Nils reseblogg

Flyget till Kuala Lumpur gick smärtfritt och jag anlände i Chinatown som Joel hade tipsat om runt ett-tiden på dagen. Checkade in på ett hostel, slängde av mig väskan och gick på upptäcksfärd. Traskade en bra bit och kom tillslut fram till Petrona towers som sedan 9/11 är de högsta tvilligtornen i världen. Mustiga.


Efter att ha gått lös som en Japanes med kameran på byggnaderna så gick jag in i köpcentrumet som ligget i de nedre planen och hittade till slut en massagestol där jag slog mig ner och njöt av att inte ens behöva tvivla på att massören var en prostituerad som hade gubbäckel på händerna då hon knådade.

Plöttsligt så kommer det en herre och sätter sig i stolen brevid och börjar prata. Det visade sig att han hette Louie, kom från Borneo, hade bott i Kuala Lumpur i fem år, arbetade i en bokaffär och gillade att prata med utlänningar. Efter att ha disskuterat skildnaderna emellan Malaysia och Sverige och njutit ännu lite till av massagen tog han mig runt i stan och berättade om alla byggnaderna och visade mig vart jag kunde köpa nya hörlurar till iPoden. Jag bjöd han på en Coca-Cola och sen skiljdes vi åt.

Vi gav alltså upp det ybersäkra vattenlandet och gav oss på den Indonesiska trafiken istället. Hyrde varsin moppe, siktade på vattenfallen och susade iväg som vinden. I 23 sekunder. Sen fastnade vi i trafiken. Efter ca 30 minuter kö insåg vi att siktet hade vart felinställt och vi hade kört åt fel håll. Bara att köa tillbaka helt enkelt.


Problemet med att hitta på Bali är att det inte finns några gränser mellan "städerna". Vi hade en karta och allt men fortfarande lyckades vi inte ens hitta ut ifrån Kuta. Trodde vi. I själva verket hade vi redan vid första stoppet passerat två städer, bara det att de satt ihop så man såg liksom aldrig gränserna.

Till slut hittade vi i alla fall ut ur den tätbebygda delen av Bali och hamnade på rätt väg. Vi började klättra. Slingriga vägar och en ständigt bättre utsikt.



Sen gick något upp för oss. Hög höjd = Kallt! Joel med sin knappt överkomna enmånadershalsfluss blev genast mindre sugen på vattenfall och jag som fortfarande var rosslig efter ovanan att sova i ett rum med AC var inte sen att hänga på. Men vi hade bestämt oss för att bada i vattenfall och då ska det ta mig fan badas i vattenfall! Ingenting kunde stoppa oss där vi huttrade fram. Ingenting förutom regn! FAIL! Det började ösregna.

Svinförbannade försökte vi ändå köra lite till men då min penis hade krympt så pass mycket av kölden att jag började bli orolig att den någonsin skulle bli återställd igen var jag bara tvungen att skrika på Joel att nu får vi fan ge upp. Då hade kört i fyra timmar och precis kommit fram till en sjö.

Joel hade såpass ont i halsen att han bara var lycklig över att jag hade gett upp först och vi vände utan att tveka. För varje meter nerför blev det varmare och vi började tillslut få tillbaka känslan i kroppen och alla kära ägodelar började återta sin normala form.

Så som de något rastlösa gossar vi är försökte jag och Joel verkligen göra det mesta av min sista dag i Indonesien.

Plan ett var, som jag skrev om tidigare att ta oss till WATERBOM! En vattenpark med en hel massa rutchkanor och vattenleksaker som vi skulle kunna få utlopp för vår energi på.
Som jag skrev sist var planen att jag och Joel skulle gå tillbaka i tiden och bli som barn igen. Men. Det gick helt enkelt inte. Vi är fortfarande lika kära i att leka och skvätta vatten på varandra men det är en sak som fattas.

Skräcken

Förr i tiden räckte det med att det var en brant rutchkana och att man fick sin beskärda tre fjärde dels liter vatten i näsan för att man skulle bli exalterad. Man levde i misstron att det faktiskt var farligt att åka i den där ljusblå rutchkanan som 396 personer varje dag åkte fyra gånger var.

