Nils reseblogg

Måste säga att jag faktiskt börjar undra vad min käre vän Martin har för sig. Han verkar ha hittat någon paradisö någonstanns och bestämt sig för att stanna där. För han bloggar inte, mailar inte och hör inte av sig på facebook.


Om någon har sett Martin kan de då vara så vänliga och fånga in honom och lämna honom på närmsta internetcafe.
Beskrivning; Eftersom det finns flera Martin i Martin så får jag beskriva några av dem för största chans att få napp.

San Tropé-Martin. Som han såg ut när vi först lämnade Sverige och reste i Thailand. Jeans, stylad T-tröja ifrån NK och ca 3-4 halsband. Stekiga Solglasögon. Pratar mycket om bloggning, humor och kör gärna några sketcher då och då.


Chill-Martin. Som han var i Vang Vieng. Iklädd hatt och fiskemansbyxor. Möjligtvis ett feminint linne. Säger ordet chill minst fyra gånger per mening och pratar ganska tyst. Pratar om bloggning, natur, avslappning och fruitjuice. Gillar att hänga med lokalbefolkningen och ser för det mesta ner på alla turister och deras festande, högljudhet och neonfärger.

Trancetechno-Martin. Som han var på fullmoon och vissa andra fester. Iklädd ett par uppknäppta shorts och 10kg neonfärg, neonlampor och neongirlanger. Dansar konstant och ser oftast ut som om han har tagit 1000 tabletter av varje sort. Det har han absolut inte, men om du skulle få syn på Trancetechno-Martin så närma dig ändå med försiktighet. I dansens vilda rythmer flyger armar och ben åt alla håll och inte ens en erfaren Trancetechno-Martin fångare som jag infångar en sådan Martin utan största försiktighet. Pratar inte alls. Kan dock ta en paus ifrån dansandet då och då för att äta. Då rekomenderar jag att du slår till.

Smartin. Som han var från Sihanoukville och framåt. Iklädd Sarah och en väska med en rosa Gecko på. Pratar mycket om nya ideer, humor, skriva och klippa. Det är dock mycket svårt att tyda eftersom varannan mening försvinner ner i Sarahs hals.

Hungriga-Martin. Klädsel spelar ingen roll. Pratar ej. Tänker ej. Kan troligtvis ej gå men om han kan det så haltar han. Om du stöter på Hungriga-Martin så för honom till närmsta matställe innan internetcafét!

Jag upprepar. Om du har sett Martin så dra med honom till närmsta internetcafé och tvinga honom att blogga. Vi vill absolut ha honom tillbaka snarast. Tack på förhand.

Så nu börjar jag faktiskt få till det lite. Paddlingen går både fortare och lättare. Det är verkligen 75% teknik. Att komma upp och stå är nästan inga problem alls så nu har jag tagit mig vidare till steg tre. Svänga. Det är inte lätt. Och när jag väl är påväg att klara det är det alltid någon liten tre och ett halftåring som kommer och kör fyra varv runt mig tills jag ramlar. Fan att dom ska ha surfdagis precis där proffsen (vi) håller på och lär oss.

Men ibland när det kommer flera "stora" vågor på rad tar alla knattarna och de som är bättre de första och jag en lite senare och då går det faktiskt.. rätt bra.. ibland.. Det är i alla fall väldigt kul att man ser framsteg varje dag.

Idag hade Olle med sig en kamera för att ta lite bilder på oss så att vi kunde studera dem och se vad vi kunde förbättra. I mittfall tycke de att jag såg lite stel ut. Vad tycker ni?

Nu en dag senare förstår jag varför folk får intrycket av att surfare är chill. Efter ett pass på morgonen och ett på eftermiddagen finns det inte mycket energi kvar. Det är he¤#"#tiskt jobbigt. Det går ganska bra och eftersom vi är så få så har jag nästan hela tiden en instruktör med som skriker åt mig vad jag ska göra. Första dagen kom jag upp säkert nio gånger av elva på förmiddagen och säkert 1 av tre på eftermiddagen. Mina stackars armar pallade inte att paddla ut fler gånger.


