Nils reseblogg

Hur långt åt fanders du än tar dig, djupaste djungeln, fuktigaste risfältet, högsta vulkanen, tolv meter ner i jorden, så finns de alltid där. Yes!-människorna. Dessa totalt outbildade människor som har lika lite koll på vilket tal som kommer efter sju som vad närmsta lilla by 200 meter bort heter. De kan inte ett ord på indonesiska (de officiella språket här) utan talar enbart ett språk som deras lilla by på tolv inavlade personer med tre ögon talar. MEN! På nått jävla vänster har de lärt sig ordet Yes På engelska.

 

-Yes! Säger de och jag styr min moped åt det hållet jag pekade då jag frågade vart Gerupuk låg.

 

De ljög tänkte jag två timmar senare då jag fortfarande inte har hittat surfmetropolen Gerupuk. Jag frågar igen..

 

Pekar åt höger..

-Gerupuk?

 

-Yes! Kvinnan med tänder svartare än huden på en vattenbuffel ser överlycklig ut över att få använda sina svårt förvärvade engelsk kunskaper.

 

-Good! Teri makasih!(Tack på infödingsspråket.) Jag ler, bockar och kör iväg. Igen. Efter tvåhundra meter känns det lite som om jag har missat något. Någonting är fel. Jag har frågat efter vägen till byn sex gånger, den var fem kilometer bort och nu har jag kört i tre timmar.

Jag vänder och hittar gumman igen. Denna gången pekar jag åt andra hållet i trevägskorsningen och frågar igen..

 

-Gerupuk?

 

-Yes! Hon ger mig ännu ett överlyckligt leende som vittnar om bristen på pepsodent i byn.

 

Jag som nu börjat förstå vad som händer testar att peka på det sista hållet där jag från början hade kommit ifrån och frågar igen..

 

-Gerupuk?

-YES!

 

Jag gav upp.