Nils reseblogg

-And remember to not hang your wetsuit in the window.. Ropade brädförsäljaren till mig och Jonatan medan vi var på väg ut ur affären med min nya bräda.
-Why not? Frågade jag och tänkte på min våtträkt som just i detta nu hängde ut genom fönstret där hemma.
-You know the cat-trick? Maroccan people very smart you know. Sa han och log åt våran okunskap kring detta tydligen allmänt kända "cat-trick". -Cat have claw.. han visade med handen hur en katt-tass med klor ser ut.

-Maroccan people throw cat on wetsuit, and when cat land it use claw to try to stay on wall. Drags the wetsuit down. Sometimes even from high building.

Han log åt det genialiska i detta och vi har nu slutat hänga våra våtdräkter i fönstren.

Min första bräda som tack vare tidigare konstnär till ägare var illa tvungen att döpas till "Niggaz WIth Attitude" då detta stod skrivet över hela nosen om än förkortat till NWA, köpte jag i Nicaragua för $100USD. Den sprack första dagen, fylldes med vatten och var allmänt kass.

 

Min andra bräda, Mr Sideways, köpte jag även den begagnad fast i aningen bättre skick för runt $220AUD om jga inte missminner mig. Den sålde jag till min gode, och godtrogne, vän Jack i Sydney där den troligtvis inte kommer att nudda vatten igen försen jag åker dit och lånar den nästa gång.

 

 

Min tredje bräda som allstå blir min första splirrans nya, inhandlade jag idag. För 4500dirham eller 3500SEK fick jag ZERO-brädan, fotpad, leash och en boardstrumpa. Zero är 6,4 fot lång, lite över 20 bred och tjock som satan. (Dessutom är den babyblå och rosa vilket ändå måste ses som en fin bonus och passande mig.) Det största problemet i mitt liv är alltså nu att passen som precis klistrats på måste sitta i ett dygn innan den får vara i vatten.

 

 

 

 

Dagar flyter på fort och nu har nästan en vecka gått sedan jag lämnade ett regnigt novembersverige för ett aningen soligare Marocko. Marocko känns i det mesta som en rak motsats till Sverige. Varmt, bra vågsurfing, religiöst (just som jag skriver detta skriks det ut en bön från minareten 100m från campet) och så ojämställt det bara kan bli. 

 

Det är lite som att veta ingridienserna i fiskbullar att studera statsvetenskap på en surfresa. Man vill egentligen bara luta sig tillbaka och njuta av smaken av fisk och dill (givetvis ihopmosat med potatis desto mer det intar formen av barnmat desto bättre) eller i detta fallet sol och några av de bästa och längsta vågorna jag sett, men samtidigt påmins man hela tiden från den lilla men starka rösten som av hungern eller semesterkänslan, är tryckta långt back nedåt till vänster i hjärnans källarförråd, att de här bullarna är gjorda av fiskrens och fiskögon eller i detta landet får kvinnor bara gå i skolan i sex år medan killarna i minst nio. Detta eftersom föräldrar oftast inte vill att dottern ska lämna byn, som en surfshopsinnehavare, som han ansåg det, logiskt uttryckte det med ett axelryck.

 

Det kanske får bli en C-uppsats om jämställdhet i norra afrika. Eller kanske inte, mitt svaga psyke kanske inte klarar av de resultat som en sådan undersökning med största trolighet skulle framställa.

 

Det är skit helt enkelt. Själv har jag det dock svinbra då jag är en vit man från ett bra land och på det spåret kommer jag nu egostiskt att forsätta.

 

Med Anton, Henri, Albin, Kollin och Jens som sambos har det inte direkt blivit fokus på pluggandet.Vårt gemensama intresse för att surfa delar vi lika  mycket som vårt icke-intresse för att plugga då chanser till en bra waist-high högervåg mer eller mindre är konstant under dagens ljusa timmar. Faktiskt även då inte ens dagsljuset längre finns kvar.

 

 Så här kan det gå när man råkar stanna i vattnet lite för länge. Poff, det börjar bli mörkt. Poff igen, alla turister är borta. Poff poff poff, mörkt, inga taxibilar, många långa ögon efter oss nu ensama surferdudes fina brädor. VI fick helt enkelt börja traska de sex kilometer det var från surfspottet till byn. Efter lite försök med liftande stannade efter kanske en kilometer tillslut en taxi som lyckades klämma in sex killar, en chaufför och sex brädor för sista biten hem.