Vi anade detta lite innan, men tänkte då att detta är ett uland och det finns säkert lite rostiga spikar i konstruktrionerna och en och annan tsåkallad öst-stats-spricka i barnrutchkanans cement som man kan slipa upp knäna lite på.



FAIL! Varenda spik på hela området hade fått mer rostskyddsbehandling än en volvo i händerna på en Svensson och blänkte i sin zinkfärg mot det klor/urinfyllda vattnet.
Barnrutchkanan var så safe att jag inte hade blivit förvånad om det fälldes ut kuddar mitt i då vi försökte stå på fötterna ner för den i brist på andra försök att skada oss och gjorde den obligatoriska slå i svanskotan/bakhuvudet-vurpan.

Värdelöst helt enkelt! Vi gav upp efter en timma och fem minuter. En mycket välspenderad dagsbudget och jag har dragit med mig Joel ner i världenssämsta backpacker-gänget.

Plan två gick ut på att ta oss till andra sidan en vulkan för att kolla in ett par vackra vattenfall. Men det hinner jag inte skriva mer om nu så det får vänta tills imorgon!

Peace!

Så nu om exakt cirka runt sju timmar ska jag ta taxin till flygplatsen och lämna Indonesien. Känns faktiskt riktigt ledsamt även om det inte bär av hem direkt. Två dagar i Kuala Lumpur och sen en så kallat overlay på Stanstead i London 16 timmar innan jag tar flyget till Säve. (Folk som ska/känner/har hört talas om folk som är där samma tid får gärna skicka vidare medelandet att jag är fett på en fyra i rad turnering. Jag har med mig fyra i radet!)

De var en del människor som sa till mig innan jag åkte att "-sex månader är för länge" "-du kommer längta hem efter fyra"
Man kan säga att de hade lite rätt men mycke fel. Jag har haft lite hemlängtan då och då, redan efter två månader. Men att sex månader är för länge är bara Bull!

Jag älskar att resa, möta nya människor och se nya platser, känns som om jag hade kunnat hålla på sex månader till.
Men men, lämnar jag Joel och tar mig hemåt. Nya tag, och nya drömmar att kämpa för innan det bär av igen.
Läste precis att Jennie har hört min mor säga ordet "chilla" live och bara det är ju något helt enormt att komma hem till.

Hoppas du mår bra Gangsta-mor och kom ihåg att du har lovat mig Svensk julmat när jag kommer hem!! Det har jag skriftligt bevis på! REVBEN!!!!!!

Jag och Joel kan inte skryta med att vi har gjort allt for mycket de senaste dagarna. Visst har vi hunnit med en bilfard tillsammans med ett par Engelsman till det nya Kuta, Dreamland som det kallas, och badat i turkost vatten. Och visst har vi (planerat!) att aka till ett vattenfall. Men vi har liksom bara inte fatt det gjort.

I forrgar till exempel;

Klockan 11:00

-Idag ska vi fan inte festa!!
-Na, aldrig i livet!

Klockan 12:00

-Ska vi ga upp tidigt imorgon och ta moppar till vattenfallen?
-A latt! Har haft alldeles for fa vattenfall pa denna resan hitills..
-Shit kolla in.. Vad tror du.. En 8,5a?
-Na.. 5.5 max..
-Oj shit jag sag inte mustaschen..


Klockan 13:00

-Jag traffade precis ett gang ifran AP Inn, De e feeet poolfest dar just nu! Dom ska sla forra aret rekord pa 2000ol!
-Va.. shit..

Kollar pa varandra i ca 0,2 sek..

Klockan 13:01

-Two large Bintang please...Teri Makasih!

Vissa dagar har vi faktiskt vart battre dock. Inte bra. Men battre. Som igar..

Klockan 20:00

-Skynda dig nu.. Vi skulle ju vara dar klockan atta!!
-Jaaaah! Jag kommer.. chilla..
-Men du.. Nu kakar vi bara.. Sager hej da till Jamie och Flora och sen drar vi hem och kollar pa film.
-Jepp Moppetrip imorgon!


Klockan 22:30

-Naw, we just wanna get up early tomorrow and go on a trip..
-Come on guys! Just one beer! We will never see each other again..
-Sorry man have a lot of stuff to do on the internet and shit..
-Okay.. But if you change your mind we are at sky bar..