Idag lyckades jag till och med svänga. Tog två vågor helt perfekt och körde hela vägen ner, tills vågen tog slut! De dö! De är det inte många som gör efter att bara ha stått på brädan ett par tre gånger. Jag var riktigt stolt i ungefär 20 minuter medan jag med mina nyvunna krafter paddlade ut igen.

Sen ramlade jag på första vågen och blev spolad hela vägen in som straff för min högfärdighet. Blev typ 45minuter paddla efter den lyckade vågen och efter det fanns det inte mycket energi kvar.


Än så länge älskar jag det här på surfcampet. Alla här är rinktigt sköna människor och det är jättekul att surfa. Jag är inte torsk på det än men ligger säkert i riskzonen. Det finns en sak som klår allt dock.

Maten!

Jag som bara har ätit restaurangmat i fem månader får matorgasmer varje gång den indonesiska bambatanten ställer fram en ny rätt. Så sjukt gott! Det är värt att vara här bara för maten.

Jag kommer ihåg när jag spelade i Vacatierra och dom andra i bandet retade mig för att jag försökte vara en "chillsurfare" fast jag var den mest stressade av oss alla. Jag kan i alla fall lova att jag ligger i hårdträning för att bli det just nu och då är det betoning på chill.

Första dagen på campet såg ut såhär;
Jag kom dit vid elva och träffade en av de indonesiska instruktörerna som visade mig en säng i en sovsal där jag kunde dumpa mina grejer. Det var bara två pers som hade kommit före mig så jag satte mig och chillade lite med dem. Niklas från Falkenberg och Isabell ifrån Sthlm.

De berättade i alla fall Olle och Alex, som de svenska instruktörterna heter, låg och sov. Så vi väntade och chillade.. och chillade..
Vid halv två började vi bli hungriga och eftersom ingen verkade komma eller vakna, gick vi till en restaurang i närheten och åt för omväxlings skull.. Gissa.. Ris och.. Gissa igen Ky.. Ky..  Kyckling ja.
Vi tog god tid på oss (dvs. vi chillade) så att folk skulle ha anlänt och instruktörerna vakna. När vi kom tillbaka hade folk anlänt. Folket hette Filip och var från Skåne. Instruktörerna hade också anlängt ifrån sina sängar. Men eftersom vi väntade på mer folk spelade vi lite kort och chillade.. och väntade och chillade..

Vid femtiden sa Olle -Vafan..

Vid sextiden sa Alex -Men vafan..

Vid sjutiden gav vi upp.

På grund av att deras kille på hemmaplan hade haft en datakrasch verkar det inte som det kommer vara mer folk. Den minsta grupp dom någonsin under sin tvååriga historia har haft är tio. Nu är vi fyra.. På fyra instruktörer.. Vi kommer bli proffs på nolltid!

Tillbaka i metropolen Kuta. Det första jag gjorde var att springa på tre norska gutter som bor på mitt hotel och göra det största misstag en svensk kan göra i sällskap med norrmän.

-Oh Nice.. Så ni är ifrån Norge.. Då kan vi ju prata svenska och norska med varandra!
Hör jag mig själv säga medan jag skakar hand. FAIL!

Från och med den stund jag klämde ur mig denna mening hade jag ingen aning vad vi pratade om. Ibland, om det är en Norrman som har umgåtts mycket med svenskar eller bor nära gränsen, eller är lite handikappad så han pratar långsamt är det ett språk som går att tyda. I detta fallet inte. Jag fattade ingenting.


Så även om de var trevliga och verkade tycka att jag med var det trots att jag bara slängde in ett och annat -ja eller -nej eller -aahmmmaah jag håller med, då och då. Så blev det skitjobbigt. Ville inte vara otrevlig och byta tillbaka till engelska så jag gjorde vad varje man/gosse skulle ha gjort. Gömde mig för problemet! Bland annat bakom en palm, i en pool och på en restaurang..

