Suuuuurfa!
Jag är rädd att jag börjar bli biten av surfberoendet på riktigt..
I ärlighetens namn kan jag erkänna att jag inte direkt skrikskrattade mig igenom min tredje omstart på surfkarriären. Efter över en månad surfing i Indonesien tänkte jag att nu, nu börjar jag få lite koll på det här. Sen åkte jag till CentralAmerika och om någon/något skrikskrattade så var det havet. Åt mig. Jag åt sandbotten och sköljde ner det med blåvalsmängder av saltvatten. Hade det funnits krill i vattnet hade jag aldrig behövt betala för mat igen.
Men ett par veckor senare började jag och havet komma bättre överens. Nu, nu har jag koll på det här tänkte jag.
-ICKE!!! Skrek Australiens vatten åt mig och spottade upp mig och min fina nya bräda på land så att vi båda fick ett par bucklor var.
Men nu sex veckor in, med ett par timmar inmundigande av saltvatten/maneter, en näradöden haj/delfin upplevelse och spagetti axlar mer eller mindre varje kväll börjar det faktiskt lika något igen.
När jag inatt kom hem vid tvåtiden tänkte jag att i morgon då blir det nog sovmorgon ändå. Klockan 07:04 då Carlo skickade ett sms med "surf?", var jag redan vaken och halvägs ut genom dörren.
Det har inte varit något vidare swell (vattentryck som skapar vågor) på sistonne, vilket har gett Anton psykiska problem och aningen av ett vinmissbruk, men samtidigt oss andra en chans att öva utan allt för mycket kallsupar. Idag var första gången på länge som det faktiskt byggde upp lite och jag fick ett par riktigt fina vågor. En bra dag betyder fortfarande 5-7 bra vågor där jag surfar utanför vitvattnet men ändå!
Kan inte bärga mig för i morgon bitti!
Kommentarer
Trackback
