Två Australiensiska tankar..
Har man inte sett snö mer än på TV innan man fyller trettio antar jag att man tror att det är något helt annat. Molnliknande eller nått liknande sockervadd. Han skulle ha vart med på Nordmannaskolans snöbollskrigsruta. Då hade han vetat vad isbollar kan göra med ett ansikte som lämnats oupmärksamt för en sekund eller två. (Påminner mig förresten om då jag i klass fyra(?) råkade kasta en snöboll i min dåvarande lärares enda fungerande öga, förlåt Sven-Pär, jag skämdes trots att jag inte visade det jättetydligt där jag stod och skrek -JAG TRÄFFADE SVENPA I FEJJAN, BOOOOOJAH!)
Först förstod jag inte riktigt vad han menade, men när det gick upp för mig insåg jag att jag ännu mer skulle vilja bo i ett land där detta inte var ett krav. (Förutom under snowboardsäsongen då.)
Jag försökte förklara att det funnits stunder då jag inte bara haft på mig byxor utan både långkalsonger och överdragsbyxor men han skakade bara på huvudet som om det var för mycket att greppa och jag gav upp. Byxor! Fy fan! Hur överlever vi egentligen?
Inget ont om Campervagn-Glenn, men..
BRÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖL!
Zlatans alarmklocka låter ungefär lika högt och skräckinjagande som jag föreställer mig att ett ”Fånge-på-flykt”-larm i Stalins Gulag gjorde, så jag reser mig skräckslagen upp och slår precis som vanligt de senaste veckorna, i huvudet i innertaket 40 centimeter ovanför mig i Campervagnen Glenns sovloft.
Alarmklockan fungerar fortfarande tänker jag och skakar drömmen om hur jag kastar den i havet för att se den bli söndersliten av en enorm vithaj ur huvudet. Min svettiga kropp och mitt aningen klibbiga ansikte tävlar i ofräsch-het och jag klättrar ner ur loftet medan jag kliar i mitt salta hår. Jag mer eller mindre ramlar ut ur det trånga utrymmet som är Glenns dörr då båda våra sängar är uppbäddade och stapplar bort mot surfklubbens offentliga toalett för att ”lobba en båge”. I dörren ser jag att ingen har städat den sedan kvällen innan då några ungdomar, som måste haft riktigt dåligt sikte på strålen, hade fest i närheten.
Min trötta hjärna ser tillbaka mot Glenn där mina flipflopps står prydligt parkerade och sen in på det fuktiga golvet inne i pissoaren. Faan..
Jag går tillbaka över parkeringen med vassa stenar för att slinka i mina fotsuleskydd..
Detta var alltså förra veckan.
Idag vaknade jag av solen i ansiktet i ett perfekt tempererat rum. Jag rullade två varv i dubbelsängen bara för att jag kunde och tappade troligtvis ut några av de typ tio dunkuddar sängen var försedd med. Det spelade dock ingen roll då golvet var ungefär så långt ifrån det pissindränkta toagolvet från förra veckans uppvaknande det kunde vara och när jag reser mig upp känner jag den mjuka heltäckningsmattan mot mina bara fötter.
Istället för att gå över en grusad parkering går jag längs en hall med fina tavlor till min egen privata toalett med dusch och badkar, slår på spotlightbelysningen och unnar till och med mig själv att metrosexuellt sitta ner för att ”morgonlobba”. Med en så ren toalett efter flera veckors surfklubbs pissoarer hade det varit ett brott att göra någonting annat. 
Mina värdar denna vecka i Melbourne är Gina som jag träffade i Central America och hennes pojkvän Ben. De bor fiiiiint som snus i ett sex månader gammalt hus som de designat och mer eller mindre byggt själva ungefär 100m från stranden som man ser ut över från balkongen som de har byggt uppe på taket. Eftersom Gina aldrig har mottagning på sin mobil i detta hus hade jag föreställt mig ett ruckel ute på landet, eller i skogen och blev rätt chockad när jag insåg att min goda vän nog hade det rätt gott ställt ändå. I alla fall innan de la alla pengar på att bygga ett drömhus en gata ifrån stranden.
Gina och Bens hus som han har byggt från grunden!Spontan mellan 16:00 och 16:15..
En följd av att ha varit iväg och rest, som jag älskar, är att känna en massa olika random människor lite här och lite där i världen och i Sverige. Att jag och de flesta med mig även använder skrytboken gör att jag även håller koll på vart människor befinner sig lite då och då även om jag inte i övrigt håller jättestadig kontakt.