 

 

 

Klichén är fanimig sann, det löser sig. Från att stå utan pengar på en flygplats på kvällen vaknade jag upp i en schysst lägenhet för en helt okej slant med fem sköna dudes (övar mina surfslang så ofta jag bara kan) från något typ skidutbildning i Orsa. Dessutom välkomnar den här utsikten från vår balkong tio meter från stranden;

Några av dem hade surfat innan och några inte så vi var alla på en blandad nivå när vi begav oss ut med brädor så fort vi kunde efter frukost. Jag planerar att köpa mig en bräda men vill klämma runt ett par dagar och förhoppningsvis och med det utstråla någon form av skills (ännu ett nytt bidrag till mitt nya ”chilla” vokabulär) som gör att de ger mig en bra deal i någon av surfshoppsen här i byn. Fram till dess blir det hyra dag för dag. Första kvarten i vattnet plockade jag två vågor och skrek ut av lycka så att fiskarna en bit bort på stranden troligtvis trodde att jag drunknade, vilket jag lugnt vinkade till dem att så inte var fallet. En kvart senare ångrade jag mig så mina spagettiarmar knappt kunde vinka över huvud taget. Tre timmar i vattnet första sessionen var kanske att ta i och nu har jag ont över allt. Ont men glad.

 

Jonatan, jag och min polska frisyr efter morgonsurf vid Anchor Point.

 

 

”Skit.”
Var tanken som for igenom mitt huvud när jag stod på Agadirs flygplats i östra Marocko 20:14, eller två timmar senare än vad det stod på min biljett och därför också minst en timma senare än den taxi jag var inbokad i hade lämnat. Dessutom valde alla de tre bankomaterna på flygplatsen att spotta tillbaka mitt bankomatkort medan det stort stod –INTE EN CHANS!- över hela skärmen. Jag misstänker i alla fall att det var så det stod då det gällande språket här är arabiska.

Hade det inte varit för att jag bokat ett väl sent tåg från Kalmar till Kastrup, och samma tåg varit ännu senare vid ankomst och att jag därför inte hunnit äta sedan frukosten klockan åtta, hade min aningen utsatta situation där på flygplatsen säkert besvärat mig. Nu kände jag mig istället mest desperat efter mat.
Det blev helt enkelt en jakt ner i väskan efter det svenska godis jag lovat att ta med mig till Jonatan som arbetar här nere. På väg ner bland böcker, laddare och till sist godis passerade min arm min (extremt käcka och mycket praktiska) passväska.
Sedan min första resa för nu.. sex år sedan.. (Fan jag börjar bli gammal.. ) har det legat lite US-dollar där i. Dessa kom jag plötsligt ihåg och det blev min räddning. Eftersom Euro eller Dirham är valutan här blev dessutom taxichauffören lite konfunderad och räknade helt fel när vi skulle komma överens om ett pris till Taghazout som är den by, fyrtiofem minuter norr om Agadir, som jag planerat att spendera min vinter i. 20dollares katsching!

Fram kom jag alltså tillslut och precis lagom till maten.

Såå.. ..elva veckor med surfing, sol, goda böcker och eventuellt lite plugg har tagit sin början.

"Fiskpinnar med mos, kall cola och EM på tv.. ..kan livet bli bättre?!?!" såg jag skrivet på facebook igår. Min första tanke var att personen som skrivit detta inte direkt siktade mot stjärnorna när hen ställer krav på livskvalité. Men å andra sidan, ögonblick när mitt liv inte kan bli bättre är kanske för någon annan att likna vid rena rama upptvättandet av någon annans bakfyllespya "åhå, makaroner igår.. urk". Som till exempel min semestervecka;

 

 Mina före detta sambos Silje och Zlatan. 

För er som inte har sett mästerverket "Hugga lite vé" rekomenderar jag er att genast ändra på det och för er som faktiskt har gjort det välkomnar ni säkert lika mycket som jag "Hugga lite vé 2: Revenge of Beethoven".

Den tragiska historien om halshuggningen av Beethovens bästa vän; Fru Kanin, tar här i uppföljaren en oväntad vändning då Beethoven som numera är både kokainist och utrustad med flera maskingevär ger igen för gammal ost.
Medverkande är: Beethoven, Jag själv, Petrus "Petrus" Galli, och örat på Fru Kanin som sticker upp ur hennes grav. Varsegod från oss här i filmteamet!