Klockan 23.30

-Jag e klar nu.. Inga nya kommentarer pa bloggen..
-A jag loggar med ut nu da.
-Sa vad tror du.. Hem eller kolla in laget pa sky?

Klockan 23:31

-Two Large Bintang!!!

Sa idag fick vi inte heller nagonting gjort. Men vi har i alla fall luskat ut att det finns en vattenpark har i narheten och det ar en storre morot an den basta Bintangen i hela Kuta. Imorgon blir det Nils och Joel tillbaka till nio ars alder och den superlycka som enbart pojkar mellan sju och elva ar (i sinnet) kan kanna da det ar pa Liseberg, Grona lund, Skara Sommarland eller Kutas Waterbom!

Once in a lifetime är ett uttryck som knappast kan passa in på ett bättre ställe än när jag la min hand över ryggen på en livs levande 186cm lång utrotningshotad komododrake. Sån tur har man bara inte. Lite synd bara att jag förbrukade den nu och inte i ett pokergame på Casino Cosmopol. Nä, skoja bara naturen klår allt.. Eller?

 

 

Sova under bar himmel på en båt i Indonesien är aldrig fel. Första parket på en fin soluppgång.

Dag två hade vi tagit oss till själva Komodoön. Fast beslutna om att aldrig lära oss någonting av erfarenhet bokade vi en dubbelt så lång trekking och denna gången betalade det av sig. Efter att precis som dagen innan kollat in mustarna till latmaskar som låg och chillade runt rangerstugan var vi riktigt sugna på att se några drakar in action. Vi började traska.

Giftig som satan berättade Jonatan Nr2..

 

Förutom en spindel i storlek med en hand och några fåglar såg vi inte ett enda levande djur på en timma. Efter cirka en och en halv timma stötte vi på ett gäng indonesier med en massa väskor och rep. Jonatan nummer två pratade lite med dem och sen vände han sig emot oss och frågade en av de dummaste frågor man kan fråga en turist som har tagit fyra flyg, tolv färjor och tre olika båtar bara för att infinna sig på denna ö och spana efter ödlor;

 

-They are scientist and have captured a dragon. Would you like to see when they measure and weigh it?

 

-No! YEEEEEEEES! Svarade vi och tänkte på den gamla klassikern A night at the roxbury.

 

Jag vet att du många gånger har legat hemma i sängen och klurat på hur många indonesier det behövs för att väga och mäta en komododrake. Nu äntligen kommer du få svaret. Nio.

”Jag-chillar-med-en-livsfarlig-186cm-drake-bild”.

 

Plus två svenska gossar som hela tiden var i vägen därför att de försökte posera för en grym ”Jag-chillar-med-en-livsfarlig-186cm-drake-bild”.

 

Bästa sättet att beskriva hur huden på draken kändes är kanske som huden på en 104år gammal heroinist i Stockholms tunnelbana, med mycket vårtor och helt utan dräggel. Torr, ojämn, sträv, plastig men samtidigt väldigt rörlig. Man kände lätt revbenen underhuden.

 

Så nu har jag bockat av komododrakar på min lista över saker jag måste ha gjort innan jag dör. Precis mellan olla en pyramid och hoppa bungyjump i Nya Zeeland. Check!

 

Djur vi såg under våran båtur;

 

Komodoödlor, vattenbuffel, spindlar, fåglar, enorma fladdermöss (så kallade flying dogs), fiskar och en och annan kackerlacka bakom dörren till toan på båten och i täcket då jag skakade ur det innan läggdags.

Tyvärr blev det inga djävulsrockor, vi hittade dem helt enkelt inte. Men men.. Det är inte alla som har klappat på en Komododrake.

Väl framme i Lubuan Bajo gick vi ut för att hitta en båt som skulle kunna ta oss till de världskända jätteödlorna. Vi ville helst hitta ett fartyg som gick hela vägen tillbaka till Lombok efter draköarna, men det visade sig svårare än de tjugotvå skeppen i viken hundra meter ut antydde.

 

Fiskebåtar

Efter att ha gått upp och ner för den enda men långa gatan i Lubuan Bajo tolv gånger hade vi rejält med skoskav och fortfarande ingen båt. Vi svettades som grisar och kände oss misslyckade efter en hel dags traskande utan framgång. I brist på båtar tog vi oss till det enda internetkafét som hade öppet bara för att inse att det bara fanns TVÅ datorer och fem pers i kö. Blev bara bättre och bättre om man säger så.

