Nils reseblogg

Det här kanske kommer lite oväntat, men här sitter jag på San José’s flygplats och väntar på ett flyg till New York. Där ska jag vara i fyra nätter innan jag flyger vidare till Calgary i Kanada.

Planen som egentligen inte var en plan var att börja i Mexiko och sen jobba mig söderut tills det var dags att åka hem. Men.. Nu är det så att jag är värdelös på att surfa. Klart jag har blivit lite bättre av att öva varje dag men varje gång jag vurpar och andas in sex liter vatten och en och annan småfisk tänker jag på hur mycket skönare det hade varit med en rejäl pudervurpa, en sån där så man har ett underställ av snö närmast huden då man äntligen lyckas klättra ur drivan och ställa sig upp. Det är mer min grej.

Så trots att alla tycker att ett frivilligt byte av land som innebär en temperaturskillnad på 45grader neråt är det mest hjärndöda de någonsin hört talas om gick jag och bokade en biljett till vinterland.

Det blir helt enkelt näst intill alltid som det blir…

Den sista tiden här i värmen har dock förutom en halsfluss utnyttjats till fullo. Jag har levt som en kung tillsammans med pyromandansarna och även om jag helt ärligt inte har sett mer än 0,02% av Costa Rica är jag verkligen helt och hållet nöjd med min tid i Martins och Teddes “La Zona”.


Jag in action..

Det enda vi har gjort är surfa, snurrat sockpoi alternativt eldpoi alternativt neonpoi, dansat natten lång och njutit av glada minnen från kvällen innan medan en fruktsmoothie med extra jordgubbar älskade med våra smaklökar.

Alla dygn har överträffat sin äldre namne och livet har varit sådär för gött igen. En kväll skiljde sig dock ifrån alla andra kvällar i mitt liv. Det är egentligen en lång historia och den börjar nu;

För lite mindre än sju år sedan stod två gossar i aktern på ett ankrat tankerfartyg någonstans i engelska kanalen och fiskade Makrill. För varje makrill de drog upp kläckte de samtidigt sex nya idéer över äventyr de i framtiden ville uppleva och genomföra. Jag tror jag och Martin drog upp närmare femtio makrillar den eftermiddagen och äventyrs-2-do-listan blev längre än själva fartyget den skrevs på.

Vi stack till och med fiskenkrokens udd i varsitt finger och signerade listan med blod.

-Den här listan ska vara vår heliga gral och även om vi så ska hålla på tills vi är 104/106år gamla ska vi utföra varenda punkt.. sa Martin medan han råkade tappa listan i vinden så den blåste ner i engelska kanalen och gled iväg i strömmen.

Tystnad..

-Jahopp.. sa jag medan jag sög bort det sista blodet från pekfingret..
-mm.. fail…

Det enda våra bra men korta minnen lyckades komma ihåg från listan då vi försökte återskapa den var

1. Backpacka i Asien. (Vi avklarade detta mission med bravur vinter 2008-2009)

2. Göra en egen reseklipps-serie. (Även detta avklarades samtidigt)

Sen var det då nummer tre som aldrig riktigt har blivit av, försen nu då.

Martin har flera gånger upplyst mig över hur mycket det suger att fylla år den andra Januari. Ingen vill hitta på någonting den andra januari. Så när jag dagen innan gav honom hans ettusennittionio födelsedagspresenter och berättade att vi inte bara skulle fira 26årsdagen av hans ankomst till jorden utan även bocka av den sista av punkterna som vi plitat ner på äventyr -2-do-listan version nr2, blev han helt paff. Missionet var;

3. Fylla ett rum med ballonger för att sen springa omkring ibland dem och skrika WIIIIIIIIIN!

Det var när jag gick omkring på barnavdelningen i en Super Marcado i Nicaragua jag snubblade in i ett ställ med ballonger på rea. Så jag la helt enkelt va de flesta backpackers skulle kalla tre dagsbudgettar på elva superpacks med hundra ballonger i varje utan en tanke på vad de skulle ställa för frågor i tullen när jag kom släpandes på tre kg mycket lämpliga knarksmuggelbehållare. Som tur var kollade de i alla fall inte min väska och vid tiotiden på förmiddagen den andra Januari påbörjades mission nr3.

Att blåsa upp ettusennittionio ballonger (en övningsblåste jag upp för att kolla storleken redan i Nicaragua) är inte helt lätt. Speciellt inte då vi som goda backpackers givetvis inte slösar onödiga sju dollar på en pump utan kör totalt oldschool med munnen och lungorna.



Det tog två eldsnurrare, en wannabesurfare, en frisör, en kemist och en hawaiian en hel dag med endast korta avbrott för intag av nytt syre, mat, en snabbdopp i havet och senare på kvällen alkoholhaltiga drycker. Och då fick vi ändå som tur var hjälp av en indian och, perfekt för ändamålet, en flöjtist under slutspurten.

Rummet fylldes dock upp och ju närmare vi kom själva inspringandet blev extasen större och större inom oss.


Jag, Tedde och Martin..


En go gäng människor och en än goare gäng ballonger! WIN!

Tedde första ord dagen efter beskrev lyckan.

-Asså jag tror fan inte jag vart så lycklig sen jag var nio år..

Att vi svettiga och lyckliga efter ballongrumsfirandet hamnade på ett livemusikhak och dansade oss än mer lyckliga och svettiga till Manu Chao-covers gjorde en perfekt kväll än mer perfekt och en kväll jag kommer att (försöka)minnas livet ut.

Givetvis kommer det komma film på denna legendariska ballongfest, bit på naglarna och vänta..