Naris del Indio..
Naris är ett av de första spanska orden jag lärde mig. Detta tack vare min gode spanskatalande vän Herr Matutte. Han tycker nämligen att min näsa är ett mycket brett exemplar och påpekade detta ofta och gärna genom att kalla mig plattnäsa, brednäsa eller just bara näsa. Eller som det heter på Äspanjål; Naris. Tack HerMatutte.
Naris del indio betyder Indianens näsa och är ett berg som är döpt så eftersom det är precis vad det ser ut som.
En faktum som jag insett under resorna hitills är att så fort man lämnar hemlandet blir berg och religösa platser helt plöttsligt så mycket intressantare. Inte skulle jag få för mig att pröjsa 25Quetsales för att traska in på kastalakyrkan i Kungälv och kolla in Jesus frilla för dagen, och inte heller har jag klättrat eller trekkat mer än ett par kullar hemmavid.
Där jag tog bilen började vi gå och där fngret pekade är toppen! en liten bite..
Likväl är alla inklusive mig själv överförtjusta i kullar, berg och motsvarigheten till Kastalakyrkan så fort vi satt foten på en annan kontinent.
Så eftersom Naris del Indio var berget som tydligen is the shit att bestiga om man huserar i San Pedro drog vi med oss våra två nya favorit-tyskar Andreas och Sabrina och började gå.
Eftersom ze Germanz är precis så bra på att backpacka som vi aldrig kommer att bli, bestämde vi oss för att inte ta med någon guide. Det lyckades faktiskt ganska bra och lagom till att NorrJocke började vakna till och inse att han fortfarande var berusad hade vi nått bergets fot. Jag, hurtig och besserwissig som jag är, hade skippat utekvällen eftersom jag var ybertrött (-You should eat a spoon of concret to harden the fuck up, citat aussie-Mick) småsprang näst intill upp för berget och fick halvägs upp vänta på tyskarna i minst 10 minuter innan vi tillsammans diskuterade om NorrJocke overhuvudtaget fortfarande levde i en kvart till tills han kom stapplande.
-Aldrig.... mer... på.. bakfyllan... berg.. helve... tt.. e..
Tillslut kom vi i alla fall upp och utsikten var magnifik, synd bara att det var molnigt och inte riktigt fastnade på bild.
halva vägen, Yo' mamas där vi bodde, Moi, Jocke Andreas och Sabina, Lake Attitlan
En annan härlig kompis som beslutat sig för bergsbestigfning är herr Sir Väs här. Trevlig kille som traskade över stigen framför oss.
Och just det ja: Plopp! - CLAIM!
Naris del indio is mine!
Väntar..
Andledningen till scenariot är att jag tro det eller ej, faktiskt har redigerat klart en ny film och nu väntar på att den ska laddas upp. Internet och Monterico rimmar illa och nu när rutan sett ut såhär;
..i närmare fyrtion minuter börjar jag misströsta. Att det dessutom har hunnit bli kolmörkt utanför internetcafét och att jag måste gå hem i en okänd stad med 180guatemalska medel-löner värt i laptop i väskan, känns sådär.
Men men.. Jag ger det en halvtimma till.
Håll tummarna!
Värme och rånare.
-But why cant we go that way? It looks way shorter..
-Mi amigo.. sa bussbokarkillen och såg förskräckt ut.. Muchos muchos dangerus.. Robbery.. Han formade händerna till ett pumhagel (shotgun). BANG BANG! and you naked in the djungel. Robbers!
Jaha, då åker väl vi genom Guatemala city då tänkte vi hela vägen fram till skylten Guatemala City pekade höger och föraren svängde vänster. FAIL!
Hela bussen som hade hört mig fråga om vägen gjorde ett gemensamt öööööh.. och en australiensisk kille som kunde någorlunda spanska frågade busschauffören vad som stod på.
Busschauffören tittade bak emot oss och sa typ; Cabala napadi mapanita muchos muchos gsadfljherfwjhebrflwjbhe.. Han kollade oss alla stint i ögonen och såg sedan tillbaka på vägen.
Han säger att denna vägen är jättefarlig berättade Australiensaren och såg nervös ut.
