grumlig resten av kvällen. Allt ingår hyran eller arbetsuppgifterna för ett normalt Swänschkt kollektiv i Brodbeach, Au, och måste göras.

De sista dagarna har jag dock fått hjälp med grumligheten i synen på annat håll då jag har börjat tävla med bönderna på de australiensiska slätterna i mest plöjning per dag, skillnaden att de plöjer jord och jag prisbelönta författares ord är inte mer än på en bokstav.Ord/Jord.
För om vi tappade livslusten på första lektionen så chillade vi nog mer eller mindre redan med Hades i underjorden när vi gått igenom alla våra lektioner en vända. Christian som vi numera kallar Discustin' Justin då han för tredje gången nyligen blev påmind av en tjej att han ser ut som Justin Bieber och därför att det rimmar så fint på discusting, har dock redan hoppat av en av våra kurser men jag har sammanlagt tre läs/skriv kurser och en i historia, alla med minst fem böcker på den obligatoriska läslistan.


Traven till höger är den trave jag får nöja mig åt när skolan är slut och den till vänster är kanske 30% av det jag ska läsa de närmaste 2 månaderna..

Jag såg mina inplanerade framtida surfskills rinna mig ur händerna då jag istället för surfbrädan släpade på en trave böcker värdig en bokrecensent under armen på väg hem den dagen.
Saken var bara den att jag faktiskt inte hade slängt en blick på vad det var för böcker jag skulle läsa. Jag kände inte igen en enda titel. Deras av läraren ”storverks” genre till trots. Jag antog bara istället rakt av att böcker man får av skolan är torrare än en gammal limpa halvägs in i skorpstadiet. Men sen började jag läsa.

Helt okej, bra böcker och än så länge har de hållit mig vaken istället för att nocka ut mig, känn dig träffad John Stuart Mill. Jag kommer helt enkelt bara behöva läsa mycket bra böcker vilket inte alls känns som en plåga längre. Ännu mindre sedan jag han läsa en halv bok och plaska lite med min nya surfbräda i vågorna på samma dag. Detta kan jag leva med tänkte jag där jag satt på stranden efter surfet och slukade ett par sidor till.


Siljes (en norsk vän i utbytestudenthänget), min och Zlatans surfbrädor med Zlatan himself och Antons bil i bakgrunden..

-Ungefär hur fort ska vi skriva upp oss på extrahjälp?
-Svinfort..

Jag och Christian har precis tagit ett steg ut från första lektionen som tydligen var ämnad för normalbegåvade nobelpristagare. Creative writing är visserligen en kurs som verkar intressant. Men då den hade varit sjukt svår på svenska och tillsammans med en klass där fjorton av femton är uppfödda med engelska och har som största litterära problem att få tillräckligt betalt för sin tredje publicerade roman, medan jag själv har som största litterära problem att jag inte kan varken tala eller skriva engelska, känns det inte som om ordet svårt räcker till.

Systemet här är annorlunda från Sverige på så sätt att man i varje ämne först har en Lecture/föreläsning i en stor aula med kanske 60-100 elever, sen delas man in i olika ”tutor-”grupper på runt 15-20 har en vanlig lektion med övningar och diskussioner. På introduktionen verkade allt till en början överkomligt. Första uppgiften för att komma igång, var av formatet läraren säger ett ord och vi i klassen ska skriva upp vilka ord som vi kommer att tänka på. Röd – kärlek, hjärtan, brandbilar, ferarri, läppstift, osv. Kul att se hur olika vi tänkte. Sen gick de igenom vilka böcker vi skulle läsa eller mer eller mindre redan ha läst.

Vid femte boken fick jag ett litet meddelande från Christian på en lapp.
”Du har möjligtvis inte en kniv, jag vill begå harakiri..”
Jag skakade på huvudet, men två böcker senare skickade jag tillbaka:
”Hittar du en så är jag nr2..”

Halva klassen verkade mer eller mindre pusta ut då det bara var ”storverk” vi skulle läsa, ”So easy, I’ve already read 90% of these books” hörde jag någon viska bakom mig som om det syntes att jag kallsvettades över de 900 sidorna som nu hade ätit upp all surftid i helgen i en enda tugga.