Nils tänker; Aahh. Middag! Jag e sjukt hungrig! Fan vilka stora bröst den där spanjorskan har där borta. Undra vad Lindsay gör just nu? Dom är verkligen stora! Hamburgare idag kanske.. Nej fan. Där kommer dom där jävla trevliga norrmännen igen. ..Jag slänger mig över bordet och tar tillbaka menyn från servitören för att ha nått att gömma mig bakom.. Jag kanske ska ha nått mer.. Hoppas inte dom ser mig. Spanjorskans tuttar.. aaahh..

-Nämen tjenerreiririririi! En norsk röst som precis som alltid avslutar varje mening i falsett får mig att titta upp. FAIL!
-Nämen hej!

Resten av middagen förstod jag ca 24promille av. Tror vi pratade om surfing. Men det är som att gissa på att man pratar om dykning på Koh Tao. Öppet mål!

Nu ska jag iväg och checka in på Surfcamp Lombok!

Precis som första gången då jag och Mowgli lämnade Leia och Lindsay och inte hade en anning om någonting var jag nu ännu en gång en hjälplös svensk med ryggsäck redå att bli lurad. Man kanske tycker att jag borde ha lärt mig någonting nu, men tack vare feber, huvudvärk och avsaknaden av en liten blond kanadensiska, var jag "värdelösbackpacker No. 1" igen.

Började med att jag skulle ta mig tillbaka till Kuta på Lombok. Bokade bussen till båten och planerade noggrant att bli upplockad klockan nio så jag skulle hinna med den tidiga båten två timmar senare.
Klockan 08:56 kommer det fram en bemokille till mig där jag sitter och väntar och berättar att niobussen är inställt pga att jag var den enda som skulle åka. Jag var istället tvungen att vänta till elva. FAIL!
Inte hela världen tänkte jag. Kommer i alla fall hinna med ettfärjan och komma till Lombok innan det blir mörkt.

Det visade sig att elvabussen var full med människor som skulle till Ubut och att dom bara hade slängt in mig i den för att bara behöva köra halva vägen med bara mig istället för hela. Nakdelen för mig i denna sitationen var bara att resan till hamnen som i vanliga fall tar mindre än två timmar tog fyra. Färjan jag han med gick 15:30. Så hela min plan med att komma tidigt för att hitta en billig Bemo var som upplöst i rosten på skrotfärjan. FAIL IGEN!



Skildnaden med att åka förmiddagsfärjorna och eftermiddagsfärjorna är att på förmiddagen är hälften ombord turister och backpackers och på eftermiddagen är det nästan bara locals.
Det var jag och två par ifrån england på färjan och dom hade redan en biljett norröver på Lombok. Så när jag klev av färjan och dom hade försvunnit iväg i sin bemo fanns det bara en kvar. Mitt val var alltså att traska eller att betala sjukt överpris för att åka ensam i en hel minivan.

Eftersom det inte finns några bankomater på södra Lombok hade jag en hel del pengar på mig och inte riktigt kände för att traska 40km genom ett kolsvart Lombok mitt i natten med risk för att förlora allt jag äger och har. Sååå, jag tog helt enkelt Bemon för 3ggr så mycket som det hade kostat tre timmar tidigare.
Riktigt störande när killen sitter och flinar med ess på hand eftersom han är min enda chans till överlevnad och bestämmer ett pris som både han och jag är medvetna om är för mycket. FAIL!
I svenska kronor kanske jag förlorade 130kr, men här nere är det värt en veckas lön för honom. Den jäveln..

.. var den samsta dagen pa min resa hittills. For det forsta sa vaknade jag mitt i natten med hog feber och vardelos mage. Kunde inte sova en blund efter klockan 4a pa morgonen. For det andra var det min och Lindsays sista dag tillsammans.

Fast jag var sjuk forsokte vi gora sa mycket som mojligt sa vi var runt och hon shoppade de sista hon behovde. Vi badade i poolen och bara hangde. Men tillslut gick det inte att skjuta upp langre och jag korde henne pa moppen till flygplatsen dar vi hade ett akta "tarogt farval vid flygplats filmogonblick".  Det var verkligen skitledsamt. Vi har ju nastan rest halva denna resan tillsammans.