 

Lubuan Bajos huvudgata..Eller a.. Den enda gatan dom har..

Men, i kön till datorerna träffade vi en engelsk tjej som berättade att hon precis anlänt med en båt ifrån Lombok och hon trodde att den skulle gå tillbaka dagen efter. Hon pekade ut en kille som jobbade på båten som satt på andra sidan gatan och spelade schack.

Underbart! Tänkte vi och gick över för att tala med killen.

 

-No problems! Alla indonesier inom turistbranchens favorituttryck. We are leaving tomorrow, come with me to the office and we´ll fix you a ticket. It´s half price on the way back to Lombok because there are hardly any tourist going that way. 700 000 is the price.

 

Fan va gött.. Tänkte jag och Joel medan vi log åt turen som verkade ha vänt. Men hans kontor hade stängt.

 

-No problem (igen) just come to the harbor around 08:00 tomorrow morning.. No Problem!

 

Så, glada i hågen gick vi hem och fortsatte diskussionen om det politiska läget i Sverige som vi påbörjade samma dag som vi möttes upp.

 

Världens sötaste lilla tös som höll mig och Joel sällskap under middagen. Sa inte ett ord men slutade aldrig stirra på hur konstiga de här två bleka människorna såg ut.

Klockan åtta dagen efter gick vi ner för att mönstra på båten. Men då vi passerade turistkontoret hade de öppnat och no-problems-killen ropade in oss.

 

-Meet the boss.. Sa han och såg mindre glad ut. Inte ens ett ”No Problem” och vi visste att No problems-timmarna var över.

 

Det visade sig att deras boss var ett riktigt rötägg. Först mer än dubblade han priset och sen när jag sa till honom att om han inte sänkte det skulle vi ta någon annan började han hotfullt och riktigt otrevligt tjöta om att jag trodde att jag var hans Kung och att allt utom horor ingick i priset. Såklart efterföljt av ett riktigt asgarv med alla hans undersåtar skrattande falskt i bakgrunden.

 

Vi tog helt enkelt vårat pick och pack, tackade för oss, och betalade den något dyrare grannturistbyrån bara för att jävlas. De var i alla fall trevliga. Kändes underbart att räkna upp pengarna när aset till boss stod utanför och ångrade att han inte hade tagit den där charmkursen på komvux ändå. Ibland är hedern viktigare än de där sista 100 000 ruhpierna(70kr).

 

Resultatet blev att vi tog en två dagar och en natts båttur med snorkling och komododrakstrekking både på Rinca och Komodo.(De enda två öarna i världen som har Komododrakar.) Sen bokade vi flyg tillbaka till Bali också. Flashpackers som vi är..

Hur långt åt fanders du än tar dig, djupaste djungeln, fuktigaste risfältet, högsta vulkanen, tolv meter ner i jorden, så finns de alltid där. Yes!-människorna. Dessa totalt outbildade människor som har lika lite koll på vilket tal som kommer efter sju som vad närmsta lilla by 200 meter bort heter. De kan inte ett ord på indonesiska (de officiella språket här) utan talar enbart ett språk som deras lilla by på tolv inavlade personer med tre ögon talar. MEN! På nått jävla vänster har de lärt sig ordet Yes På engelska.

 

-Yes! Säger de och jag styr min moped åt det hållet jag pekade då jag frågade vart Gerupuk låg.

 

De ljög tänkte jag två timmar senare då jag fortfarande inte har hittat surfmetropolen Gerupuk. Jag frågar igen..

 

Pekar åt höger..

-Gerupuk?

 

-Yes! Kvinnan med tänder svartare än huden på en vattenbuffel ser överlycklig ut över att få använda sina svårt förvärvade engelsk kunskaper.

 

-Good! Teri makasih!(Tack på infödingsspråket.) Jag ler, bockar och kör iväg. Igen. Efter tvåhundra meter känns det lite som om jag har missat något. Någonting är fel. Jag har frågat efter vägen till byn sex gånger, den var fem kilometer bort och nu har jag kört i tre timmar.

Jag vänder och hittar gumman igen. Denna gången pekar jag åt andra hållet i trevägskorsningen och frågar igen..

 

-Gerupuk?