När asfalten tog slut stannade busschauffören och spanade in mellan buskarna som om han väntade sig att se 25 hungriga rånare ränna ut från den täta vegitationen och betäcka alla turister vilket ögonblick som helst.
"Fan vi kommer verkligen bli rånade" tänktes det samtidigt på fem olika språk i bussen.
Men då kom en polisbilspickup körandes.
-Escorta! utropade busschauffören lyckligt med en nyfunnen livsglädje.
Jag vet inte hur mycket han mutade polisen med för att de skulle föra oss till säkerhet på andra sidan djungeln men jag är honom evigt tacksam.
Och dessutom har vi anlänt till värme! WIN!
Fick en bild från hopptornet vid lake atitlan av en skottsk tjej. Askul vare!
Svinmycke Kajak!
Detta kanske är svårt för er därhemma i isbjörnaland att förstå, men det är fan iskallt här. Rättare sagt är det tio grader ifrån iskallt, och nu kanske det fnyses en hel del landet runt.
-10grader på natten?!?! Va lipar den där bortskämda flintisen för?
Men då tycker jag att ni ska väga in att de flesta boenden i Sverige är utrustade med lyxateraljer som en dörr som räcker hela vägen ner till golvet, eller en vägg som räcker hela vägen upp till taket. Så är inte fallet på hostelsen i Guatemala.
Jag har tre filtar och värmer mig trots det med många och långa svordomsramsor över hur hypotermi inte ingick i dealen när jag bestämde mig för att resa till andra sidan jorden.
San Pedro är en otroligt vacker plats, det går inte att komma ifrån men just nu vill jag bara att spanskakursen ska smälta in och ta slut, inte nödvändigtvis i den ordningen, så att vi kan ta ner oss till stränder, sol och badshorts dagarna i ända.
Under dagstid är det också alldeles för kallt för att vara backpackingäventyr, men det blir i alla fall upp emot arton grader. Idag tittade till och med solen fram så vi passade på att hänga med en gäng från hostelet på kajaktur tvärs över lake Atitlan.
Den här paddeln lämnade Columbus över till kajakuthyrarens förfäder för ett par hundra år sedan..
Jag har ingen aning om hur långt det var med det tog ungefär en och en halv timmas paddlande en väg, och om det är något jag vet så är det hur trött man är i armarna efter det. Målet och moroten som väntade i andra ändan av sjön gjorde det dock värt det! Ett åtta meters hopptorn som nästan fick tankarna att vandra tillbaka till svunna tider i paradiset Vang Vieng.
För er som inte har hd-uplösning på en 50tums skärm vill jag påpeka mitt helskägg, hade sparat i en vecka..
Hur kan det vara så kul att hoppa från höga höjder. Jag har alltid älskat det och kommer alltid göra det. Trots
att jag näst intill hade slushpuppyblod i ådrorna av förfrysningen var jag bara tvungen att hoppa om och om igen. (Låter bara coolt att skriva så, fyra gånger fick räcka i vinterGuatemala BRrrrrrrrrrrrrr!)
Sorry Jocke men måste berätta.. När vi hade kommit halva vägen tillbaka, skrek Norrjocke att det inte var värt det och var riktigt, riiiiiiktigt nära på att hoppa ur Kajaken och simma i sina egna tårar blandade med sjövatten mot botten. Jag påminde om guds godaste guacamole som vi skulle beställa så fort vi kom fram till fast mark igen och då kom han på andra tankar. WIN!
Fick givetvis inga bilder på hopptornet eftersom vi bara filmade, men det kommer på någon av de följande filmerna inom tio år.
Spanska kurs dag 1. Hola!
Då jag för fyra och ett halvt år sedan(?är det så länge sedan?) sprang ner för trapporna på Mimers Hus Gymnasium för sista gången, passande nog för dagen iklädd en ybertajt orange kostym och skrek "Fy fan va jag e glad!" förde jag definitvt inga som helst elektriska strömmar genom hjärnan med budskap om vidare studier.
Snarare tvärt om. Kan nästan tänka mig att det snarares sades en hel del om hur jag hellre ville arbeta mig upp i världen utan studier.