Sen akte jag hem och packade i ett ett helt knapptyst rum och tog nagra panodil och forsokte sova. Gick inte bra.

Sa det ar andledningen till att jag har vart vardelos pa att uppdatera pa senaste. Ville umgas med Lindsay sa mycket som mojligt den sista tiden.

Om en timma lamnar jag i alla fall Bali igen for att ta mig till Lombok och Gerupuk. I overmorgon borjar jag surfcampet.

Ha  de

Under hela vår tid på Lombok var alla helt sjukt trevliga! Överallt där vi körde med mopeden ute på landsbygden blev alla barn överlyckliga och alla vuxna log och hälsade. Varje gång vi stannade för att äta samlades efter ett par minuter varenda själ i hela byn för att försöka använda sina minimala kunskaper i engelska språket eller ibland bara för att glo med stora ögon och öppen mun, på dessa underliga vita varelser.

Så därför blev vi helt chockade en dag nere i Kuta (på Lombok) när en amerikansk tjej kom inrullande till hotellet på en moped och berättade att hon hade blivit rånad.

Hon hade vart ute och åkt på landsbyggden och i en brant uppförsbacke när mopeden körde väldigt långsamt, hade en liten kille på runt 14 år hoppat fram ur en buske rakt framför henne och knivhotat henne med en machete. Hon blev helt paff och precis som jag hade reagerat fattade hon inte ens vad han ville. Han lyckades i alla fall nappa åt sig hennes handväska med plånbok, mobil, kamera, pengar, dagbok mm.
Sen sprang han och hon hade inte en chans att komma ifatt. Hon fick hjälp av några kvinnor i den närmsta byn och trotts att ingen snackade engelska så lyckades de på något sätt förstå vad som hänt. En annan liten kille sprang iväg för att kolla i slänten och han hittade hennes handväska men nu var bara dagboken kvar.

Så jag tog lärdom av denna historien och kör numera aldrig under hundra... Istället följde jag och Lindsay med pengar, våra pass, visakort och allt annat av värde i våra väskor, två okända män med varsin machete, två timmar ut i djungeln. Inte så att jag inte litade på Amak, men det kändes i alla fall lite kusligt ibland när han kollade på mig och bara skrattade då han föste mig djupare och djupare in i djungeln där ingen människa någonsin skulle hitta mig om jag mot all förmodan "ramlade" och "slog i huvudet" i en "sten". Så som försiktighet åtgärd bad vi om varsin "vandringstav".

Tänkte skriva om hela trekken nu men skiter i det och drar och kollar på solnedgången vid ett tempel istället! Bye bye!

Mannen som öppnade den lilla bambuväven till dörr och frågade oss, -Vafan vi gjorde där mitt i regnsäsongen, hette Amak Tutik.  Amak är en skön lirare som på sommarmånaderna springer upp och ner för en helig vulkan på 3726 meters höjd ett par 2-3 gånger i veckan.


-But its easier now that I'm a guide! Only carry 24kg now.. Amak ler stolt över sina stora framgångar i livet.. -Before when I was younger and a porter I carried 32kg..

Killen i Senaru som hade lovat oss att det här i Sembalung Laweng skulle finnas varma källor som inte låg i naturreservatet glömde nämna en liten detalj..
Under hela regnsäsongen så luktar tydligen alla varma källor över huvudtaget, värre än en svettig blöt-torr-blöt springsko kvarglömd i en påse längst ner i en svart ryggsäck gör efter ett par tre dagar.

-I can take you there, I dont want to..., but I can, you are going to want to leave right away..., but I can take you there if you really want to..

Amaks leende försvann fort då han tänkte på den svettiga-torr-blöt-torra springsko-lukten. Det syntes tydligt att han definitivt hellre hade burit oss tillbaka till Senggigi på sin rygg än att traska till någon sumphög till varmkälla. Stanken måste vara nått ohygglig han jag tänka när jag såg honom äcklas..