Jag måste säga att bloggen, även om jag ibland saknar att skriva här, har varit allt annat än "top off mind" den senaste tiden. Jag insåg det nu när min gode vän Petrus Galli slängde ihop en ny film från hans och Festmans besök här nere i Kalmar och jag inte ens har lagt upp den. Klart den ska förevigas ytterligare genom att spridas här på min lilla vägg mellan livet och er.

I rollerna som sig själva; Som "vän" nummer 1; Petrus-Petrus "Gallimatias" Galli, Som "vän" nummer 2; Linus "pappa slog undan handen" Festman, och tillsist jag själv i rollen som Nisse. 

 

Natten övergår till gryning och en ny dag är på väg att ta sin början i Lilla skogen. Med dagens första solstrålar vaknar inte bara den lilla kaninen till och skuttar ur sitt kaninhål för att smaska i sig en fyrklöverfrukost, även småfåglarna har fått liv och medan dagen tränger undan nattens dis sjunger de sin vackra sång och flyger snabbare än vinden. Runt, runt mellan kronorna jagar de varandra. Över gläntor de flugit hundra eller tusen gånger innan. Och precis som vanligt tar dagens första flygtur slut vid det lilla röda torpet fyllt av havre som står på en stång för att hålla katten och ekorren borta precis brevid det exakta likadana men många gånger större huset där Gubben bor.

 

Fåglarnas sång väcker gubben och samtidigt som han öppnar ögonen sprider sig ett leende över hans ansikte. Han sätter sig på sängkanten och kliar sig i håret medan han ser ut på de små liven som äter sig mätta på havre alldeles utanför hans fönster. Han muttrar förnöjt för sig själv och reser sig för att äta lite frukost han också.

 

Inte många minuter senare fylls hela det lilla torpet av hemtrevlig kaffedoft och det lugna ljudet av symaskinen när gubben lagar ett hål i sina gamla gröna långkalsonger.

 

En stund senare har fåglarna ätit sig mätta och gett sig av ut bland trädkronorna igen och gubben håller som bäst på med att klämma ned sina stora fötter i de gamla stövlarna han alltid använder när han går ner till sjön.

 

Med metspöet på axeln och en burk maskar, som han grävt upp i potatislandet dagen innan, går gubben stigen genom skogen förbi kaninens hål och ner mot sjön. Kanske blir det en riktigt fin abborre eller två till middag i Gubbens kök idag.

 

Han ställer sig på den stora stenen som sticker ut lite längre än de andra i vattnet och låter en mask bli simmande med kroken i sig och flötet över sig.

 

Solen är nu långt över horisonten och gör att sjön ser ut som glänsande guld där ytan krusar sig och fiskar uppenbarligen rör till vattnet under ytan. Fåglarna har återvänt till den gamle gubben för att följa hans fiskelycka och fulländar stunden med sin ljuvliga sång.

 

Tio minuter går och inte en enda fisk nappar vilket egentligen inte rör gubben i ryggen där han står på sin sten vid den lugna sjön och grubblar över allt och ingenting.

 

Trettio minuter går, fyrtiofem, en och en halv timma, två. Gubben börjar bli lite trött i benen men kommer fram till att han fortfarande inte kommit underfund med svaren på sina grubblerier.

 

Över fyra timmar har nu gått och fåglarna har sedan länge tappat intresset. Den lilla Kaninen hoppade ner i kaninhålet igen efter fyrklöverfrukosten och märkte därför inte att solen gick i moln och det istället började regna lätt samtidigt som en kall bris började leka över sjön.

 

Det gjorde däremot gubben där han står, fortfarande blixt stilla som en kopia på sitt flötes rörelser och sakta blir blötare och blötare, kallare och kallare. De nylagade långkalsongerna verkar inte ha någon påverkan över huvudtaget på hans kapacitet att hålla värmen.

 

Plötsligt börjar en åder i gubbens panna skjuta ut från resten av pannan med ett pulserande bultande. Hans tidigare så leende anletsdrag han nu övergått till ett argt tandgnissel och hans hudfärg blir för varje sekund som går rödare och rödare.

 

Plötsligt skriker han rakt ut till alla och ingen:

-JÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄVLA RÖÖÖÖÖÖV!!!!

Han tar fiskespöet och kroken och masken som fortfarande sitter kvar och knäcker det över sitt ena ben. Fortfarande vrålar han svordomar vars like aldrig tidigare hörs vi den lilla sjön. Han biter av tråden och kastar överdelen av spöet med krok, mask och allt med en kraft bara ett långt liv av hårt kroppstarbete kan uppbåda, i en vid båge över den lilla viken i sjön och pricksäkert ner i den lilla Kaninens kaninhål där det oskyldiga lilla djuret spetsas rakt i hjärtat och dör direkt.