 

-Yes! Hon ger mig ännu ett överlyckligt leende som vittnar om bristen på pepsodent i byn.

 

Jag som nu börjat förstå vad som händer testar att peka på det sista hållet där jag från början hade kommit ifrån och frågar igen..

 

-Gerupuk?

-YES!

 

Jag gav upp.

..kommer jag berätta mer om imorgon då jag är tillbaka i Kuta och har en dator som utan att ljuga kan kalla sig just Dator.

Lubuan Bajo´s(nu vet jag hur det stavas) internetuppkoppling är visserligen över förväntan. Men datorerna, det finns två i hela byn, har sett bättre dagar. Så efter att ha fått min text raderad två gånger säger jag..

-Vi ses imorgon!

Puss och kram.

Jag och min kare van Joel tar oss imorgon via flyg bort till ostra Indonesien och Flores. Jag hade saklart foredragit att ta nagon skon trabat, men det fanns inga som hade ett rimligt pris och avgang inom nagra dagar. Sa flyg blir det helt enkelt.

Nu ska det jagas djavulsrockor och komnododrakar sa in i..

Overlever vi sa ses vi!

Så tillslut tog jag mig samman och körde hela vägen tillbaka till Sengiggi, lämnade tillbaka nightridermopeden till Mohammed, och tog båten till Bali.

Ibland skäms jag lite när jag tänker på så kallat "riktiga backpackers" som tog sig runt på alla dessa ställen för 25 år sedan utan en enda turistguide, Lonley Planet eller engelsktalande människa inom 3000-kilometers radie. Nu behöver man liksom inte göra mer än att betala en liten summa pengar, stå och vänta på att bli upplockad och sedan fösas som får/dagisbarn runt mellan bussar och båtar innan de släpper av en utanför nästa hotel i nästa stad. Tur att jag hade min bärbara dvd i högsta hugg på båten så jag kunde skjuta undan alla dessa tankar fortare än en Svenks torsk i Thailand säger "Massage".


Väl framme i Kuta på Bali så hade jag bestämt träff med Joel på hotellet. Verkligen sjukt kul att se honom. En bamsekram och sen ut och festa gärnet på alla Balis uteställen, tänker kanske ni? En snabb matbit och sen tio öl, en flaska Arak (Den lokala starkspriten som har get hårda festkvällar namnet Arak-Attack) och snacka med hundra brudar?

ICKE!

Jag och Joel gav visserligen varandra en helt heterosexuell tre-minuters-bamse-kram och de sedvanliga manliga slagen på axelnärven som för alla unga män betyder jag är glad att se dig, men dagen efter fortfarande gör armen öm. Men efter det blev det inga öl. Ingen Arak och absolut ingen Arak-Attack. Istället så stannade vi hemma hela kvällen, åt lite kakor och diskuterade den aktuella skattesituationen i Sverige.
Nu kanske ni tror att jag är ironisk, men ni kan fråga alla dessa hundra hungriga brudar som gick miste om de två fagra Svenska gossarna. Vi kunde inte bara lämna denna otroligt viktiga politiska fråga olöst. Vid tvåtiden hade vi kommit fram till svar som Svenska politiker har försökt hitta i flera decenier. Svar som skulle kunna ge Sverige en välfördelad välfärd i tvåhundra år framöver.

Synd bara att vi hade glömt dem igen i morse då vi vaknade..

Så, planen var alltså att bara svänga förbi nere i Kuta Lombok en snabbis. Plocka upp den kvarglömda hårdisken och sen lämna igen. Jag kom cirka en och halv timma på vägen ifrån Kuta. Då stötte jag på ett par som heter Flora och Jamie från England.

Jag mötte dem för första gången i Kambodja, men hängde även lite med dem på Gilis senast. Dom skulle ner till Kuta och surfa.

-Okey so it was nice to meet you guys again!
-Yeah, you to! Have fun in Bali and party some for us aswell!
-Yes I will.. bye..

Men inom mig ville jag inte festa.

Jag ville bara gå och lägga mig vid åtta, se en Dvd och somna innan tio..

Vakna utvilad runt sex..

Käka frukost..

Surfa..

Äta middag..

Surfa..

Och om igen..

Så.. Jag vände. Efter 30 minuter hade jag hunnit ikapp Flora och Jamie igen.

-I changed my mind! I'll come with you!
-Hahahaha.. we saw it in your eyes!

Imorse tog jag mig trots en rätt het comeback i festsvängen natten innan, mig upp och tog båten ifrån Gili Trawangan till fastlandet. Tog publicboat vilket kostar 8kr istället för 24. Bra backpackerpoäng.

Sen lyckades jag ta mig förbi alla försäljare och chaufförer och tiggare och hästar på kajen utan att spendera en enda slösad slant. Jag sa till och med nej till en jättefrestande kokkosnöt. Bra backpackerpoäng.

SEN. Lyckades jag få en chaufför att köra mig till Sengiggi för bara 30 000(=32kr) fast priset till och med stod skrivet på skylten utanför hans shop. Jag var överlägset den som hade betalat bäst pris i minibussen. BRA BACKPACKERPOÄNG!

Det här börjar likna nått tänkte jag, när jag satt och åt min frukostpankaka i Sengiggi. Jag kanske inte är världens sämsta backpacker längre.

Jag hoppade upp på min nyhyrda nightridermoped och styrde mot Kuta. Söderut. Det kan ju inte vara så svårt. Teckniskt sett är det liksom som att hela tiden köra neråt. Man måste bara känna efter noga. Tre timmar senare stannade jag tillslut och kollade på kartan för första gången. Jag var nu på östra Lombok. Skit.
Det var bara indonesier överallt och inga vita. Då! Mitt i vägen kommer prins Johns sidekick Sir Väz ringlande. Jag hade inte en chans att stanna. Körde rätt över den ca 1,5meter långa ormen. Kändes skitskumt. I paniken stannade jag mopeden och kollade tillbaka på den stackars Väz.

En hel massa människor började kolla åt mitt håll och någonstanns i bakhuvudet kom jag ihåg texten i Lonley Planet där det står att om man är med i en bilolycka så ska man bara ta sig till närmsta polisstation pga att det snabbt kan ansamlas en lynchmobb. Jag hade eller har ingen aning om vad för slags helig kraft, eller gudssymboler ormar är i indonesien och jag var inte sugen på att lynchas så jag bara startade mopeden och drog gasen i botten. Hela tiden tänkte jag på Missisippi Brinner och hoppades att ormar kanske inte betydde så mycket för folket här ändå.
Ingen stannade mig och nu sitter jag säkert i Kuta olynchad.

Tycker ändå synd om ormen.

R.I.P. Sir Väz

Tre dagar i Gili Trawangans paradimiljo fick tillslut traningsverken i ben och knan att forsvinna. Jag var har redan for nagra veckor sedan, men eftersom Martin och Sarah skulle hit, hangde jag pa igen bara for att fa umgas lite med Martin. Nu nar han har varit forsvunnen och allt tankte jag att man far passa pa.

Men nu har jag snorklat och legat pa stranden tillrackligt mycket. Imorgon far det bara ivag pa nya aventyr igen. Min plan ar att pa nagot satt ta mig till Komdodrakarna i andra anden pa indonesien. Hur, var, med vem och nar vet jag inte riktigt an. Forhoppningsvis kanske till och med min polare Joel hemifran som haller till nagonstanns i Singapore just nu kanske hinner ta sig hit och vill hanga pa. Da kan det bara bli sjukt roligt. Jag hoppas.

Innan jag tar mig dit har jag i alla fall tva saker att utratta. Hamta min kvarglomda tegelsten till hardisk i sondra Lombok och sedan mitt pass pa Bali. Skriver inte varfor det ar dar bara for att gora min far iriterad.. Pappa jag gav det till en kille i en mork grand. Han lovade mig att komma tillbaka med det nar han hade smugglat ut 700 indonsier till Australien med hjalp av det.

Okej da.. Jag lamnade in det pa en turistbura for visaforlangning. Lugn.

-IT WAS A FUCKING NIGHTMARE!
-Oh, you just came down from the mou..
-IT WAS TERRIBLE! I will never EVEEER do anything like this again!
-haha.. nervöst skratt.. what do you mean?
- First of all they told us that it wouln't be so steep.. FUCK ME NOT SO STEEP! Then they told us that the rainseason is over.. FUCK ME THE RAINSEASON IS OVER!! It started to rain SEVEN MINUTES after we started walking and it didn't stop until seven minutes ago! NEVER AGAIN! NEVER.. NEVER.. never..