-But I can take you to a beutiful waterfall intead! Lets go there! Lets go there! GOOOOO THEEERE!..
Först hoppade han upp och ner lite som ett barn för att visa hur mycket hellre han ville gå dit, sen stannade han upp och sista gången viftade han med händerna i vågor som en hypnotisör.. -Gooooo Theeereee! Medan han kollade mig djupt i ögonen..

Eftersom Amak gjorde en så enorm insatts för att få oss att välja vattenfallet istället för det tydligen just nu vidriga varma källorna antog vi att han antingen hade en marijuanaplantage på den stigen halva året med beväpnade vakter, eller så talade han faktiskt sanning. Vi valde vattenfallet.
Medan han försökte dölja sin lycka sa han att vi skulle börja gå vid 7 tiden på morgonen efter. Men så fort han stängde dörren om oss i hans lilla uthus där vi fick låna en säng skrek han rätt ut.
-YEEEEEEEEEEEEEEEEEESSS! NO MAYHINIPANINI WOOHO! HYYYYN! (Trolig översättning; YES, Ingen äcklig varm källa, heligt vattenfall istället, WIIIN!)

Efter all mopedbergsklättring bara för att komma till världens vulkan-antiklimax, gick jag in i en depression.

När man äntligen fyllde femton och kunde ta sig överallt själv för första gången i livet, var en lyckans stund. Det bästa av allt var att min moppe gick liiiiite fortare än Joels. WIN! Nu är jag tillbaka där igen. Istället för att vara beroende av en massa Bemos, bussar och annan skit har jag, Nilsabot och Lindsay, Lindsatron skaffat oss en nightridermoped. Den pratar och allt. Oftast retar den min ömma klagande bandyröv. Men jag gillar dem båda så jag försöker hålla sams.

Bara för att slippa köra hela vägen tillbaka till Kuta började vi vårt nya Bemofria liv, med att ta en Bemo till Senggigi. Fail! Därifrån är det mycket närmare till Bali så vi va lite smarta i alla fall. Bara för att göra oss ännu sugnare på att ha vårt eget transportfordon var Bemon givetvis 1timma och 29 minuter försenad.

Vår plan var helt enkelt att ta oss ifrån Senggigi på västra Lombok till Senaru i Norr och där ifrån ville vi göra en tre nätter och fyra dagars trekk upp på indonesiens näst största vulkan Rinjani. Rinjani är en helig vulkan och folk ifrån hela indonesien gör pilgrimsfärder dit för att bli helade eller tillfriskna ifrån olika sjukdommar. Vettifan hur smart det är egentligen. Klättra 3700m upp över havet med halsfluss, i den kallaste temperatur en indonesier någonsin har upplevt, bara för att få den helad verkar ifrån min synvinkel inte vara den bästa ideen men.. Vad vet jag om heliga vulkaner..


Saken med pilkgrimsresorna och alla andra resor hit också för den delen är att de uteslutande görs i torrperioden. Slutet av maj till och med oktober. Resten av året är parken stängd.


Så efter att ha kört de som på kartan ser ut som 40km på ungefär fem timmar fick vi alltså reda på att skiten va stängd! BIG FAIL! Helvettes fan.. Tänkte jag där jag stod i en by där de inte sett en enda vit människa på de senaste fem månaderna, och gnuggade min ömma bandyröv.. Moped i all ära, min bakdel hade nog föredragit en stor Paris-Dakar motorcyckel på de gropiga branta vägarna kring Rinjani.

Tillslut hittade vi i alla fall en kille som snackade engelska som tipsade oss om hans kompis i en annan by; Sembalung Laweng.
-Go to his place, Rinjani trekking club, from there can you at least go and see some small hotwatersprings on another mountain or an waterfall or two. Just don't take any other guy there. Killen synade mig uppifrån och ner. They will take you to the park anyway and if you get cought by the Rangers you will loose your VISA and get thrown out of the country. You will have big problems if you ever want to come back! Don't go in the park!
-Rinjani trekking club? That sounds cool.. Hotsprings and waterfalls are at least something now that we cant climb to the top.. Sa jag till Lindsatron medan jag helt glömde vad han sa om park-rangerserna..