I Nicaragua, på the Iguana Bar i San Juan del Sol om jag inte minns helt fel, träffade jag och Mick-Mitch två svenska tjejer vid namn Malin och Erika. Vi delade bland annat nöjet av en sju timmar lång kö in till Costa Rica två dagar innan jul. Föga anade jag då det uppenbara i att banden som knyts av en sådan upplevelse som att stå och svettas med en massa julfirarsugna och allmänt arga Costa Ricaner givetvis gör att man känner varandra på livstid.
Vi har aldrig setts i Sverige men då det genom skrytboken visade sig att vi båda var i Sydney samtidigt styrde vi naturligtvis upp en hederlig svensk fika.
Fikan blev en promenad som blev en lång promenad och när vi mötte upp med Silje och Zlatan som hade varit runt hela Sydney på jakt efter snus i varenda svensk eller norsk byggnad inom en vid cirkel från operahuset med täckmanteln att de var på sightseeing var klockan redan närmare fem.
Dags att dra hemåt Mitch’es för att laga lite mat tills han kommer hem från jobbet, han vi komma överens om innan han ringde upp och mer eller mindre skrek medan han uppenbarligen sprang hem från jobbet:
-WANNA GO ON A PARTY CRUISE!!!!
-Whaa..
-A FRIEND JUST CALLED ME UP, WE GET IT FOR FREE, BUT IT LEAVES IN 40 MINUITS..
-eh.. I’ll ask the othe..
-WHAT ARE YOU WEARING??!
-eh what?
-YOU ARE WEARING SHORTS RIGHT?! I PICKED UP A PAIR OF PANTS FOR YA!! SEE YOU IN DARLING HARBOUR IN 20 MIN!!! BYE! Click.
Jag såg nog ut som ett frågetecken då andra frågade vem det var som ringde och skrek så.
-Eh.. Vi ska tydligen.. E ni sugna på en party cruise?
Jag förklarade vad Mitch hade sagt och svarade ingen aning på alla frågor som följde.
Inte långt senare stod jag utan byxor mitt i Darling Harbour (centrala Sydney mer eller mindre), och försökte hoppa i det par jeans som Mitch hade tagit med sig medan vi alla smuttade på varsin öl för att i alla fall ha lite av en förfest innan båten lade till. Zlatan, Silje och Erika hade alla redan på sig party cruise respektabla kläder och medan jag tråcklade på mig byxor ställde de frågorna de tidigare hade ställt till mig till Mitch. Han svarade precis som jag fast på english då,- ingen aning.. Vilket bara ökade den barnsligt stora lyckan vi alla kände över att vara så spontana(, vilda och craaazy..).
Återseende i Bondi..
Vi valde att åka till Bondi eftersom Mitch, en Aussie som var ihop med en tjejkompis till mig och har bott i Göteborg, bjöd in oss. (Jag bjöd in oss till honom och han hade inget val menar jag givetvis..)
Han har precis flyttat tillbaka och håller som bäst på med att arbeta ihop pengar efter att ha varit borta från landet i nästan tre år så det var egentligen meningen att det skulle bli en tidig kväll då han hade jobb på ett kafé klockan 06.00. Några öl blev det ändå och sen lämnade vi Silje och Zlatan i Glenn så att det skulle få lite mer utrymme och jag faktiskt skulle få sova i en riktig säng.
Saken var bara den att jag och Mitch inte har setts på över ett år och väl hemma hade han två gitarrer som verkligen behövde bli spelade. Efter att ha tjatat igenom våra liv sedan sist, skrattat en hel del och spelat gitarr så att det var ett under att inte grannarna sparkade in dörren för att komma in och klippa av både alla våra strängar och våra stämband, var det exakt en timma och 42 minuter tills hans arbetspass började. Så kan det gå och trevligt var det..
Bildbevis på vågsurfskills!
Med kameran i högsta hugg paddlade jag ut bland vågorna på Boomerang beach och trodde knappt på det själv när jag fick en av mitt livs bästa vågor nästan direkt. Med bildbevis och allt! Men nej..
Unsuitable for 2WD?!
Sen finns den andra vägen som är mycket rakare..
-Undrar varför vägbeskrivningen säger en och en halv timma när det bara är tjugofem kilometer..? Zlatan klickar vidare på iPhonen och en hemsida med surfspots som har varit vår bästa vän sedan dag ett på roadtrippen.
”Jadu”, tänker jag för mig själv men även lite för Glenn som nervöst hostar ut lite mer avgaser och spinner lite med fläktremmen sådär mysigt som vi har lärt kan betyda allt ifrån ”Jag behöver mer kylarvatten” till ”nu skiter jag i allt och släpper reservdäcket i en korsning”. Vid vägalternativ nr2’s första skyllt inser jag och Zlatan, Silje sitter och ritar upp ett bil-bingo, varför. Zlatan och jag utbyter förväntansfulla blickar och ger Glenn lätta uppmuntrande klappar på instrumentpanelen. ”You can do it!
