Embracear the torp-feeling..
Jag måste erkänna att jag för någon månad sedan började bli lite orolig för att min mentala hälsa skulle förlora kampen mot min mentala ohälsa om jag bodde kvar här på torpet tillräckligt länge. Det finns en gräns för hur mycket tystnad alternativt fågelkvitter och "på landet-lugn och ro" jag klarar av.
Att dessutom behöva inse mer eller mindre varje dag att jag trots 10kg packning skolböcker, dator, lunchlåda, träningskläder och arbetskläder ändå ALLTID glömt något och blir tvungen att köra ännu en vända från stan till landet och tillbaka, började göra mig aningen trött på lant-livet.
Att dessutom behöva inse mer eller mindre varje dag att jag trots 10kg packning skolböcker, dator, lunchlåda, träningskläder och arbetskläder ändå ALLTID glömt något och blir tvungen att köra ännu en vända från stan till landet och tillbaka, började göra mig aningen trött på lant-livet.
Men sen så kom jag till en insikt. Så fort Kalmar-epoken av mitt liv är över så kommer jag troligtvis aldrig igen bo i ett torp på landet. Mitt minimi-krav på staden jag bostätter mig i är är dels att det finns möjlighet att ta en fika på söndagseftermiddagar, och dels att staden är så stor att tonårskris-identitessökande emo-ungar ska kunna samlas i grupper om minst tio till tjugo när de träffas för att öva halsbloss. Inte för att jag har någon särskild förkärlek till varken emo-ungar eller halsbloss. Men det är en bra indikator på en lagom stor stad om det finns en viss kvot fula människor som vågar sticka ut.
Så istället bestämde jag mig för att som det heter på swengelska "Embracea" tillfället och njuta av tiden i torpet.
Mina bästa vardagsstunder är därför också i fortsättningen: kaffet i solen mot planket brevid hästarna (som fortfarande hatar mig)
Kommentarer
Trackback
