Nils reseblogg

Jag undrar ungefär när på resan..:

Buss Kungälv - Göteborg --> Tåg Göteborg - Köpenhamn --> Flyg Köpenhamn - Quatar --> Flyg Quatar - Perth --> Flyg Perth - Sydney --> Flyg Sydney - Coolangata --> Buss Coolangata - Surfers Paradice..

..det kommer bli svårt att sitta still.

Jag har varit med om spännande rutter innan med övernattningar på 12-30 timmar på fler flygplatser än tre men Den här resrutten känns lite extrem till och med för mig. När vi letade flyg kollade vi egentligen bara på priset och det billigaste vi kunde hitta Skandinavien - Australien var från Köpenhamn till Sydney. Att det sen är långt mellan Göteborg och Köpenhamn och ungefär tre gånger den sträckan mellan Sydney och Guldkusten tänkte vi inte jätte mycket på. Men det lär vi ha god tid att fundera både fram och tillbaka över, under de tre dagar det tar att förflytta sig sträckan.

-Man, I’m serious. It's the coldest winter in 30years back home right now, you will freeze.. Mick-Mitch har precis lagt på skypeluren med sin mor som sitter i Brisbane och saknar sin son. Jag tvivlar fortfarande på det han säger när han berättar om vinterkylan som tydligen ibland till och med kan närma sig nollan mitt i natten.

-Okey, So I should bring a warm jacket..?

-Naaw, a sweater will do..

Så fruktansvärt kallt kan det ändå inte vara då känner jag.

Thai-Conny har gjort det igen, öppnat munnen och låtit Buddhas röst tala på live-länk rakt ifrån Nirvana eller vart han än chillar nu förtiden (det nämnde han inte).
I bilen tittandes på två stora björkar som trots väggen med ösregna måste tas ner:
-..dags att ta kjolen vid hornen.

...

Word.

Det är bara 12dagar tills jag sköljer bort all vardagsrutin med en äkta dansk öl på Kastrups flygplats på väg till andra sidan jorden. Visserligen ska jag vardagsbestyra med plugg därborta men helt ärligt.. ..Det ska bli göööött att byta ut kaffet i november-regnet som höll mig vaken för tentaplugg förra hösten emot en fruitjuice i solen i samma syfte nu i höst.

För någon vecka sedan räknade jag efter, och kom fram till att csn kommer att räcka till exakt två bananer och ett paket nudlar i veckan efter betalad terminsavgift, försäkring, visum och hyra. Så om tiden brukar gå fort så går den nu fortare då jag tar på mig allt jobb jag kan och tackar nej till livet framtill avresan. Jobba sova jobba helt enkelt, men det är väl i och för sig som vanligt.

12 dagar kvar..

En vecka på jobbet gick på ett kick och nu är jag helt inne i rytmen igen. Jobba, äta, jobba, lyssna på visdomar blandat med kärleksfulla utbrott som oftast lyder "FÄÄÄDIG SNAAT?!", "VAFAAAN!" eller "INGE KAFFE?!, DU FÅ SPAACKEN!" från Thai-Conny, jobba mera, sova.. Och om igen.

Men med en morot bokstavligt talat, stor som en världsdel, går tiden fort och jag sparar så mycket jag bara kan.

Dessutom har våra aningen annorlunda arbetsuppgifter fått tiden att gå ännu snabbare. På första bilden har vi arbetslaget som byggt tältet på andra, och på sista har Ciaran och Mick-Mitch tillsammans med min debutplantering av thöjahäck.

27 dagar kvar..

https://cdn3.cdnme.se/cdn/6-2/785701/images/2012/pic_206636931.jpg" class="image">

Ett brev till csn och ett godkänt tillbaka var allt som behövdes för att skuldsätta mig mer än någonsin tidigare. Helt underbart. En kod från skolan för att söka visum och sen få det godkänt tillsammans med 29dagar är nu allt som står mellan mig och ännu en resa till andra sidan jorden.