Så tillbaka på nightrider.. Nu var vi tvugna att köra hela vägen ner till havet igen innan vi kunde ta oss lite österut och börja mopedbergsklättra igen. Ibland var det så brant att det var svårt att hålla mopeden uppe pga att vi körde så långsamt. Fick liksom sicksacka fram och tillbaka på den lilla vägen för att överhuvud taget ta oss upp.. Why oh why har dom inte stora motorcyklar i det här landet?


Ytterligare fyra timmar senare nådde vi Sembalung Laweng. Vi letade efter den stora glänsande byggnaden där det skulle stå "The Rinjani Trekking club" på framsidan. Tillslut hittade vi den. Stor och stor, skylt och skylt. En hydda med några människor i.


 Pappan i familjen välkomnade oss i dörren med;
-Why are you here?.. Min ömma bandyröv som hade stått ut med 8 timmar mopedbergsklättring ville genast slå ner honom på plats och sätta sig på honom, men jag hindrade den..

Wiieee! Då har jag äntligen fått tag de som håller i en svensk surfkurs i Gerupuk på Lombok. Jag ska dit den 16e mars och stanna en vecka. Kommer bli proffs, inget snack om saken..

Ska bara lyckas betala också.. hm.. intenetbank..

www.surfcamp.se

Om stranden i kuta på Bali är den äckligaste än så länge är Lomboks Kuta 10ggr bättre. Själva byn är inte mer än några hyddor och istället för de 100-tals affärerna som kantar vägarna på Bali är det vattenbufflar, getter, vildhundar och nakna överlyckliga barn här istället.


Saken är bara den att om man inte surfar, finns det inte mycket att göra här. Det enda vi har gjort är att åka moped runt och utforska landsbygden och sitta på olika bergstoppar och spana ner pa surfarna nedanfor. Vill förtydliga att vi spanade av olika andledning; jag på brädor och coola trix och Lindsay på alla muskler.. som jag inte har.. skit.. snyft.. surfcamp..snart så..


Första dagen så träffade vi ett par som ifrån Tyskland som hette Jacob och Silvia. De var de skönaste tyskar jag någonsin träffat. Det tog inte många minuter innan vi insåg vem som var den dominante i deras förhållande. Silvia. För det första var hon troligvis tre gånger så stark som Jacob, för det andra hade Jacob det mest feminina skratt jag någonsin hört och han använde det ofta. -Tiihihihiiiiiiiii!! Fnissade han på när han fick skjuts därbak på mopeden av Silvia. När vi hade umgåtts med dem ett par dagar och han berättade att han mellan 19 och 21 års ålder hade vart upp över öronen förälskad i Britney Spears, blev jag inte ens förvånad. När hon spelade i Berlin stod han längst fram med en enorm skylt där det stod "Britney! Lets have a Baby!"

Nu i efterhand ångrar jag att jag inte stannade längre på Gili Air. Vi tog kom dit vid tretiden och drog redan klockan 8.30 dagen efter. Men vi han med en hel del ändå.



Efter att vi droppat våra väskor tog vi oss en rundvandring på Gili Trawangs lillebror Gili Air. Skildnaderna är den är mycket mindre, det är mycket mindre turister, invånarna är mer avslappnade och sämre på engelska=). Vi hittade till och med ett gäng killar, typ 20st, som spelade fotboll som ville att jag skulle vara med. Var skithungrig och fortfarande rätt trött efter förkylningen, skyller min värdelösa kondis på det i alla fall. Så jag hängde bara med i kanske en kvart innan jag och Lindsay gick för att äta. Men det var riktigt roligt. Jag funderar till och med på att åka tillbaka någongång. Bara för att spela mer fotboll.


Lite till höger om vad man skulle kunna kalla hamnen hittade vi en jättefin restaurang med hur sköna människor som helst. Vi bad om att få se menyn och killen säger javisst, och kommer bärande på tre fiskar. Idag har vi den här fisken, den här fisken och den här fisken. Säger han och ler. Vi valde den fetaste och döpte honom till Pål-George. Grillad Pål-George är nått jag rekomendrerar till alla som besöker någon av Giliöarna.