På skylten som möter oss där genvägen genom naturreservatet mellan Crescent Head och Forster står det Unsuitable for 2WD.
-Ska vi försöka ändå? frågar jag Zlatan..
-Fråga mig en gång till..
-Ska vi..
-Ja, DIRR!
Jag skäms eftersom jag ens haft en tanke på något annat och funderar på hur gammal och tråkig jag har gått blivit medan jag slipar upp en fin och glänsande yta på Glenns underrede mot en eller jättemånga stenar och sen sköljer rent genom att köra full fart genom vad som visar sig vara ett av vägalternativ tvås många vattenhinder.
Även Silje är med nu och hejar tillsammans med Zlatan på mig till en härligt hetsande fart.
-Kom ihåg att vi är överförsäkrade, och inte ens behöver betala självrisk om någonting går sönder! Skriker Zlatan genom det öronbedövande dånet från grusvägens hålor och gupps påverkan på allt vi äger och har i bilen. –Allt utom TAAAAKET!!! Skriker han vidare medan jag väjar för en gren som var ungefär en halvmeter från att slita bort hela mitt så kallade ”sovrum” i Glenns loft.
På Fraiser Island var vägarna visserligen tre gånger värre då de bestod av sand, något som Glenns smala små cykelhjul till däck aldrig hade klarat av, men å andra sidan körde vi då en fyrhjulsdriven offroadbil. Nu var vägen visserligen hård, stenhård bokstavligt talat då den till stor utsträckning bestod av sten-block/bumlingar men nu körde vi en Glenn vars främsta offroadegenskaper består i att han bär gasol ombord och därför förhoppningsvis exploderar ordentligt om han körs av vägen och in i ett träd.
Efter en sisådär förtiofem minuter kom vi fram till ett sandtag. En sandstrand hade helt enkelt ätit sig upp igenom växligheten och tagit sig över vägen. Jag gissar på att vi, med riktigt mycket uppladdad fart, hade kommit tjugo meter. Ungefär en fjärdedel av sandstrandssträckan.. FAIL! Inte ens om vi silvertejpade gasolen där Glenns reservhjul (knappt) sitter fast, tände på och körde med jet-turbo hade vi klarat det hindret.
Så.. ..två timmar senare efter en hel dels backande, puttande och kopplingsslirande för att vända bilen på en enfilig väg ”unsuitable for 2WD” var vi tillbaka där vi fyra timmar tidigare hade startat och påbörjade körningen på vägalternativ nr1.
Tack syster för julstämningen..!
Bildbevis, skryt och stereotyper..!
Delfiner har alltid varit lite av en symbol för en annan värld, med varmare och turkosare vatten, för mig hemma i Sverige. Sedan vi startade roadtrippen har det varit delfiner i vattnet fler gånger än det inte har varit det och i morse var det inte färre än sex stycken. Fr. V; Jag, Zlatan och Flipper. Hoppas också ni ser hur man lätt kan ta fel på en delfin och en haj.
God natt!Fortsatt motvind.. Orsakar trafikstockningar.
Jag han knappt slänga upp det förra inlägget på Mackedonkens Wifi mellan Coffs Harbour och Crescent Head innan vi med ett skrapande ljud från underredet insåg att oturen inte var över riktigt än. Vi hade hunnit ungefär 15 meter ut från parkeringen och svängde av upp på en gräsmatta precis innan rödljuset som ledde upp på motorvägen.
Zlatan satt vid ratten så jag sprang ut från passagerarsidan och kollade in under bilen. Det jag fann var ställningen som i vanliga fall skulle hålla uppe reservhjulet släpandes i marken, och det jag inte fann var själva reservhjulet.
-Ködder du med tryne mitt! Vi har tappat reservhjulet!.. ropade jag till de andra två medan jag spanade efter överflödiga reservhjul på parkeringen vi just kört ut från. –Parkera högre upp på gräset så du kommer ur vägen, så kollar jag om det ligger på parkeringen..
Glenn gjorde ner sig mitt i en korsning så jag fick plocka upp skiten..
Jag sprang över vägen för att hoppa över en liten häck in på parkeringen. Men då jag såg den lilla kön som bildats där inne och följde den till första bilen på väg ut till rödljuset fann jag Glenns extrahjul, mitt i vägen där en äldre dam som bäst var på väg ut ur sin bil för att flytta på det själv.
Medan jag sprang bort för att hinna före henne funderade jag på vad aborginska förbannelser ansåg om stenar som bara fastnat i något däck då vi kört förbi. Räknas det också? För något fel måste vi gjort.