Trädakutens egen Dalai Lama - Thai Conny har förresten gjort det igen: slängt ur sig en visdom så djup att marianergraven inte är en stark nog liknelse för att beskriva den. Håll i er, och tänk att detta uttalades live till en kund.

"..man får inte ha tummen mitt i pekfingret.."

..wow.

Okej först och främst.. ..JAG SKA TILL AUSTRALIEN I HÖST! WIIIIIIN!

Efter att ha skickat iväg en första ansökan i slutet på november om jag inte minst fel eftersom det känns som om det var så länge sedan att jag efter jag postat den gick ut på förstubron och hjälpte Gustav Vasa att hitta rätt väg till Dalarna. (Det nämns aldrig i historieböckerna men han tog faktiskt en tur förbi Ljungbyholm och hade kommit till Karlskrona istället för Dalarna om inte hjälpt honom). Det är helt enkelt livstider sedan första pappret gick iväg och nu i torsdags kom äntligen svaret jag har väntat så länge på.

Jag hoppas verkligen inte att jag jinxar något nu men jag har kommit in på skolan, jag har kommit in på de kurser som är godkända som del i mitt program här hemma i Sverige och jag har bildgooglat "Goald Coast" en gång för varje vasaloppsdeltagare.

Det här är en av de bilder som kommer upp.

Det som är kvar nu är att tacka ja till platsen, ansöka om lån från csn, skaffa visum, skaffa en flybiljett och kanske även ett hem. Sist men inte minst måste jag hålla mig vid liv då min kära chef Thai-Conny har lite av en "Jag ska nun-chucka din hjärna"-blick varje gång han ser att jag ler och vet att det bara är cirka en månad till han måste hitta någon annan att spontansparka på smalbenen när livet blir för stressigt.

Ett foto på Thai-Conny som jag tog förra veckan.

Även om jag fick svaret i torsdags fick jag hålla igen lyckan en aning då vår sista tenta skulle skrivas dagen därpå. Tror jag klarade den men gjorde jag inte det är det ändå ett år tills jag har chansen för att göra om den så jag firade i vilket fall. En lycko-duracellkanin-fylla kallade min kära vän Frida stadiet jag befann mig i under kvällen.

Jag hade planerat att ägna hela lördagen åt att städa men då jag hade tre små söta skedande törnrosor som inte hade vaknat ens av en prins kyss, skippade jag den iden och lät dem sova medan jag mer än njöt av hela min situation och funderade på vilken smak jag skulle välja på glass när jag väl kommer till stranden i Australien.

De tre prinsessorna..

Söndag kväll hade jag fortfarande städat om det inte var för Frida som sparkade igång mig lärde ut några av sina städskills hon förvärvat under en städsäsong i Hemsedal. Tackar och bockar! Klockan 21.15 svängde jag in på gatan hemma hos mor och far i Kingrivva och återtog ännu en gång flickrummet.

Sen dess.. Jobb

Sen han jag till och med köra ett par varv på kiten häromdagen. Premiärturen för året. Plus att jag hittade en Chockladkaka i bilen. Såhär glad är jag över livet just nu:

Jag har vant mig vid Kalmars lugna studentlunk och det jag börjat inse är lite av ett eremitliv på torpet. Stort steg till att ännu en gång hänga på "Team Trädakuten", som det så vackert står på våra fina nya tröjor, och alla andra i branchen som jag har vissa teorier om har både en bra mycket över medel underarmsstyrka om man jämför med svenska medlet, men även vad det verkar som ett krav på koncentrationssvårigheter och myror i byxorna.

Team Trädakuten från vänster: Bjarki, Jag, Lill-stor-Johan, Henke (aka Thai-conny, aka The Boss), Ciaran, Pär Grills och slutligen Mick-Mitch. Saknas: Lång-Tobbe och grishunden.

