Bilder från SM

Jag har vant mig vid Kalmars lugna studentlunk och det jag börjat inse är lite av ett eremitliv på torpet. Stort steg till att ännu en gång hänga på "Team Trädakuten", som det så vackert står på våra fina nya tröjor, och alla andra i branchen som jag har vissa teorier om har både en bra mycket över medel underarmsstyrka om man jämför med svenska medlet, men även vad det verkar som ett krav på koncentrationssvårigheter och myror i byxorna.

 

Team Trädakuten från vänster: Bjarki, Jag, Lill-stor-Johan, Henke (aka Thai-conny, aka The Boss), Ciaran, Pär Grills och slutligen Mick-Mitch. Saknas: Lång-Tobbe och grishunden.

Torsdagen gick precis som jag beskrev tidigare åt till att få vår utrustning godkänd. Bara två av de karbiner jag hängt mitt liv i på daglig basis blev utdömda som säkerhetsrisk och förbjöds att användas i tävlingen, vilket känns som ett tecken dels på att jag behöver uppgradera min utrustning en aning och kanske även kolla igenom den själv någon gång per år också för säkerhets skull (bokstavligt talat).

Fredagen började redan klockan sju och efter som vi detta år inte hade ett team som bestod till 90% av öldrickande funktionärer (det var bara 65%) så tog vi det alla lugnt och vaknade upp tidigt mer eller mindre utvilade.

 

Eftersom vi inte hade varit smarta nog att på förhand kolla om frukosten öppnade så dags, vilket den inte gjorde, fick jag börja min första gren på tom mage. Speedclimb som är vad det låter som, fortast möjligt upp i ett träd, gick faktiskt helt okej och nervositeten som jag gått och burit på sedan jag tackade ja till ännu ett SM, släppte. Jag kunde faktiskt till och med njuta lite under de resterande delmomenten.

 

Mr Hardiman visar speedclimbskills.

Footlock som är något helt annat än speedclimb, nämligen fortast upp för ett rep istället för ett träd kan man säga att resultatet blev: Jag överlevde. 15m ska man lyckas ta sig upp och de som är bäst i världen på det, vilka ett par av dem som var med i SM är, gör det på 14-15sekunder. Mitt personbästa från förrförra året är 22sekunder och i år gick det på 27. Helt okej med tanke på att jag inte har använt mig av den tekniken mer än max 5ggr de senaste sex månaderna.

 

Rescue som går ut på att styra upp en situation där en person har skadat sig i trädet och sedan få ner honom inom en viss tid, har jag tidigare aldrig klarat. På fem minuter ska man först "se till" (=så att domarna hör) att alla är medvetna om att en person är skadad och stannar upp i arbetet, att någon ringer efter ambulans, att trädet är säkert att klättra i (inga döda eller halvt avsågade grenar som kan falla ner på en när man ska upp och rädda och att inga elkablar eller liknande är skadade och utgör en fara.) Sen ska man ta sig upp i trädet och beroende på hur personen är skadad ta hand om denne och få ner den på marken, inom fem minuter.

Jag satsade allt på tiden och sen fick det andra lösa sig på vägen. Och jag klarade det, med hela fem sekunder till godo så jag kunde egentligen chillat ett tag till och kanske lagt lite tid på att inte ge dockan minst tre ryggradsskador och en hjärnskada ovanpå hans redan avsågade arm.

Gruppen går igenom vad simuleringen går ut på och dockan ligger högst upp i bild och förblöder.



 

Även Throwline lyckades jag faktiskt förbättra mig i, vilket är ett mirakel då det i vanliga fall är mitt absoluta hatobjekt som arbetsmoment.

 

 

Men sen kom det till det viktigaste och mest prestigefylla Workclimb, vilket helt enkelt i alla fall enligt mig avgör hur bra du är på att klättra i träd eftersom du ska runt i en hel krona och måste både tänka smart och våga chansa lite. Jag ville verkligen visa att jag ändå vart med ett tag. Har lite rutin. Kan klättra i träd. FAIL! Det gick värdelöst. Även där hade jag som mål att bara klara skiten inom den utsatta tiden. Vilket först såg ganska bra ut. Det var bara två problem: Jag glömde helt av en station och domarna tog mig, kanske på grund av bristen på skills som en novis och gav mig därför helt felaktig tidsrapportering. När de sa att jag hade två minuter kvar, hade tiden helt enkelt egentligen redan gått ut. Skäms Nils! Jag säger bara nästa år, då jävlar!

 

Allt som allt blev jag artonde bästa klättraren av tjugofem vilket jag faktiskt ändå måste vara nöjd med eftersom jag just nu faktiskt ändå är student på heltid och klättrar i riktigt få träd om man jämför med mina tävlingsmotståndare. Kul var det i alla fall och jag lyckades ändå få ner den där förtiofemkilosdockan inom tiden, glömde fråga om dens nummer dock, även det får vänta till nästa år!

 

För mina två kollegor Pär, som gjorde sin andra tävling och Johan som gjorde sin första och därmed satte rekord som yngsta deltagare i Svenska trädklättrings SM någonsin med sin 16 (och tre fjärdedelar) gick det riktigt bra. De ställde båda upp i novisklassen och placerade sig tia och elva. Johan fick även den fina utmärkelsen som absolut sämst på räddning och vann ett Arb Aid-kit som är lite av det flashigaste safetykit man kan ha. Känns säkert och bra att jag ska arbeta bredvid honom från och med nästa vecka.

Överst på pallen i efter hela eventet hamnade för sjätte gången irad (det kan till och med vara sjunde) Johan Gustavsson från Jörlanda och Veronika Ericsson från göteborg. Sen Rob Ironside, Simon Björkström och Douglas Wells.

Eftersom min Kamera har tackat för sig så har jag snott bilderna från Bjarki och Fia, tackar och bockar!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0