Nils reseblogg

Efter att ha kämpat en stund på brädan för att ta mig utanför brytet (där vågorna reser sig) satt jag på min bräda och började på allvar njuta av solen, vyn över staden och de få och små vågorna som det likt jag söndagströtta stilla havet pumpade fram. Nu mår jag tänkte jag och dök under vattnet för att vakna till på riktigt innan det var dags att börja kämpa efter lite vågor att stå på.

Precis när jag sticker upp huvudet är jag på toppen av en våg och ser med salt i ögonen en fena som simmar mot mig runt en 100m ifrån mig..
”en fena..? hmm”
- VAFAN! EN FENA HAJHAJAHAJAHAJAHAJAHAJHAJHSJAHJHSAJHSKJHSAAAAAAAAAAAH!
Jag mer eller mindre sliter ut ögonen ur sina hålor för att skölja bort saltet så jag kan se efter så jag inte ser i syne samtidigt som alla hajenfilmer, hajrapporter på nyheterna och mitt liv rullar på högvarv på den inre videon i mitt huvud.


Haj..

Jag tittar igen och jag hade fel. Inte som tur var dock för det var inte en fena utan två. Och de är dessutom inte mer än 50-60meter ifrån mig.
”Skit. Jag kommer dö.” tänker jag och alla sinnen känns som om de varvar upp till dubbel effekt. På en tusendels sekund hinner jag känna hur vattnet skvalpar mot mitt bröst där jag ligger på brädan och hur det smeker mina fötter som troligtvis just är för två hajar vad ett kycklinglår är för mig en tisdag vid tre när första chansen för dagen till att äta dyker upp. Solen känns ännu intensivare och jag kan känna hur strålarna träffar mitt ansikte och baksidan av mina armar. Jag hör bruset från havet och vågorna där de slår, men plötsligt överrustar det inte sorlet från staden 100m in. Kan jag till och med höra vad det äldre paret som går på stranden pratar om. Är jag redan död?

Men sen kör även musklerna igång. Jag paddlar för OS-guld på väg in till stranden och hade utan tvivel slagit fyrmannarodd-lagen med hästlängder. Men samtidigt hinner jag även fundera igen över vad jag egentligen såg.

”Två fenor.. Och de gick upp och ner hela tiden.. Två rundade fenor.. ”

-DELFINER! Det måste ha varit delfiner! Hajar simmar ju ensamma, och de har spetsiga fenor! Lyckan över att mina lemmar än en gång har återtagit formen av armar och ben istället för grillade kycklinglår slår över mig som en våg av varm lycka. Jag har nu redan tagit mig så pass långt in att jag kan hoppa av brädan som jag bodysurfat/paddlat som en galning in på, och ställa mig upp. Jag spanar utåt igen och ser än en gång fenorna fast nu är de på väg utåt och bort igen. De är runda och fina och har nu förvandlats från ryggar på mina bödlar till ännu ett tecken på att livet är lite för gött.


Delfiner.. Inte jättestor skillnad. Blir nästan lite rädd att jag hade rätt till en början nu igen när jag hittade dessa bilderna på google.

Jag sätter mig ner på stranden brevid Naman och Carlo, som båda redan har suttit där en stund, och berättar om min nära-dödenupplevelse. Resten av söndagen gick till att jobba på brännan, pärsen av en fake-hajattack var nog mycket surfupplevelse för en dag.