 

Gubben sträcker sig efter den andra delen av spöet men tappar fotfästet och slinter rakt ner i vattnet vilket gör honom ännu vildsintare och om möjligt ännu rödare i ansiktet.

 

Han norpar åt sig den avbrutna underdelen av spöet och hugger ut sina egna ögon med den innan han plötsligt stannar upp och tystnar.

 

Gubben står med vatten upp till midjan i en liten sjö mitt ute i skogen. Där hans ögon satt för bara några minuter sedan är nu bara två hålor, fyllda med sörja, var och blod som droppar ner och låter plopp, plopp, plopp mot sjöns vattenyta. Han håller fortfarande det halva spöet i ena handen medan den andra bara hänger utmed hans sida. Han lyssnar. Men efter vad?

 

Plötsligt och snabbare än han tidigare kunde blinka, kastar han den kvarvarande spöändan rakt fram in i skogen. Den sylvassa projektilen flyger som skjuten ur en älgstudsare rakt igenom tre små fåglar för att sedan spetsa ett träd.

 

Leendet återvänder tillsammans med solens strålar till gubbens ansikte när han sakta går ut på djupare vatten tills han inte finns mer.

 

Sjön ligger ännu en gång spegelblank när skymningen tar över dagen och välkomnar natten. 

Det är inte varje dag man får chansen att börja på en så kallad ny kula. Sen är det nog ännu mer sällan chansen kommer i form av en misslyckad uppdatering av en mobiltelefon.

 

Jag har länge trott att jag inte var så fäst vid min telefon eller att den var så fäst vid mig och mitt liv. Jag har till exempel klarat mig helt ypperligt hela hösten med en telefon som var så o-hightech att den inte ens kunde ta emot MMS.

Men då jag i förrgår aningen suddig i ögonen och med frukostgröten i knäet råkade trycka "yes" på förfrågan om jag ville uppdatera min telefon och därmed raderade mina i runda slängar 300-400 bilder, sms från två år tillbaka samt alla kontakter i telefonboken blev jag ändå helt kall inombords. Kommer jag överleva det här?!! Och alla bilder? Och det där sköna sms'et jag fick från en tjej 2011 där hon halv tre på natten beskrev okristerliga saker hon ville göra med min kropp. Det sms'et har tillsammans med all mina telefonummer försvunnit i programuppdateringens masugn för att aldrig någonsin kunna återuppstå igen. -HEEEEEEEEELVETTE!

Men sen kom tanken om att börja på en ny kula till mig. Kanske är det inte bara så att min telefon är carte blanche, utan med den hela mitt liv. Jag kan göra precis vad jag vill härifrån, välja vilken väg som helst, och allt bakom mig är glömt. Det där sms'et glömmer jag visserligen aldrig, men resten..

Jag kan till exempel sätta mig och skriva en liten novell om tre små fåglar, en kanin och en gubbe. I nästa inlägg kommer den.

 

Just nu har jag nio telefonnummer i min adressbok och två bilder i mitt telefonfotoalbum. Det ena är en bild på min blåa mössa hängandes deppigt på en stolpe i ett snöigt Kalmar i närheten av var jag måste ha tappat den. Den andra bilden är på en kvinnlig bakdel copypastad från facebook och kom tillsammans med texten "HITTA ETT ENDA FEL PÅ DEN HÄR DU!!!" Har naturligtvis inte en aning ifrån vem den kan ha kommit då jag som sagt inte har några nummer. Men rätt hade personen i alla fall då jag inte fann en enda skvank på stjärten.

 

God natt!

Jag lockade folk att lyssna på vårt radioprogram genom sloganen "..vi kommer falla platt, lyssna till det live." Vi lyckades verkligen falla platt men ljudet av snappades tyvärr inte upp i någon mikrofon då vi inte ens kom in i byggnaden där studion ligger.

I mycket god tid, fyra timmar innan sändning, plockade jag upp Rinaldo, en av mina två vapendragare i radiovärlden, för att vi ännu en gång skulle försöka ge oss på ett datorprogram som en av dagens elvaåringar hade överlistat innan han ens kommit igenom en halv av icas billigare version av red bull. 
Vi hade redan lagt en hel dag utan att lyckas med mer än att radera vår egen användarloggin och tillslut fått ihop hela två ljudfiler till ett Pastiche-jingel-intro.

