Nils reseblogg

Efter en raka motsatsen till stimulerande lördag, ståendes i en kö som höll en konstant fart på femtio centimeter i halvtimman, så fick jag vid 17.30-tiden äntligen placera min putstjärt på ett lortigt bussäte.
Antingen var det för att Allah tänkte att nu har gossen fått lida nog för ett dygn, eller så var det för att jag kämpat upp ett par karmapoäng med allmosor till de benlösa tiggarna som hängde vid gränsen, men turen vände.

På bussen träffade jag och Danny som jag slagit följe med i kön, ett amerikanskt par som studerade i Puntarenas dit bussen skulle ta oss.
-You probably wont be able to find a hostel at that hour, but our friend has a bus you guys can sleep in..
-A bus?
-Yeah, he drove it down from the states, its sweet..
-öh. Yes I guess. Sounds awesome.

Så hände det att vi sex timmar senare lastade in surfbrädor och väskor i en greyhoundbuss från 1978 på en mörk bakgata i Puntarenas, Costa Rica. Så kan det gå. WIN!
Bussen hade egentligen inte ett enda säte förutom förarsätet men hela bakre delen var klädd i madrasser. Hjärndöd som jag är eller i alla fall blir när jag sovit 2h på två dagar glömde jag givetvis fota världens skönaste buss.

Vi hann efter en kvällsmålsjakt sova hela tre timmar den nattten innan klockan ringde och jag än en gång inte kunde få ur mig någon annan morgonhälsning än: "-döda.. mig.. nu.." ännu en gång.
Gå, färja, buss, en buss till, gå och gå lite till sen kom han där, cyklandes på den skumpiga grusvägen i Santa Theresa. Martin, för dagen och månaden till ära iklädd chill-Martin munderingen.


Chill-Martin på bild i Vietnam..

Järnspik va kul de kommande veckorna kommer vara!