Efter att ha plaserat våra bakar i en liten bambuhydda som serverade grillad Pål-George och öl, blev det inte mycket mer förflyttning. Det visade sig att detta var en perfekt plats att se solen gå ner över några vulkaner åt ena håller och molnen skingra sig runt en ännu större vulkan åt andra. Så med tre indonesiska killar som sällskap hade vi en av de bästa kvällarna på länge. Äntligen hade mitt snorvattenfall sinat och Lindsays kokplatta till panna skruvat ner värmen.

Så efter att ha levt lyxlivet på vårt underbara hotelrum i Kuta tog vi med oss våra förkylningar och tog båten över till Lombok och vidare ut på en liten paradisö kallad Gili Trawang. Helt sjukt vacker. Om det inte hade vart för våra förkylningar då. Resan tog så hårt på Lindsay att hon måste ha haft 39C graders feber när vi kom fram. Såå Vi blev sängliggande i 2 dagar till.. Damn you evil AC!



Tacka gud, eller en någon smart japan för min bärbara DVD som jag köpte i Singapore. De bäst spenderade 800kronor jag lagt ut på länge. Trotts våra feberdimmor han vi se Heroes säsong 2 och 3 och typ fyra filmer. Tack Yamkazukiki för att du uppfann DVDn. Min rastlöshet dämpades mycket och Lindsay sa att även om mina sitta-stillproblem var kraftiga hjälpte DVDn henne att överleva dem.



Så nu, utan att ha sett knappt något av denna lilla ö drar vi vidare till nästa. Vi är nästan helt friska båda två och nu redå att uppleva nya öventyr (öventyr hihihi). Ska bara kurera en natt till på Gili Air (en ännu mindre paradisö) sen blir det äventyr igen. Det ryktas om nya vulkanbestigningsplaner, möjligtvis med varma källor på hög höjd. Men vem vet.

När vi kom ner till Kuta och träffade Mowgli och Borchardt visade det sig att Mowgli hade förändrats.

Den fiskebyxklädde djungelpojken som hela tiden retade mig och Martin för att vi var sånna flashpackers bodde på ett hotel med inglasad entre.. Pool.. TV.. Badkar.. AC.. Roooooomservice.. Detta kanske inte låter så extremt för er där hemma, men om ni tänker er att under tiden jag och Martin "flashpackade", hade vi AC TVÅ nätter, pool max sex nätter och inglasad entre.. ALDRIG!

-Vad har hänt med dig djungelpojke?!?!?!

Som vanligt skakade han bara på axlarna..

-Testa en natt. Det är underbart.. Han kollade förnurligt på mig..
-Okej då, en natt kan vi väl kosta på oss..

Fem dagar senare låg jag fortfarande i badkaret och åt grillspett i jordnötssås som hade leverarts rätt till dörren, medan jag kollade på säsong tre av Heroes.. Damn u Djugelboy!

Så finns det även nackdelar med AC.. Om man tillexempel har förfest på rummet och någon smart kille/tjej är lite varm och ställer den på 16C grader. Sen kommer de två ägarna till rummet hem sent på natten, lite runda under fötterna, och somnar i denna svenska sommartemperatur. Då blir de förkylda. Så in i helvette!

Så de tre senaste dagarna har jag och Lindsay haft feber, snuva och huvudvärkt. Woopido=)

Vulkanbestigardagen kunde ha startat som planerat halv tre på morgonen. Men eftersom vi, ovetande om att vi hade bytt tidson gick upp en timma för tidigt så startade dagen redan halv två.



Pa mindre an 30 timmar han vi ta oss ifran Singapore till Surabaya med flyg, ifran surabaya till en mindre stad jag inte kommer ihag namnet pa med buss, ifran den mindre staden jag inte kommer ihag namnet pa med en Bemo(indonesiens tuk-tuks) till en annu mindre by som jag inte heller kommer ihag namnet pa. Darifran akte vi med jeep upp pa en vulkan och ner igen och sedan tillbaka till den namlosa storre staden for att darifran ta oss med buss, till ett stalle dar det fanns en farja och over ett hav med farjan och sen en buss.. en bemo.. stad.. English anyone?.. en taxi.. by?.. bat?



