Nils reseblogg

Resrutten fram tills igår..

-Soo, do you guys know that this is a holy place for the Aborigines?
-Oh really, no didn’t have a clue about that.. .. Interesting.

Mannen med det aningen motorsågsmassakern-psyko-liknande leendet kollade simultant och därigenom skelande på mig och Zlatan där vi stod och droppade av oss saltvattnet efter ett litet dopp.

-I just mean that if you guys have taken a rock or something.. a souvenir..
Här tystnade han plötsligt antingen för att han också hade hört det retoriska knepet ”Paus for effect” eller för att han skelade så mycket att det tillammans med hans vedervärdiga andedräkt hade gjort honom själv aningen illamående. Han samlade sig igen.

..from the beach. It is very bad luck. Kind of a curse.

Jag och Zlatan såg ut som två frågetecken och mannen fortsatte att se ut som en psykotisk mördare.

-I mean, maybe that’s  why the girl got hurt..Han log ett opassande leende och nickade mot Silje där hon satt och diskade med sina blessyrer från gårdagens skateboardande skinande röda från fötter, knän och höft.

Även om mannen inte ens visste om hälften av vad vi hade gått igenom de senaste dygnet insåg han att någon slags otur hade drabbat oss, vare sig vi hade tagit någon helig sten eller inte.

Från början:

Utan vågor finns det inte jättemycket att göra i Lennox..

Jag borde ha anat oråd redan då vi funderade på att lämna Lennox Head. Visserligen förstår jag att en dag där utan vågor, med enda andra aktiviteter förutom skateparken är en glassbar, ett kaffe och en strandpromenad, kan bli väldigt långtråkig. Speciellt om man har en före detta bruten fot som fortfarande ömmar eller av annan anledning inte är jättesugen på att leka i skatepoolen.
När vågorna hade avtagit, jag hade gjort alla de tre trick jag kan på en skateboard i skateparken fler gånger än vi retat Silje för det norska språket och det var inte mer än två glass-smaker i glassbaren som fortfarande var oprövade, var det helt enkelt dags att lämna och åka vidare.

Nästa stopp på kartan Ballina, men med en liten sväng igenom Nimbin på vägen.

Det aningen annorlunda museumet i Hippie-Nimbin..

Nimbin är en liten (när jag säger liten menar jag liiiten) byhåla någon mil in i landet där ett gäng hippies någon gång på sjuttiotalet bestämde sig för att slå sig ner för att röka oändliga mängder marijuana, göra batiktryck på T-shirts, virka mössor i rastafärger och svamla om sådant som hippies gillar att svamla om; Marijuanas läkemedelsegenskaper, blommor, jorden, rymden/kosmos och om de är riktigt uppe i varv; varför USA borde dra sig ur Vietnamkriget. (Nyhetsuppdateringen är mellanbra.) Christianiakänsla skulle jag vilja kalla det. Låter fint på papper med fria själar och subkultur, men i verkligheten mest knarkig känsla och rynkiga gamla hippies med förstörda nerver.
Vi var klara med en tur upp och nerför gatan med en sväng igenom de fyra rum stora museet på mindre än 45minuter och åkte vidare.

I Ballina började det gå utför och inte ens min förstaklassiga korvstroganoff kunde vända trenden.
Först pajjade kopplingen på Glenn. (Vi har döpt bilen till Glenn eftersom det klingar fint göteborgskt och eftersom det nästan rimmar på hem.)
-KÖDDER DU MED TRYNE MITT!  FAIL! och KUKARS VREDE!!! ringade in vårt humör där vi stod ankrade på en parkering i en stad där gul färg på en av de tusen industriernas skyltar var det mest roande så långt ögat kunde nå.

Det tog ett dygn för verkstaden att, troligtvis med mest silvertejp, plåstra om Glenns koppling så vi kunde börja rulla igen. Ett dygn som vi spenderade största delen av på golvet i en tvätteria med eluttag. Enda bra som hände i Ballina – Alla våra ipods, iphones, stenåldersmobiltelefoner, gopros, digitalkameror och laptops fick sig en sil ström.

Vi han knappt tacka mekanikerna för hjälpen när vi äntligen fick Glenn, så bråttom hade vi att lämna de dåliga vibbarna i Ballina.
-Wallah det blir Evans Head nu, Jalla! Sa Zlatan på så dåligt invadrarmål/nysvenska att det stod klart för hela Ballina att han bara måste komma från Askim. (Inte den invandrartätaste delen av Göteborg.)

I Evans Head gick det.. ..ännu sämre. I alla fall för tre ställen på Siljes fot, två ställen på den andra, båda knäna och värst av allt för en stor del av hennes höft. Den gamla stilen att köra ner för en lite för brant backe på longboard, utan skor, tills brädan börjar vobla, gick precis lika bra för henne som det gjort för så många innan. Mellan till måttligt bra. Med plåster, antiseptic kräm, mer plåster och ganska mycket choklad, gjorde vi vårt bästa för att plåstra om henne.

Dag två i Evans Head gick det.. ..Ännu sämre! I alla fall för Eric 82år. Om man inte tar för givet att han ville ha en strandnära parkering. För i så fall gick det skitbra.

Jag gick upp vi sjutiden för att kolla på det spegelblanka havet och eventuellt klämma lite på min nu snustorra våtdräkt och bräda. Jag satte mig på piren och lyssnade på lite lugn musik, kastade en sten eller två i vattnet, pissade på en krabba. Det gamla vanliga. Såg tillbaka mot parkeringen.
”Hmm.. Gick jag förbi den där bilen bland stenarna på vägen hit utan att se den? Kan jag verkligen ha gjort det? Någon måste ha fyllekört i natt och kraschat.. Vänta lite nu. EN GUBBE!”
Jag skakade av det sista, hade redan för flera sekunder sedan tappat siktet på krabban, medan jag såg den äldre herren försöka ta sig ut ur bilen och började inse allvaret.

Jag sprang så fort jag bara kunde över de vassa stenarna tillbaka in på piren och fram till herren som blödde ymnigt ur huvudet och lite här och var på kroppen. Jag skrek på Zlatan och Silje som fortfarande låg och snusade uppe i Glenn några hundra meter bort medan jag sprang förbi och de var ute och hjälpte mig på två röda.
Jag försökte lugna den gamle Eric och få honom att sitta still tills någon att kollat om hans ryggrad var hel medan Zlatan ringde på ambulans.