Efter att ha släpat det underbart lätta materialet ek kors och tvärs över gräsmattor runt västkusten i fyra år (mitt jobb är att ta ner träd och forsla bort för dem för som inte visste det) gick jag en regnig dag i oktober pisseblöt, med ryggont i uppförsbacke, i lera och kollade in genom fönstrerna till en högskola.
Det där med att studeravidare kanske inte är så kass ändå.
Jag bestämde mig för att söka in nästa höst och har redan kollat upp lite skolor jag vill gå och som har journalistikprogram. Jag ville nämligen, trotts mina uppenbara dyslektiska tendenser, bli författare.
Få en utbildning, kanske plugga i ett annat land, träffa nya människor, lära sig saker, Shit va kul att LÄRA SIG SAKER!
Klockan 13.26 eller närmare bestämt sex minuter efter att vår första fyratimmars spansklektion var slut..
-Asså det där var de sex längsta timmar i mitt liv!
-Det var bara fyra..
-Du skojar..
-Ska vi verkligen göra detta varje dag?
-Vi kommer inte fatta ett smack.
-Jag trodde vi var på semester..
-Ska vi göra läxor nu eller?
-LÄXOR?!?!
-Ja just de ja, du sov när hon gav mig dem. Men jag fick din med.
-SKA FAN ALDRIG PLUGGA IGEN!
Olá Amigo!
-Olá
-Olá!
-Como eztas?
-Muyo Bien!
-Habla kapabla insipinsi hackimaputo si na de suecia la mapipinos chicas ha? Ha? Den spansktalade mannen eller kvinnan eller barnet eller papegojan i buren på Antiguas marknad (hatar när man blir ägd av en fågel) ser lycklig ut över att äntligen träffat två gringos som pratar flytande spansk…
-Habla Englais?
Från och med de orden är yttrade är all lycka som bortblåst och allt socialt intresse putsväck.
-No.
..och det var det med det.
Så nu har vi efter att till 98,8%bara hängt med engelsktalande turister tröttnat på det och bestämt oss för att ta oss in i den spansktalande världen verbalt. Med penna, papper och pekordbok i högsta hugg.
Fyra timmar spanskakurs varje dag i fem dagar till att börja med och troligtvis fem dagar till senare, och förhoppningsvis på ett varmare ställe.
Om en vecka hoppas vi på att Los gringos hablar i alla fall pocito Espanol!
Kul reklam. Bästa bloggen?
Underbar spot-on motivering! Kul att jag i alla fall "för det mesta" är intressant.
Man tackar, och jag ska försöka jobba på stavningen! Vart har föresten stavfelsnisse som hjälpte mig med det problemet i kommentarsfältet under Asientiden tagit vägen?
Offroad!
Då NorrJockes offroadhoj sladdade ner i diket och han var ungefär tjugofyra och en halv centimeter ifrån att bli överkörd av lastbilen som han försökte köra om fastnade hjärtat i halsgropen på mig som låg på åskådarplats tio meter bakom. FEET FAI...
Men när han fick kontroll på cykeln igen och burnade förbi lastbilen i diket, intog hjärtat åter sin normala position och slog överlyckligt igen, nu var det ju min tur att försöka bränna förbi en 30tons lastbil överfylld med lösa stenar, på en väg som var ungefär 80% av den sammanlagda brädden av en stenfylld lastbil och en crosshoj. Med risken att få möte eller att köra på en hund eller att vägen helt plötsligt skulle ha ett 79cm djupt enmeters hål kändes livet plötsligt verkligt igen. Äntligen lite aktion. WIN!
Dagen började med att vi träffade vår motorcykelguide vid niotiden och körde rakt ut ur Antigua och upp i bergen. Det var fina asfaltsvägar och först var jag lite besviken, jag menar cruisea på asfaltsvägar behöver man varken guide eller offroadhoj för, men eftersom det var helt fantastiska vyer kom jag fort över besvikelsen och njöt av att bara få köra lite mc igen. Och det visade sig att jag skulle få all offroad jag drömde om, guiden Chris hade helt enkelt bara viljat se hur väl vi kunde köra innan han drog ut oss på offroadåkning.