Torsdagen gick precis som jag beskrev tidigare åt till att få vår utrustning godkänd. Bara två av de karbiner jag hängt mitt liv i på daglig basis blev utdömda som säkerhetsrisk och förbjöds att användas i tävlingen, vilket känns som ett tecken dels på att jag behöver uppgradera min utrustning en aning och kanske även kolla igenom den själv någon gång per år också för säkerhets skull (bokstavligt talat).

Fredagen började redan klockan sju och efter som vi detta år inte hade ett team som bestod till 90% av öldrickande funktionärer (det var bara 65%) så tog vi det alla lugnt och vaknade upp tidigt mer eller mindre utvilade.

Eftersom vi inte hade varit smarta nog att på förhand kolla om frukosten öppnade så dags, vilket den inte gjorde, fick jag börja min första gren på tom mage. Speedclimb som är vad det låter som, fortast möjligt upp i ett träd, gick faktiskt helt okej och nervositeten som jag gått och burit på sedan jag tackade ja till ännu ett SM, släppte. Jag kunde faktiskt till och med njuta lite under de resterande delmomenten.

Mr Hardiman visar speedclimbskills.

Footlock som är något helt annat än speedclimb, nämligen fortast upp för ett rep istället för ett träd kan man säga att resultatet blev: Jag överlevde. 15m ska man lyckas ta sig upp och de som är bäst i världen på det, vilka ett par av dem som var med i SM är, gör det på 14-15sekunder. Mitt personbästa från förrförra året är 22sekunder och i år gick det på 27. Helt okej med tanke på att jag inte har använt mig av den tekniken mer än max 5ggr de senaste sex månaderna.

Rescue som går ut på att styra upp en situation där en person har skadat sig i trädet och sedan få ner honom inom en viss tid, har jag tidigare aldrig klarat. På fem minuter ska man först "se till" (=så att domarna hör) att alla är medvetna om att en person är skadad och stannar upp i arbetet, att någon ringer efter ambulans, att trädet är säkert att klättra i (inga döda eller halvt avsågade grenar som kan falla ner på en när man ska upp och rädda och att inga elkablar eller liknande är skadade och utgör en fara.) Sen ska man ta sig upp i trädet och beroende på hur personen är skadad ta hand om denne och få ner den på marken, inom fem minuter.

Jag satsade allt på tiden och sen fick det andra lösa sig på vägen. Och jag klarade det, med hela fem sekunder till godo så jag kunde egentligen chillat ett tag till och kanske lagt lite tid på att inte ge dockan minst tre ryggradsskador och en hjärnskada ovanpå hans redan avsågade arm.

Gruppen går igenom vad simuleringen går ut på och dockan ligger högst upp i bild och förblöder.

Även Throwline lyckades jag faktiskt förbättra mig i, vilket är ett mirakel då det i vanliga fall är mitt absoluta hatobjekt som arbetsmoment.

Men sen kom det till det viktigaste och mest prestigefylla Workclimb, vilket helt enkelt i alla fall enligt mig avgör hur bra du är på att klättra i träd eftersom du ska runt i en hel krona och måste både tänka smart och våga chansa lite. Jag ville verkligen visa att jag ändå vart med ett tag. Har lite rutin. Kan klättra i träd. FAIL! Det gick värdelöst. Även där hade jag som mål att bara klara skiten inom den utsatta tiden. Vilket först såg ganska bra ut. Det var bara två problem: Jag glömde helt av en station och domarna tog mig, kanske på grund av bristen på skills som en novis och gav mig därför helt felaktig tidsrapportering. När de sa att jag hade två minuter kvar, hade tiden helt enkelt egentligen redan gått ut. Skäms Nils! Jag säger bara nästa år, då jävlar!

Allt som allt blev jag artonde bästa klättraren av tjugofem vilket jag faktiskt ändå måste vara nöjd med eftersom jag just nu faktiskt ändå är student på heltid och klättrar i riktigt få träd om man jämför med mina tävlingsmotståndare. Kul var det i alla fall och jag lyckades ändå få ner den där förtiofemkilosdockan inom tiden, glömde fråga om dens nummer dock, även det får vänta till nästa år!