Det blev dock inte något andra försök för samtidigt som vi insåg att vi inte blivit tilldelade något passerkort för att släppa in oss själva i byggnaden efter klockan sex, blev vi varse om att det i vilket fall inte hade lett till någon radiosändning.

SÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ! Nu har det äntligen blivit av. Jag och mina två klasskamrater Rinaldo och Wolveriene har idag debut på vårt, vårens och världens första avsnitt av Pastische! på radio Shore.
Mellan 21:00 och 22:00 kommer vi att sända torsdagar jämna veckor hela våren.

 

Följ med oss!

"I rastlös anda har Nils Johansson, Robin Rinaldo och Andreas "Wolverine" Delphin bestämt sig för att en gång varannan torsdag hela våren 2013 utsätta radio shores lyssnare för sina och andras (stulna) tankar och ideér. De ser sig som underdogs bland alla journaliststudenter på radio shore, men kommer med en uppercut från Statsvetarelinjen en gång (varannan vecka) visa vart skåpet ska stå och att det inte bara är journalister som är mediekåta och älskar att höra sina egna röster där ingen som helst kan ställa krav tillbaka på källkritik, uppförande, osv. JÄMNA VECKOR 21:00 till 22:00 följ med."

Mörkret sänkte sig runt den lilla stugan utanför den lilla byn som ligger utanför den lilla staden i utkanten av det lilla landet i världens näst minsta värdsdel medan jag ägnade hela söndagen åt att tycka synd om mig själv för att jag inte lever på en plats där jag kan gå och hoppa i havet fyra gånger om dagen utan att dö av förfrysning eller för att jag hoppat rakt ner och knäckt skallen ett stenhårt isblock.

Till min hjälp i illamåendet hade jag bilder från bättre tider och en kvävande tystnad.

 

Sen började jag elda. Det finns ingen större fördel med att bo i ett torp på landet än den att man när som helst kan ägna lite tid åt något så "back to the basics" som att göra upp eld. Speciellt när det hänger istappar inne i skorstenen och själva tändtiden tar ett par timmar längre än det troligtvis hade gjort för en grottman.
I tre timmar tänkte jag inte på någonting annat än eld och att jag måste göra en 2-do-lista.

 

På att göra listan:

*Skaffa en fåtölj så att jag kan sitta i framför elden och läsa en god bok med en kopp te, eller eventuellt ett glas whiskey. Det miljön måste bara vara lika bra för intellektet som armhävningar är dåligt för handlederna. Dessutom hade det, speciellt whiskeyn som jag troligtvis bara kommer lukta på då mina manlighetspoäng trots hobbyn ”göra upp eld” inte ens i närheten är många nog att gilla en sådan fruktansvärt äcklig dryck, fått mig att känna mig lite som Hemingway. Jag vet INGENTING om Hemingway, men ändå känns känslan av att göra någonting som får mig att känna mig som honom eftersträvnadsvärt.

SMOCK! Ensamheten slog precis sin knytnäve rakt i ansiktet på mig och det imaginära näsblodet skvätter precis just i detta nu ner över min T-shirt. Troligtvis kommer den lika imaginära fläcken att bli en perfekt skalenlig karta av Australien eller möjligtvis ta formen av bokstäverna -HAHA! Varför nu mitt näsblod skulle tycka att min olycka är värd ett Nelson-i-Simpsons-skratt.. 

Medan jag alldeles nyss lyckades bränna alla mina blodpuddingsbitar på båda sidorna stod jag och funderade över hur länge sedan det var jag bodde helt själv. Åtta månader, varav nästan fem av dem var i ett delat rum med Mr. Bieber, och en annan stor del hemma hos mor och far. Lägg på inklämd trettio centimeter från en nyförälskat par i en campervagn och man borde tycka att det skulle kännas gött att komma tillbaka till lugna gamla torpet och ängslängder åt all håll med "private space". Icke!

Det känns som om mina brända blodpuddigsbitar inmundigade i ett torp utanför Ljungbyholm stirrandes in i luften någonstans mitt i mellan min nästipp och "så ska det låta" med ljudet avstängt och en podcast som soundtrack är den exakta motpolen till en fin stekt kängurustek i god vänners lag vid The Regents bbq-område efterföljt av en tennismatch eller ett dopp i poolen.

Ibland måste till och med jag få vara lite bitter. Förlåt. Här kommer sista tiden i Aus i bilder: