Nils reseblogg

En solig dag utan vind finns det inte mycket bättre saker att ta sig för än att först döda en björk och sen ta en kaffe i solen.

Två mål satte jag upp för våren 2012.

Det första var att skriva mer här vilket jag faktiskt har lyckats med enligt facit. Även om det ibland har varit långt mellan uppdateringarna står jag femton veckor in på det nya året med tjugonio mer eller mindre intressanta inlägg som även om man inte kan tro det då jag fortfarande inte kan stava i alla fall måste ha utvecklat mitt skrivande mer än alternativet till att skriva just de timmarna hade gjort.

(Alternativet: Förvånas över hur värdelösa program det går på TV och hur ration mellan mitt eget sug efter fördumning alternativt min egen lathet förhindrar mig från att gå fram till TV'n med en isyxa för att utöva så kallad TV-vodoo mot dem som arbetar med inklippta skratt simultant som jag övar min förmåga att träffa specifika pixlar med välriktade isyxbackhandsvingar.)

Det andra målet var att precis som vanligt, bara för att, gå emot strömmen och anstränga mig till det yttersta för att gå upp i vikt. Någonting som alltid för alla delar av min kropp förutom bootyn (bandyröven värdig en kvinna vid namn LaFonda)  har varit ett problem. Jag minns stunder som när min gode vän Linus mor tog mig till sidan vid en femtioårsfest och frågade "..är allt verkligen okej med dig? Du ser så tanig ut.." Tack för det, ett komplex till som verkligen behövdes i åttan.

En mycket bra metabolism och anställning under thai-conny har aldrig gett mig chansen att faktiskt lägga på mig ett par kilo muskler extra för att ha någonting, förutom det under badbyxorna som givetvis aldrig ha's kalsonger under, att svänga med på beachen, eller rättare sagt på bohusläns klippor under sommarhalvåret.

Två månader orkade jag hålla på med gymmandet tre gånger i veckan innan verkligheten om hur tråkigt det är att lyfta tunga grejer inomhus med mentala femtonåringar i åldrarna 15-38, som utan undantag ALLTID är iförda linne, läderhud och som tuggar tuggummi med öppenmun, kom ifatt mig och jag sänkte mig själv till en mer sporadisk en gång i veckan -nivå.

Då har det gått bättre med thaiboxningen. Två gånger i veckan får jag för 1100kr i halvåret njuta av slag i ansiktet och sparkar i magen. Ett mycket förmånligt pris för så mycket nöje om jag får säga det själv, och sjukt bra träning inför ett liv i kommunpolitiken eller vad man nu blir som statsvetare.

Sen lite trädklättring, löpning och sist men inte minst "ett par" semlor gav tillslut ett resultat uppmätt till 78kg på påskafton.

Inte ända fram men ändå helt okej.

Ett tredje mål som alltid har legat och grott i mitt önsketänkande, och som fick lite av en skjuts fram till den översta delen av planpyramiden i och med boken "Warning!" av Niel Strauss är camp, hajk, vandringsdelen av mitt liv som inte riktigt infunnit sig än.

Jag har visserligen, tror jag i alla fall, lite mer skogsöverlevnadsskills än Nichole Richie, men det är en hårfin seger.

Övningen i överlevnad uppgår än så länge inte till mycket mer än att jag skrivit detta inlägg i min nyinköpta sovsäck, ..hemma i sängen, ..med både brasan och värmeelemntet på.

Test av min nya sovsäck, svettas som fan så jag antar att den klarade det.

Men det är alltid nått. Jag önskade mig även pengar för att gå en överlevnadskurs, i födelsedagspresent, men jag har nu omprioriterat och lägger istället de pengarna på sovsäck (inköpt i lördags), tält (beställdes på internet idag) och tid att studera en överlevnadsbok som jag fick av min underbara släkt.'

Ska googla lite vandringsleder och sen är det bara att traska iväg. Kanske inte låter som Bear Grills just nu men det ska faktiskt bli lite pirrigt att sova i skogen helt själv. Någon som vet hur sugna vildsvin är på att attackera sovande skogs-noobar såhär på vårkanten?

Tältet som jag beställde tidigare idag. Svinbilligt så det lär väl braka ihop rätt snart, men så länge jag har fått vänja mig lite så kanske jag vågar sova utan sen.

Hade vart kul att låtsas vara Into the Wild men skriva ner en händelse/tanke varje timma istället för varje dag. Live-feed med mobilt bredband rakt ut på bloggen en gång i timman om senaste nytt i dungen bredvid kyrkan i Ljungbyholm. Mycket visa saker kan och kommer uppstå i en sådan extrem och utsatt situation. Får jag slut på batterier kan jag dessutom bara kila ner till Ica och köpa nya.

Jag satt här och tänkte skriva ett kul inlägg om hur båda min nyår-till-påsk-löften har gått i kras, samt hur fullt upp det vart på sistone men.. Efter att precis ha sett en treårig flicka bli utdragen blodig och i panik ur ett söndersprängt rum där även hennes avlidna mor befann sig, på nyheterna blev jag alldeles för förbannad på världen för att vara rolig. Det finns ingenting som gör mig mer ledsen i själen än att se barn i krig. Barn ska bygga sandslott, leka jage eller bara chilla och äta lite sand. Inte slitas i bitar för att en massa as till vuxna är för dumma för att komma överens och för idiotiska för att kunna lösa skiten "som vuxna människor".
Värsta av allt är att bomben som sprängde flickans hus mycket väl skulle kunna vara Svensktillverkad. Känns underbart att Vi har vår vackra välfärd i alla fall..

- YIIHAAAAAA! Skrek jag rakt ut och bestämde mig på plats för att införskaffa en likadan banjo som killen från Texas gick lös på, på scenen framför oss. Av någon underlig eller kanske snarare underbar anledning hamnade nämligen jag, mina två kusiner Malin och Lisa, samt Malins sambo Suzana bakom en cowboyhat i publiken på en proppah westerspelning.
Vi dansade och svettades och skrek YIIHAA! som om vi aldrig hade gjort något annat och det var inte för inte som wannabecowboysen i form av växjöbönner blev lite avundsjuka på hur väl speciellt Lisa kunde stampa sin fot i takt. En sporrförsedd läderboot på det och saloonstämningen hade varit fullkomlig.

Två favoritpeakar under spelningen var först och främst när sångaren skrek:
- So I’ve heard you have a Swedish band called Rednex, FUCK THEM! THEY SUCK!!! This is how you do it! Innan han lät sina fingrar nå runt 350bpm på banjon.
Och när han lite senare mellan två låtar pratade om någonting rörande Gud. Då skrek jag istället:
– GOD is DEAD!! Då skrattade han högt, nickade och spelade bara nästa sång istället.


Efter att ha tyckt riktigt synd om mig själv hela veckan då jag lidit av grav sjukdom i form av nästäppa, var det en underbar känsla när jag på torsdagen återigen började bli kapabel att andas och insåg att jag faktiskt skulle få komma iväg till gänget i Växjö.

Suzana och Malin hade bjudit in mig och Lisa som bor i Kungälv till en hel-helg och förutom westernstampande han vi med sjukt god mat, kaffe i solen vid Växjö-sjön och ungefär alla låtar på Beatles rockband.  Mycket trevligt och nästa gång är det er tur att komma förbi torpet. Tackar!

Jag vet att det egentligen går rakt emot världens naturliga gång men inte ett enda rapporterat fall av SARS i Danmark möjliggjorde äntligen en av mina planerade weekends. Oddsen på det var givetvis skyhöga och inte fören jag klev av tåget på Köpenhamns station gick det upp för mig att ingen hade fått influensa, tåget hade inte blivit inställt och Öresundbron hade inte blivit påkörd av en vodkafull rysk kapten med rodret till en oljetanker som stöd i fylledimman och på så sätt hindrat all tågtrafik Sverige-Danmark. Det andra som gick upp för mig var att.. -Shit va många söta danskor som strosar runt på Köbenhavns station.

Simon i morgonrock i köket på lördagsmorgon. I taket bakom lampan skymtar discokulan som är en del av det utbyggda festvardagsrummet.

Efter att ha mött upp och kramat om Simon the dansk, som jag nu när jag kollade upp det insåg att jag inte träffat sedan i maj, åkte vi tillbaka till kollektivet där han bor. Eftersom vi lärde känna varandra i Kanada och bara har setts en gång sedan dess; då jag var på en maskerad som han och hans kompisar hade anordnat på en båt då jag aldrig han se hans lägenhet var det med stor förtjusning och med munnen aningen på glänt jag klev in i kollektivet han bor i som kallas Magic Mama.
Förutom de två killar och två tjejer han delar lägenheten med verkar det mer eller mindre alltid vara minst ett par kompisar, kompisar till kompisar eller bara vanliga couchsurfers som gästar och kraschar i vardagsrummet som lämpligt nog har soffor som består av tre madrasser var och nattetid sprids ut och förvandlas till 5-6 sovplatser utöver de 5 sängar som de har i sin "sovsal" där de permanent boende sover. Överhuvudtaget är kollektivet om än mycket hippie så underbart uppdelat med en sovsal och ett loft, ett kontor där alla kan jobba/plugga, ett stort kök med ungefär en miljon hyllor och två kylar varav den ena enbart är för öl (anledningen till att jag älskar Danmark) och ett vardagsrum inrett med ett tjugotal lavalampor, lasershowmaskiner, projektor med filmduk, rökmaskin och annat smått och gott som tillsammans med att det alltid sitter minst fem pers där och dricker öl på helgerna gör krogen mer eller mindre överflödig.

Först var det tydligen bara festrum i vardagsrummet men när de insåg att man hela tiden måste besöka toan för att tömma och ölkylen i köket för att fylla på igen växte inredningen från vardagsrummet även ut dit i form av en enorm neonlampa på toa och ett par röda strålkastare riktade på en roterande enorm discokula i köket. 
underbart helt enkelt.

Simon the dansk och hans älskade rökmaskin..

Andra hörnet av Magic Mama's vardagsrum. Givetvis är jag som vanligt sjukt dålig på att fota, men ni fattar grejen. De små svarta lådorna på listen i mitten skickar alla ut någon slags laser, neonljus eller liknande och när rummet är rökfyllt är det så nära ett sensationwhite ett vardagsrum överhuvdtaget kan befinna sig.

Förutom en mycket kort pubrunda blev det alltså mest häng hemma hos Magic Mama kvällstid och även om jag är helt oförmögen att ta in det danska språket måste jag säga att jag är många gånger bättre på att ta in den danska kulturen. Det vill säga Øl i gröna flaskor.

Kira och Simon hemma hos Kira som inte bor i kollektivet utan på en båt.

lördagen hade vi bestämt att vi skulle tillbringa på Köpenhamns klättergym som vi givetvis cyklade typ 1,5mil till i sibirienfrostvindar som solen på den blå himlen inte hade en chans att mota bort, bara för att komma dit och se hela gymmet nedplockat inför nästa helgs nordiska mästerskap.

-Sorry guys, sa britten bakom disken.. -I guess you just have to sit in the sun and drink beer then..

Efter att ha cyklat ännu ett par miljoner mil som konstigt nog inte alls underlättades av kolhydratuppladdningen kvällen innan tog vi honom på orden och slog oss efter ännu en rundtur i Köpenhamn ner på en bänk i solen i Christiania och drack ett par öl. Det var första gången jag var i Christiania och det var inte riktigt som jag trott måste jag säga. Kändes mest slitet och pundigt överallt utom på torget eller vad man nu kan kalla det där vi satt. Visserligen rökte nog 80% av alla där på också men stämningen var i alla fall inte -knivmördarknarkarcirkel-stämningen som man skymtade kring eldade oljefat, om man tittade in mellan husen utanför det vanliga turiststråket.

Efter att ha cyklat "en stund" kom vi fram till:

Lördagskvällen hade vi ännu en liten minifest hemma hos Simon tillsammans med två av hans rumskamrater och några av deras vänner samt Simons tjej Kira. Sjukt trevligt och jag känner verkligen hur min själ mår bra av att träffa nya människor och se nya platser. Sjukt go helg och nu överlever jag förhoppningsvis en vecka till i Kalmar innan det är dags för ännu en weekend, denna gång i Växjö. Ses där!

Måste förresten lägga till en liten hälsning här till Simons mamma som tydligen tittade in här ibland då vi var i Kanada då det var enda sättet att få info om sin son och sedan blev kvar och ännu läser då och då. Kul att du gillart'!

Torsdagen för fjorton dagar sedan var det bara en tenta och 24h mellan mig och lyckan. Jag hade nämligen planerat in en streak med inte mindre än fyra helger på rad utan Kalmar, Harrys och Rednex. Inget ont om Kalmars uteliv, eller föresten jo. Jag citerar en klasskamrat som skrev följande på klassens facebooksida. ”Ibland funderar jag på att gå ut i Kalmar, då lägger jag mig ner på golvet tills det går över.”

Först skulle jag hälsa på Ida i Jönköping, sen Joel i Malmö, Simon the dansk i Köpenhamn och till sist hänga med mina kusiner i Växjö. När Ida ringde upp torsdag kväll och lät som en femtioårig gubbe med rökhosta på grund av en förkylning blev första borta-helgen en FAIL.
När Joel även han, ringde upp och berättade att influensan tagit även honom var depressionen nära. Min kära Kalmarvän Christian tog nog illa upp när jag besvarade hans, -Vi får väl hänga och hitta på nått annat skoj då.., med ett gråtfyllt och mycket, MYCKET moget -uuuuuuuaaaah.. snyft..

Jag bestämde där och då att inte ens om en plötslig SARS-epidemi bryter ut och sprids över hela Danmark kommer det kunna hindra mig från att hälsa på Simon i helgen. Och nu kanske jag jinxar det, men det verkar inte finnas varken SARS eller en influensa mellan oss just nu. Imorgon klockan 13:00 går tåget.    

Jag kommer ihåg de oändligt många konversationerna vi brukade ha i de oändligt många timmarna tillbringade i bilen på jobbet under åren som gått. Vi pratade om våra favoritlåtar; All along the watchtower med herr Henrix, eller våra favoritlunch-hak, laxfabriken i Ljungkile eller kvarterskrogen i Stenungsund. Ett meningsutbyte som dock aldrig yppades var det som hördes i Kalmar igår:

Läraren -Efter rasten så ska vi se ett klipp med Hans Rosling..
Adajm (50åring fast i en snart 21årings kropp) –Åh! Hans Rosling, det är min absoluta FAVORITSTATISTIKER..
Simultant i bordsgrannarna Nils och Christians huvuden –Favoritstatistiker?!?! Vad är det för människa jag umgås med?

(Kan tilläggas att vi båda efter klippet även vi har Hans Rosling som absoluta favoritstatistiker, känner dock till exakt noll andra.)

I fredags klockan 10.53 steg jag ur tentasalen och lämnade blytyngden i form av boken "Den globala nationalismen" bakom mig för att aldrig se tillbaka igen. Visserligen har jag lärt mig sanslöst mycket intressant den senaste kursen men att jag var tvunget att mota bort all lycka i livet för att få plats med 740kr värt av böcker från adlibris visste jag inte att jag gick med på då jag skrev på.

I vilket fall studsade jag mer än vanligt (mina vänner brukade sjunga ”-som en liten boll, kommer jag tillbaks till dig” och syfta på min gångstil) där jag strosade ut i.. ..WTF! SOL!?!?!
WIN! Inte nog med att jag faktiskt har lagt tre timmars skrivande bakom mig och att krampen i armen börjar gå över, jag tror till och med att jag klarade tentan och nu blå himmel med tillhörande värme i form av en av mina bästa vänner solen!

Jag grät lite där och då på trappsteget medan rök-gänget som är lika obligatoriskt del av ”skoltrappa miljön” som en söndertaggad bänk undrade om jag var okej mellan tre-timmar-utan-nikotin-sugen. -Det är lite för bra.. svarade jag och insåg inte då att det egentligen bara var relativt bra.

Två och en halv timma senare..
-DET HÄR.. är för bra.

Sol och reggea..

Jag och min gode vän Christian som tillslut hade bestämt sig för att slita sig från tentasalen även han, satt då på varsin stol, med öl serverad i grön flaska och proppah snökyld a la fjällvärld, med bara ett par minuter kvar tills grillkorvarna var klara och njöt.

Sanslöst vad en avklarad tenta, lite sol, några öl och en lite bränd korv kan göra för en själ. Kändes nästan som jag satt på en uppochner vänd snowboard i Kanada och lyckan var nog faktiskt lika stor. Att vi inte avslutade dagen där och då och istället socialattackerade Kalmars uteliv är en annan historia, men jag vill ändå slänga in en liten ursäkt till alla som inte riktigt var redå för duracellfirande av helgen. Så kan det gå. Jag hade i alla fall sjukt kul!