Nils reseblogg

Once in a lifetime är ett uttryck som knappast kan passa in på ett bättre ställe än när jag la min hand över ryggen på en livs levande 186cm lång utrotningshotad komododrake. Sån tur har man bara inte. Lite synd bara att jag förbrukade den nu och inte i ett pokergame på Casino Cosmopol. Nä, skoja bara naturen klår allt.. Eller?

Morgonte på båten till Rinca



Lite snorkling är givetvis efterföljt av att hoppa från taket på båten.

Första dagens trekking var på Rinca. Vi betalade inträdet till parken och för en guide. Guiden hette Pajjo men eftersom vi så fort vi fick syn på en drake såg likheten i Bröderna lejonhjärtas enorma odjur Kattla, döpte vi snabbt om honom till Jonatan. Han måste ha trott att vi var lite efterblivna då vi varje gång han kom lite för långt i förväg ropade –Jooonatan.. –Jooonatan.. Precis som skorpan hade gjort.

-Jonatan!


Ett bett av de här bästarna och du får en infektion starkare än Bamse på en ica-kasse med dunderhonung.

De lite lustiga med trekkingen första dagen var att de enda drakar vi såg låg och chillade under rangersstugan cirka 35 meter ifrån där man betalade. De enda vi såg ute i själva djungeln var en vattenbuffel och lite streck i sanden som Jonatan påstod var ödlespår. Vi hade helt enkelt kunnat nöja oss med att chilla i skuggan av stugan och kolla in bestarna istället för att traska upp och ner för en massa kullar under en stekande sol.

Sova under bar himmel på en båt i Indonesien är aldrig fel. Första parket på en fin soluppgång.

Dag två hade vi tagit oss till själva Komodoön. Fast beslutna om att aldrig lära oss någonting av erfarenhet bokade vi en dubbelt så lång trekking och denna gången betalade det av sig. Efter att precis som dagen innan kollat in mustarna till latmaskar som låg och chillade runt rangerstugan var vi riktigt sugna på att se några drakar in action. Vi började traska.

Giftig som satan berättade Jonatan Nr2..

Förutom en spindel i storlek med en hand och några fåglar såg vi inte ett enda levande djur på en timma. Efter cirka en och en halv timma stötte vi på ett gäng indonesier med en massa väskor och rep. Jonatan nummer två pratade lite med dem och sen vände han sig emot oss och frågade en av de dummaste frågor man kan fråga en turist som har tagit fyra flyg, tolv färjor och tre olika båtar bara för att infinna sig på denna ö och spana efter ödlor;

-They are scientist and have captured a dragon. Would you like to see when they measure and weigh it?

-No! YEEEEEEEES! Svarade vi och tänkte på den gamla klassikern A night at the roxbury.

Jag vet att du många gånger har legat hemma i sängen och klurat på hur många indonesier det behövs för att väga och mäta en komododrake. Nu äntligen kommer du få svaret. Nio.

”Jag-chillar-med-en-livsfarlig-186cm-drake-bild”.

Plus två svenska gossar som hela tiden var i vägen därför att de försökte posera för en grym ”Jag-chillar-med-en-livsfarlig-186cm-drake-bild”.

Bästa sättet att beskriva hur huden på draken kändes är kanske som huden på en 104år gammal heroinist i Stockholms tunnelbana, med mycket vårtor och helt utan dräggel. Torr, ojämn, sträv, plastig men samtidigt väldigt rörlig. Man kände lätt revbenen underhuden.

Så nu har jag bockat av komododrakar på min lista över saker jag måste ha gjort innan jag dör. Precis mellan olla en pyramid och hoppa bungyjump i Nya Zeeland. Check!

Djur vi såg under våran båtur;

Komodoödlor, vattenbuffel, spindlar, fåglar, enorma fladdermöss (så kallade flying dogs), fiskar och en och annan kackerlacka bakom dörren till toan på båten och i täcket då jag skakade ur det innan läggdags.

Tyvärr blev det inga djävulsrockor, vi hittade dem helt enkelt inte. Men men.. Det är inte alla som har klappat på en Komododrake.