För mina två kollegor Pär, som gjorde sin andra tävling och Johan som gjorde sin första och därmed satte rekord som yngsta deltagare i Svenska trädklättrings SM någonsin med sin 16 (och tre fjärdedelar) gick det riktigt bra. De ställde båda upp i novisklassen och placerade sig tia och elva. Johan fick även den fina utmärkelsen som absolut sämst på räddning och vann ett Arb Aid-kit som är lite av det flashigaste safetykit man kan ha. Känns säkert och bra att jag ska arbeta bredvid honom från och med nästa vecka.

Överst på pallen i efter hela eventet hamnade för sjätte gången irad (det kan till och med vara sjunde) Johan Gustavsson från Jörlanda och Veronika Ericsson från göteborg. Sen Rob Ironside, Simon Björkström och Douglas Wells.

Eftersom min Kamera har tackat för sig så har jag snott bilderna från Bjarki och Fia, tackar och bockar!

Vissa sitter hemma och ser på hockey VM trots att solen lyser för första gången på sju månader och D-vitaminbristen är nära på dödlig, andra skulle inte missa Champions league finalen ens för födelsen av sin förstfödda.

Det enda jag själv är mindre intresserad av än dem båda är dopet av dottern till herr och fru haka.

En sak som intresserar mig betydligt mycket mer, om än inte ens i närheten så mycket som vissa av dendrofilerna här, men ändå. Är Trädklättrings SM som i år går av stapeln i Helsingborg. Mitt intresse i år är dock blandat med en viss grad nervositet efter som jag i år inte hade en enda skada att skylla på och var tvungen att ställa upp själv.

Om ni inte hängt med så länge att ni läst om de tidigare SM jag rapporterat från så kolla in det här och här där jag förklarat hur det hela går till.

Nu är det bara sju timmar till det är dags att inställa sig så dags att sova.

Ofta när jag är ute och socialiserar kommer följdfrågan "-Vad blir man då?" upp efter att jag berättat att jag pluggar statsvetenskap. Mitt vanligaste svar brukar vara "-Allmänbildad och arbetslös.." vilket till en början var ett skämt (eftersom fortfarande ännu inte vunnit en enda match över min gode vän Hugo i frågespelet MIG kanske även en lögn) men nu när jag har sett efter lite vilka arbeten som finns har det mer och mer gått upp för mig att det kanske ligger mer allvar i det påståendet än jag först menade.

Jag trodde helt enkelt att jag inom första året någon gång skulle snappa upp vad min nyförvärvade kunskap skulle kunna leda till för typ av arbete i framtiden. Nio dagar kvar på det första året när detta skrivs, och nej. Fortfarande inte en aning av vad det jag planerar att lägga ytterligare två(eller eventuellt fyra) år till på är eller blir till. Borde jag börja bli lite orolig?

Att jag precis som en del av den kursen vi läser just nu har läst inte mindre än nio debattartiklar och en 28 sidor lång broschyr om "avlägsnandet av en liten skinnbit på toppen av penis" gör mig bara ännu mer förvirrad. Helt införstådd i processen omskärelse visserligen, men underligt nog ger den kunskapen ingen större existentiell förståelse.

Så här ser det i alla fall ut i RFSU:s omskärelsepanflet:

Fem snoppbilder och jag vill ta tillfället i akt, så här medan ni fortfarande funderar över om klämman är en sådan ni har på brödpåsen, att be om ursäkt till dem som fann min och Elias söndagssång stötande (minst två mostrar efter vad det muttrades om på släktmiddagen hemma på bästkusten i helgen.)
Jag tror att det kan bero på en missuppfattning, men jag har hört att man aldrig ska avmystifiera en sångtext genom att förklara den, så det tänker jag heller inte göra.

Nu ska jag in till skolan och diskutera om omskärelse på nyfödda är barnaga och integritetskränkande, samtidigt som jag funderar vidare på vilken framtida arbetsgivare som skulle kunna vara intresserad av vad vi kommer fram till.

Live på radioshore.se nu!

Hur aggressiva är egentligen vildsvin?

Ööh jaha. Maten är slut. Ved har jag. Vad gör jag nu?
Frågan är om man egentligen går back på frisk luft när man campar i friska luften. Man sitter ju vid en brasa och fullkomligt suger i sig sotföroreningar.

Jag orkade sparka bräda i 45minuter innan jag dels blev trött i benen och dels insåg att jag inte hade en aning om när solen går ner. Hade känts skönt att ha tält och eld hockat innan det blir kolmörkt tänkte jag och klev av brädan, hoppade över diket och traskade in i närmsta skog. Gick 30 minuter innan jag kom ut ur skogen på andra sidan och svor över hur liten skog jag valt. Gick 15 minuter tillbaka för att i alla fall vara så långt ifrån vägar åt båda håll som möjligt och slog mig nöjt ner. Slog upp tältet, fixade ved, tände en eld.

https://cdn1.cdnme.se/cdn/6-2/785701/images/2012/pic_201354487.jpg" class="image">

Idag var det egentligen meningen att jag, Petrus Galli och herr Westman skulle åka longboard på Öland och njuta jämt ut av motvind och varandras sällskap. På grund av sjukdom och ett regnmoln på väderprognosen blev det tyvärr inställt. Såå.. Jag lackade ur och bestämde mig för att dra själv. Inte till Öland och inte i motvind, men så långt jag orkar och åt det hållet det blåser. Nu sitter jag i skogen och har precis slagit upp tältet. Måste stressa lite för att hitta ved innan det blir mörkt, men det blir livefeed från mina tankar i skogen här i natt.

Efter att för en gång skull lyckats använda skrytboken till något annat än att uppdatera mig om människor jag inte pratat med på tre års träningsschema och "kycklingsallad" därefter, (är det bara jag eller är det något som inte stämmer när det månad ut och in uppdateras i text om träning och kost fyra gånger om dagen, men på samma gång bilder som mer verkar tyda på att sockervadd.. det é gott det!) då jag lyckades åka snålskjuts med Hannah som jag bodde med i Sälen när hon också skulle söderut, landade jag i Malmö i lördags eftermiddag.

Där möttes jag av två goda vänner, en gitarr och ett redan upphällt glas vitt vin, som enligt Joel trots smaken inte alls öppnades för första gången i Januari.

Joel hade jag inte träffat sedan nyår och även om det var närmare sen senast med Petter var det även där alldeles för längesedan. Det är något visst med gamla vänner och precis som vanligt började diskussionen på liten lagom nivå om hur lite det syns att vi tränat eller hur ful den och den nya tröjjan är, för att snabbt därefter gå över till gamla mycket högt värderade minnen som vid varje möte måste upprepas för att den det handlar om absolut inte ska kunna förtränga dåliga val i livet eller i krogdimman.

Efter ett par timmar på den nivån gick det tillslut in i fasen som troligtvis om den hörts av fel person hade fått oss inspärrade på mentalsjukhus.

Ett exempel på en fråga som förekom:

-Vad hade du gjort?.. Om du kom ner i köket hemma och såg din far sitta över din mor på huk samtidigt som han håller på att spinna väv med munnen som han lindar in henne i. Du smyger dig närmare och ser då att han har en stor vit aningen sned gifttagg som kommer ut ur anus på honom, som han då och då sticker henne med. När får syn på dig skriker han -KALLA MIG HONDJURET! innan han går upp i brygga och springer upp för trappan på precis samma sätt som flickan i Exorcisten.. Jag bara undrar vad hade du gjort då?!?!?

Jag vet inte vad som hände med vår humor, eller när det hände men av någon anledning slutar det ofta såhär. Hoppas ni ursäktar oss.

Det enda som fick oss att skratta mer var när Petter som hade berättat varmt om den fina kexchoklad-luftmadrassen han införskaffat för tillfället, klockan 02.20 efter en vända i Malmös krogliv inser att den nog inte blir jättebekväm att rulla ut sovsäcken på ändå..