När vi svängde av vägen och som första hinder möttes av löst uppluckrad jord där tvåhundratio procents fokus krävdes för att få framhjulet att inte glida åt alla håll utan framåt efterföljt av riktigt risiga stigar med stora hål överallt som förvandlades till hopp om man laddade tillräckligt med fart, vilket inte tog lång tid innan vi gjorde, sjudade lyckan i varenda por i kroppen.
Svettiga, skitiga och med ett sandtag grus i munnen av allt damm kunde vi inte mer än le då vi stannade för att se ut över dalen från vulkanen vi i alla fall bestigit till hälften.
Vägarna växlade mellan perfekta snirkliga asfaltsvägar som min longboard hade viljat älska länge och ömt med till grusvägar som inte förtjänade namnet väg överhuvudtaget och som oftast var ojämnare än min hy var i åttan. Runt omkring oss passerade vi fina byar, fattiga byar, barn som lekte, hundar som mådde råtta, plantager av allt från kaffe till örter och riktigt, riiiiiiktigt fina vulkanvackra vyer.
Vulkan de Fuego som ligger och puttrar ovanför Antigua får tydligen runt 14 utbrott om dagen, men mycket mer sällan några större farliga och det är mäniskorna som bor precis på kanten av lavahögen ganska, gaaanska så glada för.
Skitiga och lyckliga!
Äntligen lite Xtremesport.. som inte hans skrivas om.. Rumsfest istället!
Fram tills idag.
Vi har nu tagit oss till den någorlunda stora staden Antigua som ligger..
..och för första gången sedan Poc Na På Isla Mujeres skruvat ner lite på tempot. Första två dagarna gick mest ut på att ta igen oss från allt fläng som vart de senaste sju dagarna. Gränser hit och rastafaris dit, bussar här och tempel eller grottor där.
Vi behövde helt enkelt slappa, så det gjorde vi. Stängde in oss på rummet och hängde med vår gode vän Will Ferrel i Oldschool och Anchorman. Riktigt skönt och välbehövligt och eftersom vädret här inte är det bästa, nästan nere på 10C på natten fick vi knappt skuldkänslor alls.
Just nu hänger vi med två ybersköna Australiensiskor, samma som i Tikal(Ni behöver inte vara oroliga flickor, båda är påväg ner till syd-Amerika för att möta upp sina kärrestas) och dag två hade vi tillsammans med dem, ett engelskt par och två sjukt sköna amerikaner(som levt de senaste fem åren på en båt) fest i vårt rum.
Backpackingfest när den är som bäst. Billiga öl och historier från hela världen. Synd bara att man nio av elva gånger inte kommer ihåg ett enda guldkornstips dagen efter slaget.
Hinner inte skriva mer nu så ni får tydligen inte veta vad det blev för extremsportande försen imorgon. Cliffhanger!
Peace!
Semuc Champey, Limestone-spa
Vi gick från att frysa så vi skakade till att svettas med bättre vattentryck än en average-belizedusch. Men det var det värt!
Efter att ha klättrat upp gjorde vi det mest logiska. Ollade utkicksplatsen och klättrade ner igen. Plopp! Claim!
De blå poolerna i bakrunden är limestonepooler. Vatten är glasklart och givetvis skulle det badas och tappas bort kroppsorgan igen.
Världens bästa dusch..
På resor likt denna är en dusch som sprutar mer än ett shotglas vatten i timman en lyx. Man får ofta samla vatten i handen och hälla det över benen för att överhuvudtaget kunna få fukten igenom håret och in till huden. Och ni som träffat mig vet att jag inte direkt är den hårigaste pojken på planeten.
Sen att duschen ofta har sitt eget ekosystem med ett zoo av olika insekter och svampar gör att man ofta önskar att den var större för att man lättare ska kunna undgå att luta en nytvättat axel rakt in i en fint göslad mögelåker mellan kaklet.
Varmvatten är som ni kanske förstår inte ens att tänka på, bit ihop och snabbt in snabbt ut är det som gäller.
Dock inte på Zephyr Hostel i Lanquin.
Den första varma duschen på två veckor var troligen den bästa någonsin. Medräknat varmamackor i badkaret hemma i kingriver. Bra sprutt, varmt vatten och sist men inte minst en helt, heeeeelt allrajt utsikt. WIN!