Hangde du inte md pa ovanstaende? Inte jag heller.. Eftersom vi forflyttade oss sa effektivt och for en gang skull lyckades tajma in sa att varenda byte mellan flyg/buss/bat/taxi/bemo aldrig hade langre vantetid an 10minuter var jag vid ungefar 15h av upplevelser och vulkanbestigningar sa slut at jag bara slussades runt av Lindsay som pa nagot mirakelost satt kan leva pa 2 riskorn och en kvarts timma somn per dygn.




Vid ett tillfalle runt 20 timmar in i extrem-upplevelse-rese-vulkansbestigar-dagen da vi befann oss pa en busstation i en annan stad, som inte ens dom som bor dar kan komma ihag namnet pa, gick jag i min hungerssomnbristsdimma tva steg bakom det blonda haret som var det enda jag kunde fokusera pa for att halla mig pa ratt kurs. Da hor jag nagon ropa mitt namn ifran andra sidan bussterminalen och inser att det ar Lindsay. Tjejen framfor mig visar sig vara en svenska som vid det har laget maste ha trott att jag forfoljde henne for att rana henne eller nagot.

Det basta med extrem-upplevelse-rese-vulkansbestigar-dagen var anda Vulkanerna.

VI borjade som jag skrev tidigare med att ga upp en timma for tidigt. For att hinna med morgon gympan givetvis. Sen hoppade vi in i en jeep och skumpade i kraftig uppforsbacke i ca 2 timmar. Det var ju som sagt mitt i natten och man sag inte mycket langre an 2-3meter ut i morkret. Senare insag vi dock att vi med en trasig framlyckta och bara halvljus hade akt pa vagar halften sa breda som jeepen brevid avgrundsstup. Det var i alla fall vart det. Inte ens min vardelosa kamera kan gora dessa bilder ovardiga.

Jag gillar verkligen att blogga. Har alltid gillat att skriva. Men det tar tid. Mycket tid. Min ursprunglige reskamrat Martin som fick in mig i bloggvärlden har bestämt sig för att ta en paus och jag förstår honom verkligen. Han har lagt ner hundratals (troligtvis tusentals) med timmar och en hel massa pengar på internetcafen för att hålla sin blogg vid liv och nu vill han lägga tiden på annat.

Jag har inte hållt på lika länge och har inga tankar på att ta en paus, men ibland blir jag väldigt bitter på det. Idag tillexempel; Jag kommer in på det enda internetcaffet i närheten, med fingrarna kliande i väntan på att få gå lös över tangentbordet eftersom jag har upplevt så mycket. Singapores otroliga skyline ifrån en båtcruise, fick mitt namn uppropat och missade nästan flyget på Singapores flygplats, tog mig med flyg, buss, Bemo (Indonesiens tuk-tuks) och offroadjeep  till en liten by på östra Java och besteg en aktiv vulkan på 2700m höjd, mm, mm..

..Men istället för att få berätta detaljerna om alla dessa underbara händelser som händer runt omkring mig just nu sitter jag och jobbar med att få in bilder i datorn i en timma och femton minuter. Det tar bara musten ur mig att dessa värdelösa datorer ALLTID SKA KRÅNGLA! Jag gav upp efter dessa 75 minuter och vägrar skriva ingående om dessa upplevelser innan jag kan infoga bilder i inlägget. Det blir liksom inte lika levande utan bilder och jag vill inte skriva om en upplevelse innan jag kan visa bilder till den. Därför får ni vänta lite till! Sorry!

Jag vet att Martin kommer börja blogga igen. Han är beroende och kommer aldrig sluta helt. Snart kommer suget tillbaka och så öven hans inlägg. Ser verkligen fram emot att vi ska mötas snart och jag ska göra mitt bästa för förkorta tiden tills hans comeback.

Nu ska jag ta mig till Kuta och möta upp en annan kär vän. Mowgli!

Ha de gött så länge!