Eftersom jag nu "embracear" livet på landet så tänkte jag att jag får se till att lägga i högväxeln i ansträngningen att bonda med mina grannnar. Vad kan vara lantligare och mer stereotypt på-landet-häng än sitta i fönstret och tajma in ett gå till brevlådan-mission exakt då grannen gör det för att väl där, 20m från ytterdörren, kunna utbyta ett: Fint väder vi har idag - Ja, mycket bättre än igår.. medan man vant och naturligt sätter ena benet på staketet och helt enkelt bara mår som en pärla utav den underbara gemytliga gransämjestämning man precis har bidragit till genom sitt knivskarpa uppmärksammande av rådande väderförhållanden.

Del 1: Bonda med hästarna.

11:04 - Som vanligt då jag ska sätta mig med en bok i solen försöker jag först hälsa på hästarna. Som vanligt då jag försöker hälsa på hästarna lägger de öronen bakåt och visar tänderna. Jag försöker då förklara för dem att det beteendet passar bättre för vakthundar än hästar, men de lyssnar inte. Jag går som vanligt in och hämtar tre morötter som jag visar för dem. Då försvinner dobbermanlooken direkt och de kommer fram och myser lite medan jag klappar dem till ljudet av morotsknaprande. 11 sekunder senare är morötterna borta och vi är tillbaka på vakthunds-inbrottstjyvs förhållandet.

Jag ger upp.

Del 2: Bonda med hästtjejerna.

Man kanske skulle tro att detta är en enkel match för en så charmant ung man som jag. Icke.

11:34 - En hästtjej är ute och promenerar med en häst i koppel och passerar mig. Jag som länge har velat komma in i hästhänget här för att eventuellt så småningom krigsmålad få rida i full gallopp över en äng och skrika-YIIIIIIIHAAAA! för att få det avbockat på "2do b4 die - listan" tänker att nu har jag min chans.

-Hej! Jag ler glatt och lägger ner min bok i knäet för att visa att det hade vart trevligt att prata lite.

-hej. Ett färglöst hej tillsammans med en vag antydan till att öka farten för att passera mig lite fortare för att slippa prata.

Jag inser att om det ska bli någon konversation och så småningom krigsmålad galopp är det upp till mig att prata igen. Eftersom de fyra hästarna i hagen har förföljt hästtjejen och hennes kopplade häst hela varvet runt hagen fast på sin sida stängslet påpekar jag det.

-Ser att de följer efter dig hela flocken.. får jag ur mig och inbjuder till ett svar som skulle skulle kunna bli ett skämt om att hon är hästarnas drottning som har alla hästar i världens vilja under kontroll, eller kanske i alla fall att hon luktar hästmat. Men det svarade hon inte. Istället:

-ja.

Sen var hon redan tio steg bort.

Jag ger upp.

Del 3: Bonda med pensionärsgrannen som arbetar med hästarna.

12:22 Jag hör gruset rulla när pensionärsgrannen som bor på ena sidan om mitt torp och arbetar på andra, kommer gående. Jag ser ännu en gång upp från min bok för att söka kontakt. Precis brevid mig har han ännu inte sett upp så jag slänger ur mig ett:

-God dag!

..i vilket fall.

Han tittar snabbt upp, besviken över utbölingen ska envisas med att vara trevlig när han bara vill gå grusgången förbi utan att behöva prata med någon, allra minst utbölingar med konstig dialekt.

-hej.

Sen är han borta igen och jag återgår till min bok.

Fem minuter senare kommer han gående tillbaka med en trave brädor.

-Du har minsann ständigt att göra.. säger jag leende och försöker ännu en gång invitera till samtal.

Han kollar upp och svarar..

-ja.

-Nästan så man skäms när man sitter här och njuter med en bok.. fortsätter jag och vägrar sluta försöka nå målet: ett avslappnat grannhäng.

Han kollar ännu en gång upp på mig och svarar ännu en gång..

-ja.

Jag ger upp.