Klå den duschvyn om ni kan..
Blev lite läskigt på kvällen när man borstade tänderna dock. Kolmörker och ett dropp på 20meter cirka 20 centimeter till vänster om handfatet.
Vattengrotta med stearinljus
Det bästa med att resa är när man helt plötsligt inser att ögonblicket, stunden, just precis nu, är helt fantastikt. Ibland upplever man så mycket nytt och får så många helt främmande intryck på så kort tid att man helt enkelt inte hinner proccesera allt. Men så vips! kommer hjärnan ikapp som vid 10:36 idag.
Wtf! Jag står upp till mina totalt odugliga vårtor på bröstet i kallt vatten. I en kolmörk grotta. Ett par hundra meter från markytan. Enbart iklädd badshorts och ett stearinljus till enda hjälp att navigera. Framför mig har jag ett luciatåg med liknande ljusoch bakom likaså. Det är ungefär 20 cm friluft över huvudet innan lager och åter lager av stalaktiter och gud vet vad tar över. Svårt att se med enbart ett litet ljus till hjälp.
FAN VA COOLT! Hur i hela fridens namn hamnade jag här. SWoooosch och plötsligt som om jag bläddrat igenom ett fotoalbum ser jag de senaste dagarnas fläng och bokningar passera, hjärnan har kommit ikapp och jag njuter.
Har ingen undervattenskamera men fick denna bilden av en kanadensiska som hade med en. Luciatåg i Semuc Champey..
Det är inte varje lördag man klättrar flera hundra meter ner in i moderjord. Dessutom känndes allt riktigt osäkert och gött. Hade detta vart hemma i Svea Rike hade man fått gå en treveckorskurs i grottblabla. Haft på sig minst av allt en hjälm och mest av allt kanske den galna iden med en ficklampa.
I Guatemala NOT! och det är lika med WIN!
Istället får man lita på den femtonåriga pojken som ger en värdefulla tips som till exempel.
..-If you fall here you die. Jaha, då får jag väl försöka låta bli helt enkelt.
Eller..
..-This ladder is old, and the rope youre holding is not good. När man klättrat fyra meter rakt upp i ett vattenfall med stenblock under, på en rostig hemmasvettsad balk till stege och fortfarande har fyra meter kvar till nästa klipphylla. Jaha.. hmm.. vad vill du jag ska göra då?.. Lika bra att fortsätta antar jag.. Ja det gör jag nog då.
UNDERBART! Säger jag.
Guatemala och Tikal, city of voices..
Templen i Tikal, city of voices, var precis som i Chichen Itza en makalös syn. Synd bara att guiden själv var bra mycket mer intresserad av naturlivet. Det blev som en djungeltrip där José tävlade med sig själv i fågel-namedroppning, templen råka bara vara där och näst intill iväge för hans naturtrip.
Fin liten krabat. Tydligen ett vanligt problem att hitta dem i sovsäcken när man trekkar. Mumma!
Här under finns ett exakt likadant tempel som följande;
..kostar bara runt tre miljoner USdollar och tar tre års arbete att få fram och restaurea den lilla pjäsen.
Trappan upp det näst högsta templet. NorrJocke, jag och systrarna Australia, Gina och Sause som vi rest med sen Caye Caulker.
60m över marken och brant som satan. Inte ett räcke så långt ögat kan nå, långt ifrån sverige om man säger så.
Det sjukaste är att Mayaindianderna inte hade en enda häst eller oxe till hjälp. Slavar släpade upp varenda litet sandkorn till tvåtons-block för hand.
Vi fick även lite nya spanska skills under dagen. Bajar, uttalas bachar, betyder ner. Hihiiii
Sånna här träd finns tyvärr inte i Sverige!
Sen vi lämnade Belize har resandet vart intesivt och vi har hunnit med den lilla pitireska mysbyn Flores, Tikal med sina tempel och nu Lanquin med Semuc Champey Med grottklättring. Hinner inte skriva mer nu men det kommer!
Vi ska ta oss tvärs över Guatemala, förhoppningsvis imorgon och då vi hittat en schysst spanskakurs stannar vi där i två veckor. Då ska det redigeras film och tas igen med skrivandet.
