Rån!
Under hela vår tid på Lombok var alla helt sjukt trevliga! Överallt där vi körde med mopeden ute på landsbygden blev alla barn överlyckliga och alla vuxna log och hälsade. Varje gång vi stannade för att äta samlades efter ett par minuter varenda själ i hela byn för att försöka använda sina minimala kunskaper i engelska språket eller ibland bara för att glo med stora ögon och öppen mun, på dessa underliga vita varelser.
Så därför blev vi helt chockade en dag nere i Kuta (på Lombok) när en amerikansk tjej kom inrullande till hotellet på en moped och berättade att hon hade blivit rånad.
Hon hade vart ute och åkt på landsbyggden och i en brant uppförsbacke när mopeden körde väldigt långsamt, hade en liten kille på runt 14 år hoppat fram ur en buske rakt framför henne och knivhotat henne med en machete. Hon blev helt paff och precis som jag hade reagerat fattade hon inte ens vad han ville. Han lyckades i alla fall nappa åt sig hennes handväska med plånbok, mobil, kamera, pengar, dagbok mm.
Sen sprang han och hon hade inte en chans att komma ifatt. Hon fick hjälp av några kvinnor i den närmsta byn och trotts att ingen snackade engelska så lyckades de på något sätt förstå vad som hänt. En annan liten kille sprang iväg för att kolla i slänten och han hittade hennes handväska men nu var bara dagboken kvar.
Så jag tog lärdom av denna historien och kör numera aldrig under hundra... Istället följde jag och Lindsay med pengar, våra pass, visakort och allt annat av värde i våra väskor, två okända män med varsin machete, två timmar ut i djungeln. Inte så att jag inte litade på Amak, men det kändes i alla fall lite kusligt ibland när han kollade på mig och bara skrattade då han föste mig djupare och djupare in i djungeln där ingen människa någonsin skulle hitta mig om jag mot all förmodan "ramlade" och "slog i huvudet" i en "sten". Så som försiktighet åtgärd bad vi om varsin "vandringstav".
Tänkte skriva om hela trekken nu men skiter i det och drar och kollar på solnedgången vid ett tempel istället! Bye bye!
Så därför blev vi helt chockade en dag nere i Kuta (på Lombok) när en amerikansk tjej kom inrullande till hotellet på en moped och berättade att hon hade blivit rånad.
Hon hade vart ute och åkt på landsbyggden och i en brant uppförsbacke när mopeden körde väldigt långsamt, hade en liten kille på runt 14 år hoppat fram ur en buske rakt framför henne och knivhotat henne med en machete. Hon blev helt paff och precis som jag hade reagerat fattade hon inte ens vad han ville. Han lyckades i alla fall nappa åt sig hennes handväska med plånbok, mobil, kamera, pengar, dagbok mm.
Sen sprang han och hon hade inte en chans att komma ifatt. Hon fick hjälp av några kvinnor i den närmsta byn och trotts att ingen snackade engelska så lyckades de på något sätt förstå vad som hänt. En annan liten kille sprang iväg för att kolla i slänten och han hittade hennes handväska men nu var bara dagboken kvar.
Så jag tog lärdom av denna historien och kör numera aldrig under hundra... Istället följde jag och Lindsay med pengar, våra pass, visakort och allt annat av värde i våra väskor, två okända män med varsin machete, två timmar ut i djungeln. Inte så att jag inte litade på Amak, men det kändes i alla fall lite kusligt ibland när han kollade på mig och bara skrattade då han föste mig djupare och djupare in i djungeln där ingen människa någonsin skulle hitta mig om jag mot all förmodan "ramlade" och "slog i huvudet" i en "sten". Så som försiktighet åtgärd bad vi om varsin "vandringstav".
Tänkte skriva om hela trekken nu men skiter i det och drar och kollar på solnedgången vid ett tempel istället! Bye bye!
Kommentarer
Trackback
