Nils reseblogg

Natten övergår till gryning och en ny dag är på väg att ta sin början i Lilla skogen. Med dagens första solstrålar vaknar inte bara den lilla kaninen till och skuttar ur sitt kaninhål för att smaska i sig en fyrklöverfrukost, även småfåglarna har fått liv och medan dagen tränger undan nattens dis sjunger de sin vackra sång och flyger snabbare än vinden. Runt, runt mellan kronorna jagar de varandra. Över gläntor de flugit hundra eller tusen gånger innan. Och precis som vanligt tar dagens första flygtur slut vid det lilla röda torpet fyllt av havre som står på en stång för att hålla katten och ekorren borta precis brevid det exakta likadana men många gånger större huset där Gubben bor.

Fåglarnas sång väcker gubben och samtidigt som han öppnar ögonen sprider sig ett leende över hans ansikte. Han sätter sig på sängkanten och kliar sig i håret medan han ser ut på de små liven som äter sig mätta på havre alldeles utanför hans fönster. Han muttrar förnöjt för sig själv och reser sig för att äta lite frukost han också.

Inte många minuter senare fylls hela det lilla torpet av hemtrevlig kaffedoft och det lugna ljudet av symaskinen när gubben lagar ett hål i sina gamla gröna långkalsonger.

En stund senare har fåglarna ätit sig mätta och gett sig av ut bland trädkronorna igen och gubben håller som bäst på med att klämma ned sina stora fötter i de gamla stövlarna han alltid använder när han går ner till sjön.

Med metspöet på axeln och en burk maskar, som han grävt upp i potatislandet dagen innan, går gubben stigen genom skogen förbi kaninens hål och ner mot sjön. Kanske blir det en riktigt fin abborre eller två till middag i Gubbens kök idag.

Han ställer sig på den stora stenen som sticker ut lite längre än de andra i vattnet och låter en mask bli simmande med kroken i sig och flötet över sig.

Solen är nu långt över horisonten och gör att sjön ser ut som glänsande guld där ytan krusar sig och fiskar uppenbarligen rör till vattnet under ytan. Fåglarna har återvänt till den gamle gubben för att följa hans fiskelycka och fulländar stunden med sin ljuvliga sång.

Tio minuter går och inte en enda fisk nappar vilket egentligen inte rör gubben i ryggen där han står på sin sten vid den lugna sjön och grubblar över allt och ingenting.

Trettio minuter går, fyrtiofem, en och en halv timma, två. Gubben börjar bli lite trött i benen men kommer fram till att han fortfarande inte kommit underfund med svaren på sina grubblerier.

Över fyra timmar har nu gått och fåglarna har sedan länge tappat intresset. Den lilla Kaninen hoppade ner i kaninhålet igen efter fyrklöverfrukosten och märkte därför inte att solen gick i moln och det istället började regna lätt samtidigt som en kall bris började leka över sjön.

Det gjorde däremot gubben där han står, fortfarande blixt stilla som en kopia på sitt flötes rörelser och sakta blir blötare och blötare, kallare och kallare. De nylagade långkalsongerna verkar inte ha någon påverkan över huvudtaget på hans kapacitet att hålla värmen.

Plötsligt börjar en åder i gubbens panna skjuta ut från resten av pannan med ett pulserande bultande. Hans tidigare så leende anletsdrag han nu övergått till ett argt tandgnissel och hans hudfärg blir för varje sekund som går rödare och rödare.

Plötsligt skriker han rakt ut till alla och ingen:

-JÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄVLA RÖÖÖÖÖÖV!!!!

Han tar fiskespöet och kroken och masken som fortfarande sitter kvar och knäcker det över sitt ena ben. Fortfarande vrålar han svordomar vars like aldrig tidigare hörs vi den lilla sjön. Han biter av tråden och kastar överdelen av spöet med krok, mask och allt med en kraft bara ett långt liv av hårt kroppstarbete kan uppbåda, i en vid båge över den lilla viken i sjön och pricksäkert ner i den lilla Kaninens kaninhål där det oskyldiga lilla djuret spetsas rakt i hjärtat och dör direkt.

Gubben sträcker sig efter den andra delen av spöet men tappar fotfästet och slinter rakt ner i vattnet vilket gör honom ännu vildsintare och om möjligt ännu rödare i ansiktet.

Han norpar åt sig den avbrutna underdelen av spöet och hugger ut sina egna ögon med den innan han plötsligt stannar upp och tystnar.

Gubben står med vatten upp till midjan i en liten sjö mitt ute i skogen. Där hans ögon satt för bara några minuter sedan är nu bara två hålor, fyllda med sörja, var och blod som droppar ner och låter plopp, plopp, plopp mot sjöns vattenyta. Han håller fortfarande det halva spöet i ena handen medan den andra bara hänger utmed hans sida. Han lyssnar. Men efter vad?

Plötsligt och snabbare än han tidigare kunde blinka, kastar han den kvarvarande spöändan rakt fram in i skogen. Den sylvassa projektilen flyger som skjuten ur en älgstudsare rakt igenom tre små fåglar för att sedan spetsa ett träd.

Leendet återvänder tillsammans med solens strålar till gubbens ansikte när han sakta går ut på djupare vatten tills han inte finns mer.

Sjön ligger ännu en gång spegelblank när skymningen tar över dagen och välkomnar natten.