Nils reseblogg

Naris är ett av de första spanska orden jag lärde mig. Detta tack vare min gode spanskatalande vän Herr Matutte. Han tycker nämligen att min näsa är ett mycket brett exemplar och påpekade detta ofta och gärna genom att kalla mig plattnäsa, brednäsa eller just bara näsa. Eller som det heter på Äspanjål; Naris. Tack HerMatutte.

Naris del indio betyder Indianens näsa och är ett berg som är döpt så eftersom det är precis vad det ser ut som.
En faktum som jag insett under resorna hitills är att så fort man lämnar hemlandet blir berg och religösa platser helt plöttsligt så mycket intressantare. Inte skulle jag få för mig att pröjsa 25Quetsales för att traska in på kastalakyrkan i Kungälv och kolla in Jesus frilla för dagen, och inte heller har jag klättrat eller trekkat mer än ett par kullar hemmavid.


Där jag tog bilen började vi gå och där fngret pekade är toppen! en liten bite..

Likväl är alla inklusive mig själv överförtjusta i kullar, berg och motsvarigheten till Kastalakyrkan så fort vi satt foten på en annan kontinent.

Så eftersom Naris del Indio var berget som tydligen is the shit att bestiga om man huserar i San Pedro drog vi med oss våra två nya favorit-tyskar Andreas och Sabrina och började gå.
Eftersom ze Germanz är precis så bra på att backpacka som vi aldrig kommer att bli, bestämde vi oss för att inte ta med någon guide. Det lyckades faktiskt ganska bra och lagom till att NorrJocke började vakna till och inse att han fortfarande var berusad hade vi nått bergets fot. Jag, hurtig och besserwissig som jag är, hade skippat utekvällen eftersom jag var ybertrött (-You should eat a spoon of concret to harden the fuck up, citat aussie-Mick) småsprang näst intill upp för berget och fick halvägs upp vänta på tyskarna i minst 10 minuter innan vi tillsammans diskuterade om NorrJocke overhuvudtaget fortfarande levde i en kvart till tills han kom stapplande.

-Aldrig.... mer... på.. bakfyllan... berg.. helve... tt.. e..

Tillslut kom vi i alla fall upp och utsikten var magnifik, synd bara att det var molnigt och inte riktigt fastnade på bild.


halva vägen, Yo' mamas där vi bodde, Moi, Jocke Andreas och Sabina, Lake Attitlan

En annan härlig kompis som beslutat sig för bergsbestigfning är herr Sir Väs här. Trevlig kille som traskade över stigen framför oss.

Och just det ja: Plopp! - CLAIM!

Naris del indio is mine!