Vi hörde den brittiska kvinnan upprepa detta hela vägen genom resturangen och vidare iväg nerför vägen. Kanske påväg till sitt hotel eller bara till lägre altituder med färre antal vulkaner.
I vilket fall blev det lite tyst runt bordet, där vi alla satt och käkade vad vi för varje minut blev mer och mer säkra på skulle bli vår sista måltid.


Att gå 38km på tre dagar kanske inte låter superextremt. Milen hemma i Kungälv går bra mycket snabbare (gjorde i alla fall det för tio år sedan när jag var där sist). Men här börjar man på 560möh och går på första dagen 8km till en höjd på 2500möh. Sen går det nerför till sjön på 2000möh och sen upp igen på andra sidan och hela vägen upp till toppen på 3726meter över havet. Själva toppbestigningen är på ca 3km och 1000 meter uppåt. I medel traskar folk upp den sträckan på tre timmar. En kilometer i timmen. Då fattar man hur brant och svårt det är att ta sig upp.


Och sen det värsta av allt. Varsomhelst där man ligger och flämtar medan man försöker övertala någon av fötterna att förflytta sig uppåt framåt kommer det muterade bergsgetsindonesier förbitrippande. De har i nio fall av tio på sig flipflops, den tionde är barfota. Och bär ca25-30kg på en liten bambupinne på ena axeln. Varje gång de trippar förbi ler de medan jag ligger där i mina dyra springskor för alla terränger och min väska med exakt 3 chokladbitar och en vattenflaska i.


Jag hatade dem verkligen i början. Men än en gång visade det sig hur lätt det är att vinna mig över med mat-mutor. Varje gång vi kom fram till en rastplats eller ett nytt camp hade de redan vart där och spänt upp tält och lagat mat för gapande magar. Var det inte mat var det te, kakor och clementiner. Underbara bergs-gets-indonesier!

Sista biten, den där man klättrar en kilometer i timmen, börjar man på runt 2.30 mitt i natten. Det vill säga; Det är kolmörkt. Alla har varsin ficklampa så att man ser killen/tjejen framför ens hälar och förhoppningsvis om man har tur alla hål och gropar. Men försöker man lysa åt sidan är det bara ett enda stort svart gap. Testa att göra detta på en sandstrand som lutar typ lodrätt medan du andas genom ett sugrör så har du ungefär vad vi gick igenom.


Saken är ju bara den att när vi väl kom fram och såg solen gå upp över det före detta kolsvarta gapet så glömde vi fort klättringen upp. Ungefär som en timma på gymmet ger en nöjd, glad, avslappnad känsla framför teven en halvtimma senare så försvann tröttheten ifrån två dagars klättrande så fort den där solen gick upp.
Det negativa är bara träningsvärken man får efter gymmet. Eller de 12km och 2700 fallmeter man måste klättra ner ifrån toppen. Det suger.


Om vägen upp nöter ner varenda liten fiber man har i musklerna så gör nedstigningen det samma men med knän och vrister. Efter kanske en halvmil i brant sluttning hade vi alla ömma knän och efter en mil gick det inte att gå längre. Efter tre dagars gående i lutning upp och ner var vi helt enkelt tvugna på grund av strejkande knän att springa sista biten. Det är enda sättet att låta knäna som annars hela tiden bromsar vila. Som pricken över i;et började det även ösregna i denna sekund.

Jag kan inte mer än att hålla med den arga brittiska kvinnan. Det VAR en mardröm. Men det var verkligen värt det. Som vanligt nu efter två dagar har jag glömt smärtan och kommer bara ihåg den fantasiliknande utsikten och hur sjuka svängar mina och Martins konversationer kan ta efter ett par timmars oavbrutet tjötande om allt mellan himel och jord. Det var den bästa reunion man kan tänka sig och så fort Martin kommer hem till en dator kommer han att förvandla det till ett videoklipp. I detta klippet kommer det även bevisas hur vi två är först i världen med att stå på toppen av den hela Rinjani iklädda en XS spindelmannenkostym och ett par silikonskinkor. Soon in a store near you!

Och just det ja..  .. klart vi ollade den!

Martin ska med! Sorry pappa präst men  Woopidoo!