Om böckerna börjades kännas som ett tungt lass att bära var de ändå i förhållande till tutorklassen bomull. Första uppgiften vi fick var att skriva vad som helst på ämnet ”Whats a world?”. Jag som läst filosofi i ett år nu började gå in på begrepp och definitioner och kände mig ganska nöjd när 15 minuter hade gått. Sen kom Aussie-Stephen-Kingarna igång..
Eftersom jag inte är en prisbelönt författare kan jag inte riktigt återge exakt vad de beskrev men om mitt nedtecknade var på temat definition av ordet så var killen bredvid mig mer på temat:

Imagine a glass ball of light laying in your hand. It is shiny and full of magic. Expand it and step in to it. Touch it and feel the warmth of it.. (tio rader till av poet-blabla.)
Jag sneglade på Christian och insåg att vi båda varit på samma tema.

Hur faen hamnade vi här?

Eftersom min jetlaggade hjärna tackade -tack, men nej tack, till att följa med på lägenhetsjakt dag ett så glömde jag givetvis att fota de första appartementsen vi tittade på. Men istället kan jag eller rättare sagt Metallica beskriva känslan av den första.


390dollar i veckan och då ingick lukten, knarkargrannarna, de stora gula fläckarna på heltäckningsmattan och troligtvis löss, men inte el och vatten. Eftersom jag inte ville att Sandra skulle avlida bara av tanken att bo där lämnade vi snabbare än mäklaren han säga ingen pool och gick istället på visning de lá mtv cribs. Sextonde våningen i the Acapulco skrapan där man om man fick för sig att ramla ner från balkongen mer eller mindre skulle kunna landa på en våg och surfa vidare då det låg ungefär trettiosex centimeter från stranden. 475 dollares natten men då fanns det tyvärr bara två utomhuspooler, två tennisbanor, en bubbelpool, ett gym och en utsikt som mina framtida boende har lika stor chans att leva upp till som Europa har att leva upp till sina egna miljökrav.

Stal lite Acapulcobilder från google.

Mina och Christians skuldkänslor över att vi redan tack vare att vi betalat guld för att få gå i skolan här och om möjligt inte ännu men inom en snar framtid kommer att vara mellan till måttligt luspanka, fick oss dock att bestämma oss på en prisklass någonstans mitt i mellan.

Att vi alla fyra är okej med att dela på en lägenhet med två sovrum gjorde dock att vi faktiskt kunde ställa lite krav och ändå bo billigt. Så vi började ställa krav.
Sandra som verkar vara lite av en Björn Borg på tennis krävde tennisbana, Jonatan som verkar vara lite av en Paris Hilton krävde två badrum, Christian som verkar vara lite mer än lite misantrop krävde att få flytta in snarast då hostel-livet där han blir tvungen att prata med folk alldeles för många gånger om dagen ”tär”. Sen krävde vi alla tillsammans minst en vattenruschbana.

Medan jag var ute och bokstavligt talat hängde i strandpromenadens pull up-stångar, bokade Jonatan och Christian in inte mindre än fem visningar inför lägenhetsjakt dag två. För att underlätta letandet som skulle börja vid åttatiden och pågå hela dagen värmde vi även upp med en eller ett par dunkar av det Australiensiska yberbilliga vinet jag hört så mycket om samt ett par timmar dans.


Vädret verkade känna sig precis som vårt dagen-efter goon humör.


Fortsättning följer..

Precis som vanligt eller som Timbuktu rappar löser det sig. Allt. På flyget som vi trots smärre svettningar och frossa i Quatar lyckades ta oss till Perth med, träffade vi en svensk tjej som heter Sandra. Hon hade på något overkligt sett införskaffat topphemlig information som jag och Christian helt omöjligen hade kunnat komma över utan henne. Typ som vart vi skulle ta oss när vi väl landat på rätt sida av landet som är lika stort som hela Europa. Varför ha en Lonley Planet reseguide, när det alltid finns en söt tjej som har det och som dessutom använder den, har blivit lite av ett ledord för mig numera.

Christian sitter och tänker "-fan va denna bänken är obekväm" och sen har vi vår första guide Sandra.