Vår reunion efter nästan tre månaders resande på olika håll ska nu tas igen med en ordentlig bergsbestigning. Det blir jag, Martin och Nicklas och Isabell ifrån surfcamep och sen ett ? som de har träffat nu sedan de lämnade surfcampet häromdagen.

Det kommer bli tufft och jag har hört att det är en stor procent av de som försöker som ger upp utan att nå toppen. Men å andra sidan har jag även fått reda på att National Geografic har utnämt utsikten på en klar dag till DEN VACKRASTE I VÄRLDEN! I VÄRLDEN! Nog för att det kan ha vart 1967 men ändå! VACKRASTE I VÄRLDEN!

Planen är den att vi lämnar södra Kuta klockan 09:00 för att åka upp till Sengiggi och plocka upp Nicklas, Isabell och ?. Sen drar vi till Senaru. Traskar lite i uppfärsbacke (typ från 1000möh till 3700möh) och sen tre dagar senare kommer vi ner i Sembalung Laweng på andra sidan.

Igår när jag kom klivande upp ifrån båten till campet satt de där. Martin och Sarah som uppstådda från det döda. Jag och Martin planerade från början att resa sex månader tillsammans. Men det blev sig bara så att vi skiljdes åt efter en och en halv. Fan, det är alltid tjejer som kommer i vägen! Inte mig emot men ändå. Både Lindsay och Sarah är bra mycket lenare än både mig och martin så vi hade inga problem med ett byte.

Det tråkiga är bara att tiden har flygit förbi så fort så att nu när resan börjar lida mot sin sista månad hade det vart kul att hänga tillsammans. Men, eftersom vi båda vill åt olika håll blir det nog bara ett par veckor innan vi skiljs igen.

Nu är i alla fall både Martin och Sarah här i Kuta och Martin ska också ta lite surflektioner. Han kunde tyvärr inte vara på campet eftersom kursen redan har hållt på såpass länge och de då hade behövt köra en ny kurs ifrån början med bara honom. Men det är bara tio minuter bort så det är ingen skildnad egentligen.

Min plan som den ser ut just nu är att övertyga Martin att följa med mig på mitt andra försök att bestiga Rinjani. Vukanen som skrattade mig i ansiktet när jag senast försökte kliva upp för den då den var stängt har nu öppnat och då ska det fan bestigas! Vare sig Rinjani vill eller inte! Efter det blir det troligtvis Bali igen och sen hoppas jag att få en plats i besättningen på en stor segelskuta som en av ägarna till surfcampet har i en eller ett par veckor. Får mer information om det senare idag så jag håller tummarna på att jag får åka med.

Wooho! Martin lever och kommer hit till mig inom ett par dagar! Troligtvis var det enbart på grund av att jag gjorde efterlysningen på bloggen som han överhuvudtaget återfanns. Har också hört ryktas om att någon hade satt upp efterlysningposters någonstanns. Hoppas få uppdateringar bom detta så fort han och Sarah anländer ner hit!

Solen här är typ 150ggr starkare än hemma och speciellt när man ligger och guppar på vattenytan. Därför har alla coola killar zink-solkräm i ansiktet för att blocka solen helt. Man ser helt enkelt krigsmålat ut.. och det är ju coolt! Såklart.

Själv ville jag ju inte vara sämre. Speciellt inte nu när jag kan svänga och allt. Först lär man sig paddla, sen stå upp, sen svänga och efter det hur man applicerar zinksolkrämen. Så, nästa steg för mig var helt enkelt krigsmålningen!

Glad i hågen körde jag de 20 minuterna in till Kuta och tillbaka med nyinköpt tub krigsmålning. Kom tillbaka lite tidigt dock så jag tog mig en lur medan tidvattnet skulle flytta sig så att det lämpade sig bättre för surfning.

Efter ett tag hörde jag alex ropa att det var dags att dra. Kletade på så in i med zinkkräm och verkligen kände hur impade alla skulle bli. Drog på mig rachgarden och ett par shorts och sprang ut. Fan.. Nåt är fel..

Under tiden jag hade tagit mig en lur hade det mulnat till. Jag var den enda med krigsmålning och alla undrade om jag hade Michael Jacksons solallergi eller om jag bara var dum i huvudet.

FAAAIL!