Sandra som tydligen inte alls kämpade för så många flygbyten som möjligt på 24h lämnade dock oss i Perth för att flyga direkt till guldkusten. Jag och Christian såg på varandra en snabb sekund och beslöt utan ett ord att inte diskutera hur det kom sig att vi var så otroligt sugna på att flyga att vi klämde in ännu ett byte som vi dessutom betalade extra för, då det gick att flyga direkt. Men innan hon lämnade berättade hon att Islanders Hostel mitt i Surfers Paradise skulle vara bra att hänga på tills vi hittat någonstans att bo mer permanent.
Sandra hade även haft kontakt med en annan svensk kille likt henne pluggade i Lund som heter Jonatan. Så relativt fort när vi väl kom ner och hade avklarat ungefär fjorton timmar sömn var för att ta igen så beslutade den nationellt extremt spridda gruppen Karlskrona, Askim, Linköping och Kungälv att leta boende ihop.

Efter att ha suttit av de första sex flygtimmarna med två filmer och en god bok, samt en uppdatering var femte minut om vilket håll Mecka låg anlände vi till mellanösternlandet Quatar.

I högtalaren efter landning

-..The local time is 00:20 and the outside temperature is 35degrees Celsius, I also want to point out that we have a very new and fancy airport which is build for millions of dollar we’ve earned on oil and that women in our country are treated with respect and equality as long as they obey their husbands, don’t work, don’t talk to anyone outside the family and don’t show their faces in public. Welcome and hope you will have a pleasant stay.

Flytet vi hade haft hela vägen till Quatar (jag menar till och med tåget gick i tid!!!) fick dock ett abrupt slut ungefär två sekunder efter att Christian hade yppat meningen..
-Fan denna resan har gått så bra hittills att det definitivt kommer hända något jävligt snart..
-Excuse me sir.. follow me.. Den unibrowutrustade gränspatrullgubben stirrade stint på de två unga svenskarna vars lyckorus över att vara på väg till ett halvår downunder med värmande sol, svalkande bad och nya människor, på en millisekund hade bytts ut emot oro över ännu varmare sol, bad med elchocker och nya människor i form av Abu Grail-fängelsevakter eller möjligtvis en cell vägg i vägg med Persson och Shibbye. (Afrika och mellanöstern delar fängelser va?)

-Why no visa? Ser argare ut än Usama gjorde när hans son satte upp en Amerikansk flagga på grottväggen som en del av en ungdomsrevoltsfas.
-Oh, we do have visa, its electronic.. Försöker se ödmjuk och oskyldig vilket leder till att vi båda ser extremt skyldiga ut.
-Print out?
-No sorry..
-Why no printout?

-Because its electronic, why have an electronic visa if you have to print it out anyway?
Unibrownet sjönk ner över de två kolmörka ögonen och stirrade stint på oss i något som kändes längre än en vandring genom Sahara.

Han gav våra fina pass till sin kollega och medan denne tryckte på datortangenterna i ett tempo som verkade vara ett försök till Guinness rekordbok, fortsatte han stirra argt på oss genom ögonbrynsdjungeln.

Efter ännu en evighet sa kollegan bakom disken.
-Ok.. Och vi såg ljuset i tunneln en sekund innan det släcktes igen:
-..for you.. medan han pekade på mig. Christians visa fungerade alltså inte och frågan som kommer efter fick oss båda två att ännu en gång fundera på hur långt det egentligen var till Abu-Grail fängelset.
-If he doesn’t fly, do you fly?
Lyckligtvis behövde aldrig min goda och onda sida slåss om hur mycket vi egentligen tyckte om Christian och hurvida han egentligen skulle ha mycket roligare och träffa mer människor om han själv chillade livet ut i Quatar, för bara en sekund senare kom ännu en biffig gränskontrollant och körde staredown med de andra två krångelögonbrynen. Han vann, tog våra pass, kollade på dem två sekunder, tryckte på en knapp och lät oss hoppa på planet.

Kan de ha varit så att vi, eller jag, ännu en gång missat ett sådant där: ”Skjut till herren en dollar och slipp alla problem på en sekund-moment”..

I vilket fall: Vi överlevde och är nu på AUSTRALIENSISK MARK! WIN!

Nu ska jag bada. Peace